År: 2022

Under veckan som gått har sista deltävlingen i årets H 12:a med tillhörande Grand Finale spelats.

+ lite annat Första veckan i oktober är alltid inbokad för då är det spel på Rye och English Hickory Championship. Så också i år och många svenskar brukar åka över och totalt var vi 14 stycken som drog iväg. Vi var åtta skåningar, Jonas, Bengt, Martin, Hans, Ulf, Mikael M, Stefan samt undertecknad. Floda’s ende HGH’are Per Salomonsson åkte med från Kastrup och uppifrån norr så dök på Gatwick, Jörgen Isberg, Erik Brändström, Mats Elmgart, Björn Petersson och Christer Ellnemark upp. Som alltid alltför tidig väckning då vi denna gången hade starttid kl. 13.00 på West Sussex. Vi träffades på Kastrup redan vid 05.30 men ovanligt lite folk gjorde att det gick snabbt att ta sig igenom incheckning och Security. Det blev en efterlängtad frukost på Lagekaghuset som alltid har bra grejor även om den svenska kronan värde gör att en enkel frukost förvandlas till någon slags prismässig lyx…. Vi flög med Norwegian och både vårt och Stockholmarna’s plan var dryga 30 minuter tidiga in till Gatwick. Hyra bil har blivit dyrt (tom väldigt dyrt) och Abborren hade jagat upp ett buss-företag som skulle köra oss runt till de olika banorna. Vi fick alla plats i samma buss och bagaget åkte med i en släpkärra efter bussen. Det var halva kostnaden jämfört med att hyra bil och dessutom trevligt att åka tillsammans. South Coast Minibuses heter företaget. Det tog 1.30 tim att köra till West Sussex så vi hann med både lite uppvärmning på rangen och i baren samt en god lunch med engelska mått mätt….. Klubben har också en både trevlig och prisvärd shop där några av oss gjorde lite fynd. Ben Burrows som är medlem på West Sussex hade vänligheten att ordna en hickorymatch mot lite lokala förmågor som dock hade begränsad erfarenhet av att spela hickory. West Sussex ligger en dryg timmes körning söderut från Heathrow och ungefär lika långt från Gatwick så det är enkelt att ta sig hit. Banan stod klar 1930 och invigdes våren 1931. Det är en fantastisk hedbana som ligger på sand och där det förmodligen finns mer ljung än gräs. Åtminstone upplevs det så när man vandrar runt denna pärla till bana. Par 68 och bara ett par 5 hål gör den till en riktig utmaning och då inte minst de sista nio hålen som är riktigt tuffa. Fantastiskt många fina och omväxlande hål bjuds man på. Vi bildade lag ihop med tre andra från BGCS (ett avhopp) så Jonas fick spela singel och vi övriga foursome. Det var som sagt vad många i West Sussex lag som inte spelat hickory golf tidigare utan de fick låna klubbor av Tony Hunt som hade med sig ett dussin extra set (jag tror han har mer än hundra kompletta set hemma). Matcherna var relativt jämna men ’vårt’ lag var ofina nog att vinna nästan alla….. Trevligt var det och tom vädret var på vår sida med 16-17C i luften och lagom vind. Som vanligt hade vi vårt basläger på The Windmill i Rye och det blev efter lite förfriskningar i baren två timmar i bussen på de små och krokiga vägarna till Rye. Väl framme så var alla restauranger stängda så det blev att köpa mackor och något gott att dricka på Jempson’s Super market några 100 meter bort som vi sedan njöt av i frukostrummet. Med tanke på att vi varit uppe i 18 timmar så var detta en lagom avslutning på en härlig dag. Windmill är ett förträffligt B&B som drivs av Kathryn och Toby. Mycket gemytligt, mycket god frukost men små rum så klubborna fick tillbringa nätterna i korridoren för vissa av oss. Vi hade lagt beslag på alla rummen men att dela rum kan ha sina utmaningar och Björn tillbringade nätterna på toaletten som bjöd på en betydlig tystare miljö än den han hade i rummet…..Ni tror kanske att han delade rum med Jaggan men så var det inte. Och vill ni ha olösta korsord eller suduko’s så har Jaggan som vanligt flera sådana hemma…. Onsdagen var vi inbjudna