Professionisterna

”Han inte bara klär sig som en trädgårdsmästare, han spelar som en!”

Alf Perry (1904-1974) engagerades som instruktör på den för de flesta, okända klubben i Viken 1927, han var alltså bara 23 år när han tog Fårahuset i besittning. Men han skulle snart utmärka sig på tävlingsbanorna och vid sidan sitt livs seger på Muirfield 1935 också representera britterna i Ryder Cup, vilket bör ha noterats av den tidens bästa Vikenspelare, till exempel Torsten ”Trubba” Olsson, K A Bogren och Stellan Banck.
Det förklenande omdömet om Perry i rubriken fälldes av Henry Cotton, sannolikt efter att Perry besegrat honom med tio slag vid The Open på Muirfield 1935. Långt senare berättade samme Cotton, vinnaren året innan på Royal St Georges, om när han erbjöd Perry skjuts i sin bil ned till London på kvällen efter Muirfield-mästerskapet. Cotton hade fått syn på Perry vid järnvägsstationen nära banan och på frågan svarade Perry att han redan köpt biljetten och att han skulle ge lektioner nästa morgon på hemmaklubben, detta alltså efter att ha vunnit världens kanske mest prestigeladdade tävling med en fenomenal score.
Alf Perry, plikttrogen som få och med ett hjärta för klubb-medlemmarna därhemma.
Segern på Muirfield hade varit lika oväntad som scoren, 283 slag på den tuffa banan, den lägsta någonsin i The Opens historia, ett rekord som skulle stå sig tills Jack Nicklaus nådde samma resultat (också på Muirfield) trettio år senare. Perry berättade att segern gav honom 100 pund, att hälften gått till caddien och att resten gått åt till ett par drinkar för att fira vinsten.

Kanske låg det något i Cottons uttalande om att Alf Perry såg ut som en trädgårdsmästare. Vid en intervju långt senare berättade Perry att han inte längre höll koll på vilken handicap han spelade på, utan bara puttrade runt på hemmabanan Highcliff Castle GC i sydvästra England, när han inte puttrade runt bland växterna i hemmaträdgården.

Vad var hemligheten bakom den sensationella vinsten?

På den långa och ganska flacka Muirfield hade hans enorma utslag och spelet med träklubborna varit avgörande. Han hade en vid, flack sving och ett starkt högerhandsgrepp vilket normalt ger en låg borrande draw med lång rull. Och han tog det inte så allvarligt, ska ha spelat mästerskapet ungefär som den genomsnittliga hobbygolfaren tar sig an helgens runda med vännerna, totalt avspänt enligt samtida betraktare. Ett fotografi från samma år avslöjar att Perry fortfarande spelar med hickoryskaft, åtminstone i järnen.

Om det sitter hickory även i träklubborna syns inte på bilden, men man kan förmoda att en hardhitter som Perry bör ha bytt till stål för maximal längd. Han var inte unik i det avseendet. Det var vanligt att även bättre spelare på den tiden behöll hickoryn i träklubborna ganska länge eftersom de upplevde att det gav en bättre känsla än det styvare stålet.

Övergången från hickory till stål gick alltså inte över en natt, det var en ganska utdragen process och flera tillverkare saluförde både hickory- och stålklubbor parallellt. I USA hade stålskaften tillåtits redan 1924, medan det dröjde till 1929 innan R&A gav klartecken, vilket medförde att Europa halkade efter USA, åtminstone när det gällde skaften. Som exempel kan nämnas att i Western Open, som räknades som en major i USA på den tiden, hade samtliga spelare rätt igenom stål i skaften 1932, alltså tre år före the Open på Muirfield.

En sann hickoryspelare.

Källor: Highcliffe Castle GC: Highcliffe Castle GC 100th Centenary (book), 2013. Engström, Kvist, Stewenius: Golfbanan i Viken. Hickory Goffers of Helsingborg, 2011. Engström Anders: Hundra år på Viken. Sv Golfhistoriska Sällskapet, 2023.

