Creatore

Tävlingsåret i hickory brukar alltid inledas med mästerskapet i Wales på Aberdovey GC härliga bana och nu när de flesta av restriktionerna dragits tillbaka var det möjligt att åka över i april igen till Wales. På Aberdovey har det spelats golf i över 130 år, ända sedan grundaren Colonel Ruck lånade 9 blomkrukor från en dam i byn och skar nio hål i träskmarken där banan idag ligger. Banan har sedan lagts ut, och förbättrats, av både Herbert Fowler, Harry Colt och James Braid och sämre arkitekter får man leta efter. Vi var ju sex stycken som var på plats i mitten av november 2021 för att spela fjolårets (framskjutna) mästerskap och denna gången hängde fler på och till slut glädjande nog hela 14 svenskar som ställde upp under The Welsh Hickory Weekend. Vi var sju stycken, Jonas, Stefan, Ulf, Bengt, som åkte från Köpenhamn och i Manchester anslöt Erik och Mats. Från Östergötland via Birmingham och tåg till Aberdovey kom Björn Petersson och Thomas Björkman. Samma resväg, men med start i Borås, använde sig Claes Armå och Bengt Ivstedt av. Ringrostiga var nog de flesta av oss även om vi försökt hålla igång och tom kört en 2-dagars tävling på Falsterbo 14 dagar innan avresan. Välbehövlig träning var det för alla som var med och inte minst så bjöd Falsterbo detta året på blå himmel och sol samt nästan vindstilla….. SAS har ju sina ’utmaningar’ vilket vi bittert fått erfara under pandemin och än en gång så lyckades de spräcka vårt perfekt upplagda program genom att ställa in morgon flighten från CPH på torsdagen samt kvälls flighten hem måndag…. Det var bara att boka om flyg, boka av/om banor, försöka få förskott återbetalda och gilla läget. Abborrens resebyrå fick verkligen ligga i. Avresan blev nu sen em från CPH vilket innebar härlig mörkerkörning på de synnerligen krokiga (men förmodligen vackra) vägarna ner mot Aberdovey. Bengan och undertecknad tog varsin bil och lyckades guida ner gänget på en riktigt hyfsad tid i ett vettigt väder även om vissa delar av sträckan bjöd på rejält åskväder och nästan hagel…. Väl framme på Seabreeze där vi bodde igen så bjöds vi på ost och lite annat gott som inte minst gladde Erik då han hade kört slut på bananerna i bilen från flyget. Trevligt initiativ och lite gott vin slank också ner. Som jag skrev i höstas gäller det att ha tur i rums-lottningen för att slippa släpa både dig själv samt bagage upp för alltför många, och alltför smala trappor där vandringen allt som oftast avbryts av branddörrar som måste öppnas…. Jaggan fick en drömlottning på våning 1 (Tack för swishen…). Micke och jag hamnade högst upp igen men utsikten är härlig och vi kan tom ana Borth & Ynyslas fina bana på andra sidan River Dyfi. Efter en som vanligt härlig frukost fredag morgon med laddade tävlande och bra fokus redan vid frukostbordet var det dags att åka iväg till Borth & Ynyslas och en ’uppvärmningstävling’ tillsammans med övriga deltagare i mästerskapen samt medlemmar från B&Y GC. Som nämnt tidigare ligger Borth så nära Aberdovey att man nästan ’kan ta’ på banan från Aberdovey, dock tar det 45 minuter att köra runt Dyfi och hitta fram till till B&Y som får betecknas som en synnerligen naturlig links. Inget överdåd någonstans, ett enkelt klubbhus och en shop där tiden stått stilla och du kan köpa Dunlop 65 -, GAPO och bladklubbor från 60-talet…. Samt en putting green så liten att, som jag skrev för något år sedan, endast andra puttar går att träna på. Vi spelade 18 håls poäng bogey i 3-mannalag (2 bästa räknades) samt för de som önskade en slagtävling brutto och PB netto. Banan var i bra skick, ganska moderat vind och bjöds också på sol och en blå himmel. In i vinden ut gjorde öppningen tuff men då banan är 8 hål rakt ut och 10 tillbaka så fick vi bra hjälp på vägen in. Lagtävlingen vanns av lag Chadwick, Brändström och Gill på 73 poäng. Bengan och Per var med i laget som blev 2a på samma resultat. Micke ingick i laget som blev 3a och undertecknad i laget på 4e och sista prisplatsen. Bäst brutto var alltid stabile Claes Armå på 83 slag och netto hade Ben Burrows med 34 p flest poäng. Något lätt att äta efter rundan och prisutdelning innan vi begav hos hemåt på vår lilla men oerhört vackra omväg. På kvällen blev det gemensam middag på Seabreeze som verkligen har ett bra kök och inte minst gäller detta deras fiskrätter. De är inte bara goda det är också mycket mat som serveras om än väldigt vackert upplagt. Vi gick lite i närkamp med vinlistan också och kunde konstatera att den också höll mycket god klass även om vinet serverades i vad vi tyckte ovanligt små flaskor….. På lördagen var det match mellan BGCS