till Royal Cinque Ports i Deal (banan kallas ofta bara för Deal) och efter 90 minuters busskörning via Dover kom vi dit i god tid innan lunch. Vi blev oerhört väl emottagna och innan du hann reagera var du utrustad med en pint i ena handen och något annat i den andra…. Royal Cinque Ports grundades 1892 då nio hål lades ut (blev 18 hål 1899) och det klubbhus som fortfarande används byggdes upp. Harry Hunter som var klubbens första pro 1892 sägs vara den som lade ut de första 9 hålen. Han stannade på Deal i 43 år och klubben har fram till idag endast haft 8 pro’s!! Klubben är känd för mycket och har bl.a. stått som värd för två The Open tävlingar, 1909 och 1920. Noterbart att 204 spelare var anmälda till tävlingen 1909 och efter kval fick 69 st spela huvud-tävlingen där vinnaren, JH Taylor, förutom The Claret Jug också vann hela £50….. (36tsek i dagens penningvärde). The Open har alltså spelats två gånger på Deal men man kan inte undvika att nämna ’The Lost Opens’. Klubben har nämligen blivit tilldelade The Open ytterligare 4 gånger, 1915, 1938, 1942 och 1949 men då har tävlingen inte kunnat spelas på Deal. 1915 och 1942 pga av pågående världskrig och de två andra gångerna pga av översvämningar. Royal St Georges fick ta över mästerskapet 1949 och Deal har sedan dess inte kommit på tal som Open bana vilket är tråkigt då den i min mening är en bättre golfbana än St Georges. Deal är en fantastiskt linksbana i underbar natur där hålen rullar fram mellan dynerna. Det är inte många ställen där bollarna ligger helt platt och dragningskraften i bunkrarna var av Muirfield klass….  Oftast enklare under första nio men det brukar man alltid få äta upp på hemrundan som är bland de tuffaste inrundorna ni kan hitta i England och då speciellt sista 7 hålen som är fantastiska utmaningar. Pure enjoyment!!!! Vi spelade foursome också … Läs mer

Bob Bäckstedt var relativt färsk som hickoryspelare och den gångna säsongens insatser i H-tolvan hade resulterat i en stadigt utgående ström av tiokronor. Men inför hickory-KM vände det. ”Det var välförtjänt, Bob har jobbat mycket med hickoryn på sista tiden” avslöjar hustrun Karin vid middagsbordet under prisutdelningen. Inom golfen kommer ingenting gratis, inte ens för gamla landslagsspelare. Bobs 73:a i hård vind och regn imponerade och han vann bruttoklassen med hela fem slag före tvåan Olle Dahlgren. Även denne ”vilden från Falkenberg” var bofast i landslaget på den tiden då amatörgolfen ännu regerade. I nettoklassen var det jämnare, Ulf Ender vann med två slag före Johan Persson. Kanelbullen och hett kaffe efter nio styrkte, tack arrangörerna Micke, Knutte med bistånd av Claes Kvist, och med detta som ny drivkraft marscherade de femton deltagarna sedan vidare mot tian och kampen för överlevnad. Den välbesökta KM-banketten med tillhörande prisutdelning utspann sig som vanligt på Hamnkrogen i Viken där maten smakade utomordentligt väl, inte minst för att nya hungerattacker hann infinna sig mellan rätterna. Då vissa tävlingar ännu inte hade gått i mål blev prisceremonin föredömligt kort vilket gjorde det möjligt för Anders Engström att berätta om en nyupptäckt gammal golfbana mellan Domsten och Gråläge. Tack vare att HGH-medlemmen Jan Stewenius och tidigare SGS-ordföranden Georg Kittel uppmärksammat gamla svenska och danska tidningsartiklar vet vi numera att där fanns en professionellt anlagd golfbana mellan 1902 och uppskattningsvis 1919, alltså 20 år innan banan i Viken kom till. Tyvärr spelade i år inga kvinnor i KM, synd tycker vi alla och hoppas på ändring till nästa år. Ett HGH utan damklass i KM är som klubbor utan boll. Resultat, bruttoklassen Bob Bäckstedt 73 Olle Dahlgren 78 Per Salomonsson 79 bättre sista 6 Mikael Lindman 79 Resultat, nettoklassen Ulf Ender 67 Johan Persson 69 Olle Dahlgren   71 lägre hcp Mikael Lindman 71 Bob Bäckstedt och Ulf Ender.