Han var 23 när han anlände till Viken vårvintern 1929 och kunde inte tro sina ögon. Isvallarna tornade upp sig på stranden, det var blixtrande kallt, det rasslade i fjolårsgräset av vinddriven sand och iskristaller som nordvästen svepte in över banan. Utan tillstymmelse till lä och med gapande springor i de gistna dörrarna mot havet skulle det gamla Fårahuset bli en pina att vistas i. För det var där han skulle hålla till, med sin limburk, sina tjärsnören, läderremsor och grovhuggna hickoryämnen, för vidare förädling till skräddarsydda klubbor för medlemmarna.

Som tur var hade det nya klubbhuset kommit på plats året före, med en liten vedspis i pentryt och en öppen spis i klubbrummet. Sverige var iskallt, men hett te och en brasa att tina händerna vid skulle dämpa ångesten och ångern. Och medlemmarna verkade hyggliga, det var inte som hemma, här släpptes man in i klubbhusvärmen. Han skrev till föräldrarna och berättade, och långt senare skulle han på frågan ”hur var det i Sverige” svara att ”det var det bästa som hänt mig”. Vilket enligt Brasiers blivande svärson Olle Dahl i allra högsta grad förargade familjen i England.

Hur kunde någon trivas så bra på en plats som inte ens tillhörde Commonwealth, och med ett språk som man inte förstod en bokstav av?

I takt med att kylan släppte sitt grepp började nybörjarna i Helsingborgs Golfklubb att dyka upp för lektioner på femmans fairway.
Douglas Brasier (1906-1991) skulle långt senare ha all anledning att se tillbaks på sitt liv med glädje. Han hade lyckats att vrida sig ur pappans grepp att ta över familjens byggfirma, han hade som nittonåring lyckats besegra den åldrande men ändå spänstige Harry Vardon i en uppvisningsmatch. Sådant fick folk att spärra upp ögonen. Vardon, en av de tre i ”The Great Triumvirate”. Som hade vunnit The Open sex gånger”! Och han hade fått spela golf och utforma golfbanor, precis det liv han en gång hade drömt om.

Douglas Brasier skulle också komma att träffa de andra två i ”The Great Triumvirate” men innan dess letar vi oss tillbaks till Duggies ungdom i England.
Som nittonåring blev han assistant pro på Limpsfield GC söder om London. Tanken var att han sedan skulle hänga med sin pro till nybyggda Colt-banan Tandridge GC för att så småningom bli dess förstepro. Men planen grusades när prons sämre meriterade son fick ärva jobbet. Brasier blev förbannad, och när han såg en annons i en engelsk golftidning där en klubb i Helsingborg, Sweden sökte instruktör så bestämde han sig. Han skulle bara ha det jobbet och med en rekommendation av J. H. Taylor, nummer två i ”The Great Triumvirate”, så fick han det. För den som vet något om Taylor och hans fem Open-titlar så förstår vi att detta, minst sagt, handlade om överkurs.

Men nu stod Douglas där, vårvintern 1929, i keps och slips framför det nedgångna gamla stenhuset och blickade in i kameran, intill ett hav som fortfarande var iskallt, i Helsingborg, Sweden.

Av Vikenmedlemmen och skeppsredaren Stellan Bancks anteckningar vet vi att han och Brasier träffades då och då. Stellan hade börjat lära sig golf två år tidigare av Alf Perry, därefter Harold Newbury, och nu tog Brasier över. De blev vänner och ett år senare skulle Stellan skjutsa Brasier i sin Hotschkiss till Båstad där denne fick det åtråvärda projobbet på Ludvig Nobels nya toppbana i Boarp. Därefter flyttade han till Oslo ”och lärde norrmännen att spela golf” som han själv ska ha uttryckt det, därefter vidare till Hovås och Göteborgs GK.

Douglas Brasier och Stellan Banck hösten 1929 framför Falsterbos klubbhus.

Douglas Brasiers liv tillbringades alltså i golfens tecken, som instruktör, som ”clubmaker”, då och då också som tävlingsspelare med hygglig framgång. Mot slutet av sin levnad gick han upp i golfbanedesign med över tjugo banor på sitt samvete, vilket gör honom till en av de mest produktiva banarkitekterna i landet. Han ritade bland andra Ljunghusen, Växjö, Åtvidaberg, Romeleåsen, Eslöv (Ludvig Åbergs hemmabana) och Delsjö GK:s bana i Göteborg.

