Du är här:
  1. Startsida
  2. Professionisterna
  3. Douglas Brasier och The Great Triumvirate

12 december 2023

Douglas Brasier och The Great Triumvirate

(Bild Brasier och Stellan B)

Douglas Brasier och Stellan Banck hösten 1929 framför Falsterbos klubbhus.

Han var 23 när han anlände till Viken vårvintern 1929 och kunde inte tro sina ögon. Isvallarna tornade upp sig på stranden, det var blixtrande kallt, det rasslade i fjolårsgräset av vinddriven sand och iskristaller som nordvästen svepte in över banan. Utan tillstymmelse till lä och med gapande springor i de gistna dörrarna mot havet skulle det gamla Fårahuset bli en pina att vistas i. För det var där han skulle hålla till, med sin limburk, sina tjärsnören, läderremsor och grovhuggna hickoryämnen, för vidare förädling till skräddarsydda klubbor för medlemmarna.

Som tur var hade det nya klubbhuset kommit på plats året före, med en liten vedspis i pentryt och en öppen spis i klubbrummet. Sverige var iskallt, men hett te och en brasa att tina händerna vid skulle dämpa ångesten och ångern. Och medlemmarna verkade hyggliga, det var inte som hemma, här släpptes man in i klubbhusvärmen. Han skrev till föräldrarna och berättade, och långt senare skulle han på frågan ”hur var det i Sverige” svara att ”det var det bästa som hänt mig”. Vilket enligt Brasiers blivande svärson Olle Dahl i allra högsta grad förargade familjen i England.

Hur kunde någon trivas så bra på en plats som inte ens tillhörde Commonwealth, och med ett språk som man inte förstod en bokstav av?
I takt med att kylan släppte sitt grepp började nybörjarna i Helsingborgs Golfklubb att dyka upp för lektioner på femmans fairway.

Douglas Brasier (1906-1991) skulle långt senare ha all anledning att se tillbaks på sitt liv med glädje. Han hade lyckats att vrida sig ur pappans grepp att ta över familjens byggfirma, han hade som nittonåring lyckats besegra den åldrande men ändå spänstige Harry Vardon i en uppvisningsmatch. Sådant fick folk att spärra upp ögonen. Vardon, en av de tre i ”The Great Triumvirate”. Som hade vunnit The Open sex gånger”! Och han hade fått spela golf och utforma golfbanor, precis det liv han en gång hade drömt om.

Douglas Brasier skulle också komma att träffa de andra två i ”The Great Triumvirate” men innan dess letar vi oss tillbaks till Duggies ungdom i England.
Som nittonåring blev han assistant pro på Limpsfield GC söder om London. Tanken var att han sedan skulle hänga med sin pro till nybyggda Colt-banan Tandridge GC för att så småningom bli dess förstepro. Men planen grusades när prons sämre meriterade son fick ärva jobbet. Brasier blev förbannad, och när han såg en annons i en engelsk golftidning där en klubb i Helsingborg, Sweden sökte instruktör så bestämde han sig. Han skulle bara ha det jobbet och med en rekommendation av J. H. Taylor, nummer två i ”The Great Triumvirate”, så fick han det. För den som vet något om Taylor och hans fem Open-titlar så förstår vi att detta, minst sagt, handlade om överkurs.
Men nu stod Douglas där, vårvintern 1929, i keps och slips framför det nedgångna gamla stenhuset och blickade in i kameran, intill ett hav som fortfarande var iskallt, i Helsingborg, Sweden.
Av Vikenmedlemmen och skeppsredaren Stellan Bancks anteckningar vet vi att han och Brasier träffades då och då. Stellan hade börjat lära sig golf två år tidigare av Alf Perry, därefter Harold Newbury, och nu tog Brasier över. De blev vänner och ett år senare skulle Stellan skjutsa Brasier i sin Hotschkiss till Båstad där denne fick det åtråvärda projobbet på Ludvig Nobels nya toppbana i Boarp. Därefter flyttade han till Oslo ”och lärde norrmännen att spela golf” som han själv ska ha uttryckt det, därefter vidare till Hovås och Göteborgs GK.
Douglas Brasiers liv tillbringades alltså i golfens tecken, som instruktör, som ”clubmaker”, då och då också som tävlingsspelare med hygglig framgång. Mot slutet av sin levnad gick han upp i golfbanedesign med över tjugo banor på sitt samvete, vilket gör honom till en av de mest produktiva banarkitekterna i landet. Han ritade bland andra Ljunghusen, Växjö, Åtvidaberg, Romeleåsen, Eslöv (Ludvig Åbergs hemmabana) och Delsjö GK:s bana i Göteborg.
Det är när han arbetar med den senare han stöter ihop med den tredje giganten i ”The Great Triumvirate”, James Braid, eller ”The Braid” som han kallas i den engelska pressen. Tanken är att banan ska bli kommunal, och de styrande i staden vill att en oberoende auktoritet ska godkänna Brasiers ritningar innan spaden sätts i marken. Brasier bestämmer sig då för att försöka få denne åldrande ikon att granska ritningarna.

Förutom de fem Open-titlarna har Braid designat över 400 golfbanor, många av allra högsta klass! För våra deltagare i British Golf Collector´s tävlingar i UK kan det vara särskilt intressant att han ligger bakom Nairn, Brora, Royal Cinque Ports – när den gjordes om efter första världskriget, och Aberdovie (tillsammmans med Fowler och Colt), vid sidan av storheter som Hunstanton, Gleneagles och Carnoustie Championship Course.

Brasier tar sig sålunda till Walton Heath där Den Store fortfarande håller till. Han är nervös, men efter en kort stund nickar Braid sitt godkännande. Att banan sedan dröjde och dröjde, och till sist inte ens blev kommunal, är en annan femma.
För varje inbiten golfare är Douglas Brasiers liv givetvis en framgångssaga, och för medlemmarna på Viken någon sorts kvitto på att de faktiskt betytt så mycket positivt för denne tusenkonstnär att han valde att fortsätta sin karriär i Skandinavien, och då i synnerhet Sverige. Douglas Brasier gick bort hemma i Höör 1991. Han blev 85 år gammal.

Källor:

Engström, Kvist, Stewenius: Golfbanan i Viken, Hickory Goffers of Helsingborg, 2011.

Engström Anders: Hundra år på Viken. Svenska Golfhistoriska Sällskapet, 2023.

Telefonintervju med Brasiers svärson Olle Dahl, 2022.

Bartlett´s World Golf Encyclopedia, Bantam Books, Inc., 1973.

Om James Braids banor: https://evalu18.com>architect Här ska nämnas att det nästan inte finns en enda äldre bana som inte påverkats av flera banarkitekter!

Facebook
Twitter
LinkedIn

Related articles...

More articles