I söndags den 4 september spelades 15:e upplagan av Viken Hickory Open på linksen i Viken. Drygt 30 spelare fick uppleva en fantastisk sensommardag i flödande sol och nästan ingen vind. Under dessa gynnsamma yttre förhållanden förväntades att någon av de duktigaste deltagarna skulle gå under banans par, dvs 68 slag, Så blev dock inte fallet utan Ronnie Lindeskov, pro på Barsebäck, fick vinna på måttliga 72 slag brutto. Martin Mueller var den som skrällde mest med 60 slag och vinnare i netto-klassen. Micke Martinsson, gammal HGH-medlem, fick äntligen till det på Viken och blev 2:a med samma score som 3:an Jonas Fack på 73 slag. Tvåa netto blev Tomas Tedvik, även han HGH:are, och trea blev Hans Hallén. Efter nio hål serverades kaffe och fläta och efter avslutad rond blev det korv med bröd och drycker i forma av öl och vatten. TEMPO i Viken hade sponsrat med kexchoklad och bananer till alla deltagare. Markservicen sköttes förtjänstfullt av Cilla med glada tillrop (skall) av Börje.

Lördagen den 20 augusti gick familjen Enders tävling ”Colonel Bogey” åter av stapeln på linksen i Viken. Tävlingen instiftades 2021 som tack för hickorygolfarnas uppvaktning vid Ulf och Birgitta Enders bröllop i Vikens kyrka. Tävlingsformen bogeytävling var vanlig förr och ska inte förväxlas med den senare, 1932 uppfunna poängbogeyn av Frank Stableford som den också heter på engelska. I bogeytävlingen spelar man mot banans par, förr i tiden bogey, med eller utan handicap. Går man enligt index på sitt par så får man 0 poäng, går man ett under så blir det -1, ett över +1. Men man kan aldrig straffas eller tjäna mer än plus respektive minus ett. Förlåtande med andra ord. Tävlingen gick över 18 hål och Stefan Kjell vann på minus 3, inte dåligt med tanke på den ömmande ryggen. Vilket lär oss att alltid se upp för en skadad spelare! Dagen avslutades med fantastisk måltid och diverse drycker hemma hos familjen Ender. Vinnaren fick, förutom den från England direktimporterade claret-jugen, Vikens motsvarighet till The Open, mottaga vin mm. Alla tackade till slut för paret Enders generösa fest och tog sig hemåt i den ljumma augustikvällen. Tävlingen vanns av Stefan Kjell på -3 tätt följd av Ulf Jagaeus på -2. Tredje-platsen delades av Bengt Bengan Gustafson och Hans Hallén som gick på banans par. Bästa dam blev Monica Andersson. AE

I sol från nästan molnfri himmel över Öresund skickades spelarna ut från ettan mot en typisk Rya-runda, det vill säga med styv vind från den obrutna hosisonten i nordväst, vilket gjorde motvindshålen uppe på landborgen extra långa, och partrean på sextonde till ett monster. Hickorygolf vid havet. Golf när den är som bäst? Efter första dagens spel ledde PG Nyman från Växjö i herrklassen med en 73:a, en topprestation i den hårda vinden. David Johansson, Rya, Micke Garnow, Vasatorp och Jonas Fack, Rya fem slag efter. I damklassen lämnade Jenny Hunt från Wildernesse GC söder om London in en 88:a, med Louise Ringdahl, Grönhögen fyra slag efter. I seniorklassen ledde efter första rundan erfarne linksräven Peter Dahlberg, Falsterbo in en 79:a med Lars Rosén, Falkenberg fyra slag efter. Dag två bjöd på svagare vind och inledningsvis lätt regn, vilket gjorde första dagens snabba greener något mer beskedliga, säkert välkommet för många! PG Nyman följde upp sin fina inledningsrunda i herrklassen med en magnifik 69:a, totalt 