Det är när han arbetar med den senare han stöter ihop med den tredje giganten i ”The Great Triumvirate”, James Braid, eller ”The Braid” som han kallas i den engelska pressen. Tanken är att banan ska bli kommunal, och de styrande i staden vill att en oberoende auktoritet ska godkänna Brasiers ritningar innan spaden sätts i marken. Brasier bestämmer sig då för att försöka få denne åldrande ikon att granska ritningarna.

Förutom de fem Open-titlarna har Braid designat över 400 golfbanor, många av allra högsta klass! För våra deltagare i British Golf Collector´s tävlingar i UK kan det vara särskilt intressant att han ligger bakom Nairn, Brora, Royal Cinque Ports – när den gjordes om efter första världskriget, och Aberdovie (tillsammmans med Fowler och Colt), vid sidan av storheter som Hunstanton, Gleneagles och Carnoustie Championship Course.

Brasier tar sig sålunda till Walton Heath där Den Store fortfarande håller till. Han är nervös, men efter en kort stund nickar Braid sitt godkännande. Att banan sedan dröjde och dröjde, och till sist inte ens blev kommunal, är en annan femma.

För varje inbiten golfare är Douglas Brasiers liv givetvis en framgångssaga, och för medlemmarna på Viken någon sorts kvitto på att de faktiskt betytt så mycket positivt för denne tusenkonstnär att han valde att fortsätta sin karriär i Skandinavien, och då i synnerhet Sverige. Douglas Brasier gick bort hemma i Höör 1991. Han blev 85 år gammal.

Källor:
Engström, Kvist, Stewenius: Golfbanan i Viken, Hickory Goffers of Helsingborg, 2011.
Engström Anders: Hundra år på Viken. Svenska Golfhistoriska Sällskapet, 2023.
Telefonintervju med Brasiers svärson Olle Dahl, 2022.
Bartlett´s World Golf Encyclopedia, Bantam Books, Inc., 1973.
Om James Braids banor: https://evalu18.com>architect Här ska nämnas att det nästan inte finns en enda äldre bana som inte påverkats av flera banarkitekter!

Böckare, Carl-Erik Pettersson-Nordgren

Carl-Erik Pettersson-Nordgren (1913-1983) började som caddie på Viken 1927, bara ett år efter att William Hesters moderniserade bana hade sett dagens ljus. Från början till slut kom hans liv att präglas av golfen, han hade talang för spelet, kunde lägga ut och sköta om en bana och framför allt blev han en mästare i att lära ut golfsvingen. Var han än drog fram i golflivet blev han omtyckt. För sin nyfikenhet och kreativitet, men kanske mest ändå för sitt vänliga sätt, vilket inte minst i slutet av karriären kom att uppskattas av medlemmarna i Kristianstad GK. Där blev han till slut närmast en legend, möjligen en av de mest älskade instruktörerna i svensk golfhistoria.

Carl-Erik växte upp i Lerberget med efternamnet Pettersson, vilket senare till Nordgren och blev den förste i raden av Vikencaddies från den lilla byn norr om banan. Som ung pojke blev han oerhört imponerad av de långtslående brittiska professionisterna och bestämde sig för att golfen skulle bli hans framtid. Han var flitig och läraktig och tog som assistant pro  på Viken intryck av sina chefer Mr. Brasier, Mr. Newbury och Mr. Barlow. Från 14 års ålder hade han hjälpt dem att sköta banan. Han var redan i unga år stark som en björn och blev pappa till de upphöjda utslagsplatserna, mödosamt hopsläpade och utplacerade efter att han insett att golfen blir roligare när man har en utsikt över slagfältet.

Hans öknamn var ”Böckare” som betydde tunnbindare på den tidens Lerbergadialekt, och han var i allra högsta grad taktil, han kunde forma vackra saker med händerna. Som ung grabb täljde han av vresiga tallgrenar golfklubbor med huvud och skaft i ett enda stycke,. Lite senare var det dags att försöka etablera en klubbindustri i Viken. Han engagerade tidigare ankarsmeden på Vikens Varv för att denne efter skotska förebilder skulle smida klubbhuvuden. Skaften skulle tillverkas av ask hos Berdins bygg- och trävaruindustri, också den i Viken. Men hans första klubbset blev ingen succé. Skaften gick av och den korta karriären som industrialist gick i graven.