144 och vinsten i hamn. Nu lossnade det också rejält för tidigare mästaren Johan Moberg, Norrköping-Söderköping med en 70:a för silverplatsen. Hemmasonen David Johansson hade nu 74 slag vilket räckte till bronset. I damklassen sågs Jenny Hunt gå mot en säker seger, ledde med tre slag inför sista hålet. Men golf kan vara grymt. Från 18:es greenbunker satsade hon för fullt för att lägga sig vid pinnen 25 meter bort, men tunnade bollen som gick femton meter för långt och hamnade i nära nog ogenomtränglig ruff. Efter ett antal försök lyckades hon till sist få bollen ur ruffen och i hål, två slag efter Louise Ringdahl som behöll lugnet hela vägen och lyckades håla ut en tremeters. ”I panicked” erkände Jenny, ”I should have played another one from the bunker.” I seniorklassen följde Peter Dahlberg upp sin fina inledning med en 81:a och tog hem guldet med Bengt Lindelöv på silverplats. Lars Rosén blev trea, med bättre sista 18, före Ulf Jagaeus på samma slutresultat. Rya har under de senaste tre åren uppgraderats, bland annat har de fantastiska utsikterna över Sundet i väster återställts och flera hål fått en efterlängtad facelift signerad Johan Benestam, vilket gör att banan, inte minst med tanke på konditionen, idag håller högsta Sverige-klass. All eloge till Ryas bangäng med meriterade greenkeepern Sean i spetsen, och tack till Ryas engagerade administration av mästerskapet! Vid prisutdelningen på restaurant Tegel nära banan hyllades även gamle ringräven Leif Einarsson som nu deltog i sitt 20:e hickory SM. Han avslutade sin promovering med ”jag säger som de Coubertin, det viktigaste är att deltaga…” Vid pennan Anders Engström Resultat

Sönnertorps GK. En gömd liten pärla på Bjärehalvön där SHM i matchspel avgjordes 2022. En layoutmässig utslagsgivande bana som väl påminner om en skotska hedbana. Fina fairways, välansade ruffar och jämna fina greener som kanske kunde speedats upp något. Spelarna var överlag väldigt nöjda med banan. Övriga faciliteter som bör nämnas är ett väl fungerande kök, bra driving-range och puttinggreen samt gott om parkeringar. Banägaren, Bert Gustavsson var tillsammans med sonen Andréas och övrig kökspersonal, i alla avseenden väldigt tillmötesgående under såväl tävlingen som under inspelsdagarna tidigare i veckan. Tävlingen spelades över två dagar med kvalificering i form av gruppspel dag ett. 39 man spelade i 10 grupper där gruppsegrarna plus de 6 bästa tvåorna gick vidare till söndagens finaler. Ytterligare 12 man spelade om Lennart Molanders Hickory Trophy, matchtävling med handicap. I söndagens finalspel spelade således 16 spelare med direkt ”knock-out” över niohålsmatcher där kan allt hända. Det gäller att ha tur såväl i lottningen som i själva spelet vilket bekräftas av att spelare som Claes Armå, Henrik Peyron, Olle Dahlgren, samtliga representerade i The Européen Hickory Grail Team alla blev utslagna före kvartsfinalerna. Victor Sjöö från Lunds Akademiska försvarade sin titel från 2021 genom att finalbesegra David Johansson från Rya GK med 2/1. I matchen om tredjepris vann Jonas Fack, Rya GK genom att besegra Georg Cojacaru från Köpings GK. I tröstturneringen, Lennart Molanders Hickory Trophy tog Bengt ”Bengan” Gustafson sin andra inteckning genom att finalbesegra fjolårsfinalisten Tomas Tedvik i en tight match som avgjordes först genom sudden death på tredje särspelshålet.

På pingstaftons eftermiddag avgjordes den 11:e upplagan av Fridlunds Eclectic på Viken links. Årets vinnare blev Mikael Lindman som redan efter första nio var klar med sitt resultat, m.a.o. förbättrade inga hål sista nio. Tvåa blev Martin Mueller och trea Ulf Jagaeus. Prisutdelning kommer vid senare tillfälle. Stort tack till Anita och Ulf för den trevliga samvaron i er fina trädgård där det inmundigades jättegod sallad med rostbiff och gott om pain raiche samt diverse drycker. Tävlingsledaren Hans Hallén vid resultattavlan.

Swedish Golf Hall of Fame och invigningen av det uppdaterade golfmuseet i Landskrona Hickory Goffers var väl representerade när det uppfräschade golfmuseet slog upp portarna i de nya lokalerna på Landskrona Golfklubb under värdskap av Claes Grönberg SGF:s ordförande i Golfmuseet. En stor scen hade byggts upp utomhus men tilltagande duggregn tvingade arrangören till en helomvändning och de 75 inbjudna fick istället avnjuta invigningen inomhus. Inget fel med det. Det blev mer intimt, och lite bubbel efter välsmakande lunch på röding lyfte temperaturen ytterligare.  Ute på banan firades händelsen med en hickorytävling med bl a åtta spelare från Viken, och inne i museets smakfullt inredda lokaler bevittnades invigningen av Claes Kvist, Anders Engström, Monica Andersson och Pelle Tomson från HGH. Där syntes också SGF:s kvinnliga och vältaliga ordförande från Kullabygden, Maria Möller, flera representanter från Golfhistoriska Sällskapet, ett par utsända fotografer och till och med en journalist från England.  Lättöverskådligt och elegant museum Det gamla museets något murriga och svåröverskådliga samlingar från när och fjärran var nu ersatta av en ljust inredd och mer sparsmakad version som fokuserade på vår svenska golftradition inklusive de mest framträdande personerna under de 130 år som gått sedan golfen slog rot i Sverige. Höjdpunkten i lokalerna blir nog för de allra flesta glimtarna på storbildsskärm från svensk golfs gyllene ögonblick på de internationella tävlingsbanorna. De magiska ögonblicken på film, kompletterade av maffigt stereoljud gav hög inlevelsepoäng. Åk dit och upplev! Hall of Fame Rutinerad conferencieren Jerker Aspegren fanns på plats i de nya fräscha lokalerna och värmde upp tillresta golfhistoriker genom att citera Kirkegaard: ”Livet kan endast levas framlänges, men bara förstås baklänges.” Bättre kan det inte sägas.  Den första omgången golfhjältar för det nyinstiftade svenska Golf´s Hall of Fame avslöjades. Som nummer ett presenterades svensk golfs fader, den framsynte och oerhört energiske Viktor Setterberg (1869-1945). Presentatör av göteborgaren Setterberg var Hovåsgolfaren Claes Olsson, tillika en av författarna till den nyutkomna boken ”De första inom svensk golf”.  Claes Olsson kommenterade sedan göteborgare nummer två i tidsordningen, Erik Runfelt, den mest framgångsrike spelaren under 1910-, 20-, och 30-talet. Han spelade i 32 mästerskapsfinaler, varav han vann 20, och underströk därmed den dominerande rollen inom svensk golf som golfklubben i Hovås hade på den tiden. Mottagare av den postuma utnämningen var två av Erik Runfeldts  barnbarn som charmigt berättade om sin berömde morfars vana att ständigt vässa peggar med sin röda pennkniv. Vi som spelar på Vikens utslagsmattor har särskilt stor förståelse för rätt dimensionerade peggar. Som nummer tre i ordningen introducerades Liv Wollin som var på plats och fick demonstrera sin sarkastiska humor i