Carl-Erik Nordgren stannade på Viken till 1934 då han blev övertalad av ledande Vikenmedlemmar att följa med ned till Rya för att där lägga ut den nya klubbens första bana. Där blev han kvar i fyra år som banskötare och instruktör innan han återvände för en tioårsperiod som instruktör på Viken. Så var det dags för ett banbygge igen, nu en privat bana som hade beställts av disponent Olle Kähr i Nybro. Från Nybro flyttade han till Kalmar GK där han blev kvar i fyra år innan det blev dags att bli reseinstruktör i Svenska Golfförbundets satsning på att sprida golfen över landet. Sin sista insats för golfen vigde han åt Kristianstad GK i Åhus där han blev kvar i många år ända fram till sin pensionering.

Källor:

Svensk Golf nr 6, 1956

Engström Anders: Hundra år på Viken, Svenska Golfhistoriska Sällskapet, 2023.

Hutton pro på Viken 1934-35

George C. Hutton

George Cairns Hutton (1908-1943) växte upp i golfmetropolen Leven i Fife i Skottland. Hans talang upptäcktes tidigt på hemmaklubben Thistle GC och han vann många tävlingar på de Brittiska öarna innan han tog instruktörsjobbet i Viken 1935. Att han var en toppspelare även i Sverige visade han genom att sätta banrekord på den då bara fem år gamla banan i Båstad. Han återvände till UK och blev pro på Hooton GC utanför Liverpool 1937 där han återigen satte ett banrekord, en 66:a. Ett par år senare styrde han kosan hemåt igen, till sin gamla hemmaklubb i Leven.

Johny Andersson och Erik Fridlund, båda caddies från Lerberget, tvekade inte när de utnämnde Hutton till den skickligaste pron att sätta sin fot på Viken. De berättade 2011 att den rödhårige Hutton kunde ställa sig på fyran, som på den tiden var betydligt längre. Samma green som idag, men man slog då bollen snett över Fårahuset, det vill säga från södra sidan av den sandiga vägen ned till havet. Det speciella med Hutton var att han kunde ställa upp sig som en vänsterspelare med klubbhuvudet vänt upp och ned (en järnfemma) och slå upp bollen på green! Pojkarna häpnade och försökte härma Huttons många tricks.

George lämnade alltså Hooton GC, och hade knappt anlänt till sin gamla golfklubb i Leven förrän han blev inkallad till Englands försvar. Andra världskriget var igång och 32-åringen Hutton blev uttagen till flygvapnet och utbildad till akterskytt på en nattbombare, passande, skulle kanske någon säga, för en som lärt sig att ta ut linjen och sikta på en golfgreen. Men knappast något man såg fram mot. Ensam längst akterut i ett knappt krypbart utrymme i en bombares smala stjärt var det inte mycket att be för om maskinen skulle träffas av fiendeeld. Turen tog slut den 23 juni 1943 då sergeant Huttons bomplan sköts ned över nationalparken de Hoge Veluwe i Holland, platsen kunde ytterligare bekräftas 2016 när en dam här fann en identitetsbricka med hans namn och RAF:s ID-nummer.

På brickans baksida kunde den holländska damen tyda tre klumpigt inristade bokstäver, ”Peg”.

Anm.: Hutton finns noterad som pro på Viken 1934-35, men i lokaltidningen i Leven nämns att han blev pro i Sverige först 1935, f.ö. samma år som pron Mr. J. Bell ska ha varit på Viken.  Hur detta hänger ihop vet vi inte f.n., det finns många möjligheter, men man kan t exmisstänka att de båda tjänstgjorde växelvis på Viken detta år.

Källor:

”LEVEN golfer for Sweden”. Fife Free Press, & Kirkaldy Guardian, Fife, Scotland, 11 May, 1935.

www.beleefdehogeveluwe.nl. Hemsidan besökt 2022 12 22.

Engström Anders: Hundra år på Viken. Svenska Golfhistoriska Sällskapet, 2023.