uppskattat samspel med alltid avspände Aspegren. Under sin långa karriär tillhörde hon världens bästa amatörer och en bidragande orsak till framgångarna kan ha varit att hon redan i skolåldern alltid spelade med killar. ”För de var svårare att slå”. Undertecknad kan intyga att dessa motspelare bör ha varit svårknäckta. De var nämligen mina klasskamrater i gymnasiet på Lidingö Läroverk, storebrodern Kim Forsell och dennes kompis Per Hansson, båda senare golfproffs. De spelade golf under all vaken tid och nådde följaktligen aldrig de akademiska höjderna. I gengäld kunde de bevittna hur en lillasyrra, på deras bekostnad (Liv ansågs vara en hård bettare) utvecklades till superstjärna i golf.  Så var det dags att promovera den sedan några år bortgångne Sven Tumba, mannen som lyfte svensk ishockey och senare blev den tändande gnistan för svensk golfs exempellösa tillväxt. På plats i Landskrona var sonen Pigge som berättade att livet med pappan hade varit ett pärlband av gränslösa, oftast roliga äventyr. Förutom ”efteråt” då familjen fick städa upp efter nationalidolens vilda framfart i affärsvärlden. Efter samtalet med Pigge vändes blickarna mot den reslige Henrik Stenson som intagit scenen tillsammans med sin tolvårige son. Samtalet med Jesper Aspegren handlade förstås om det kommande kaptensskapet för Ryder Cup-laget, men avslöjade också att sonen skulle spela en pro/am uppe i Halmstad i pappas och Annika Sörenstams mixedtävling under den kommande veckan. Som spelpartner skulle grabben av en händelse ha sin lekkamrat hemma i Lake Nona. Som visade sig vara Annikas äldste son.  I pausen mot nästa programpunkt märks en rörelse i de bakre regionerna. Det är Henrik som slingrar sig tillbaka, upp på scenen igen. Han ber om ursäkt. Har glömt en sak, det viktigaste. Nämligen att tacka föräldrarna som sitter allra längst bak i det stora rummet.  Efter detta berättades från scenen att Annika Sörenstam, av många ansedd som världens främsta damgolfare genom tiderna, och Lotta Neumann, den första svenskan att vinna på USA-touren, också ingår i denna första utnämning till Hall of Fame-berömmelse, vilket underströk styrkan i svensk damgolf under de senaste decennierna. Men, som Liv Wollin uttryckte det. ”Det går fram och tillbaks. Det kommer bli bra också för killarna!”  Men hon kunde inte bli att tillägga ”och för tjejerna.” Förresten. Från USA kom en hälsning via video från Annika. Globalt värre. Digitalt om man så vill. Som det nya golfmuseet där intendenten Göran Nyström sett till att massor av intressant golflitteratur numera finns tillgänglig för din PC. Också han, arbetsledaren bakom det nya museet och hjärnan bakom invigningen fick blomster, berömmande ord och välförtjänta applåder. HGH:s historian instämmer. Från Göran får man alltid snabba besked och det bästa av service! En sak till. Det kommer inte räcka med totalsegern i Hickorytolvan på Viken för att väljas in i Hall of Fame. Enligt arrangörerna från SGF ska det vara oerhört svårt att passera nålsögat till denna berömmelse. Det ska vara exklusivt, handlar nog mera om en äkta Grand Slam eller så. Vid pennan, HGH:s utsände observatör, Anders Engström Bildtext: Från vänster: Henrik Stenson, Liv Wollin, Pigge Tumba, Erik Runfelts två barnbarn, samt Claes Olsson från Hovås som representerade Viktor Setterberg. Annika Sörenstam och Lotta Neumann kunde inte närvara utan blir dubbade in i The Swedish Golf Hall of Fame vid senare tillfälle. Foto Göran Söderqvist.