och Aberdovey GC där medlemmarna kan välja att spela med hickory klubbor eller modern utrustning (plåt). Det var ännu en härlig vårdag med sol och blå himmel samt en 7-8 m/s in i ansiktet på de första nio hålen. Matchen har spelats i mer än 25 år och spelas som foursome, match med Sunningdale vilket gör att spänningen oftast finns kvar alla 18 hålen. Efter de 25 första åren är ställningen mellan Aberdovey och BGCS nästan lika om man räknar vunna hål vilket känns nästintill osannolikt efter så många år och så många hål spelade. Jämnt blev det även denna gången och matchen slutade 9 – 9 och om jag minns rätt några håls övervikt för BGCS. På kvällen middag i klubbhuset med god mat och vi fick, som vanligt, lyssna på en historie beskrivning av de 25 årens matcher framförd på ett lysande och spirituellt sätt av  Past President Philip Truett. Det blev en tidig sänggång för att komma laddade till söndagen även om några stannade kvar för att se 3e rundan på The Masters. Söndag morgon och The Championship! Tidig frukost och god och förhoppningsfull … Läs mer

Tävlingsåret i hickory brukar alltid inledas med mästerskapet i Wales på Aberdovey’s underbara bana. Nu är det som bekant pandemi och det mesta har vänts upp och ner. Ingen tävling kunde avhållas 2020 och ursprungligt datum för tävlingen i april 2021 fick pga fortsatt smittspridning flyttas fram till maj men då var situationen inte bättre så april blev till slut november innan det blev möjligt att åka över och tävla. Hösten 2021 var intensiv med många resor för en hel del av oss. English gick som vanligt i början av oktober och i slutet av månaden var många med och spelade i The Grail mot USA på St Andrews. Brist på tid eller semester dagar gjorde att det till slut bara var 6 svenskar som åkte över till Wales i slutet av november. Sedan var det inte bara pandemin som ställde till problem utan det gjorde även SAS som ställde in och flyttade flighter i parti och minut vilket ledde till att vi fick hoppa över spel på de banor vi bokat dagarna före och efter mästerskapet och fokusera på de tre tävlingsdagarna i Wales. Det enda positiva med detta var att vi flög ut sen em och slapp gå upp i svinottan för att hinna 8-planet som vi brukar åka med. Vi var som sagt vad 6 st som åkte över; Jonas, Bengt, Ulf, Mikael M, Per S samt undertecknad. Liten men som det skulle visa naggande god grupp. Bengan och Jonas tog hand om ratten i den lite större bussen vi hyrt och övriga fokuserade i baksätet på taktiksnack och genomgång av de banor vi skulle spela. Har ni inte åkt till Aberdovey från Manchester så kan jag berätta att det inte är motorväg hela vägen utan vägarna blir mindre, smalare och inte minst kurvigare ju längre man kör. Har ni anlag för åksjuka så rekommenderar jag att köra i dagsljus och från Birmingham. Det var ett till vissa delar medtaget baksätes gäng som ankom till Aberdovey strax efter 21.00. Tack Bengan för trots svåra förhållanden bra körning! Det mesta var stängt när vi kom fram så det blev en kort runda till den öppna puben där vi fick ta del av torsdagens Quiz tävling som uppenbarligen var mycket uppskattad i byn. Vi hade ärligt talat svårt att hänga med…. Vi bodde på Seabreeze mitt i byn som är ett trevligt B&B med en riktigt god frukost och bra restaurang. Som alltid på brittiska B&B är husen smala och högre än man önskar och när trapporna därtill är smalare och längre än 2’ans fairway på Borth & Ynyslas blev det en rejäl motion för oss som drog nitlotten och bodde högst upp då bagage samt bagar skulle släpas upp och ner. Per och Ulf bodde längst ner och kom oftast helt oberörda till frukost och avfärder. Efter en härlig frukost fredag morgon var det dags att åka iväg till Borth & Ynyslas och en ’uppvärmnings tävling’ tillsammans med övriga deltagare i mästerskapen samt medlemmar i B&Y. Som nämnt tidigare ligger Borth så nära Aberdovey att man nästan ’kan ta’ på banan från Aberdovey, dock tar det 45 minuter att köra runt vattendragen och hitta fram till till B&Y som får betecknas som en synnerligen naturlig links. Inget överdåd någonstans, ett enkelt klubbhus och en shop där tiden stått stilla och du kan köpa Dunlop 65 och bladklubbor från 60-talet…. Och en putting green så liten att, som jag skrev för något år sedan, endast andra puttar går att träna på. Vi spelade 18 håls poäng bogey i 3-mannalag (2 bästa räknades) samt för de som önskade en slagtävling brutto. Banan var i bra skick, ganska moderat vind men när vi gick ut så började det regna vilket gjorde de första hålen lite extra svårspelade. Tack o lov avtog regnet och vi fick en härlig golfdag på en fantastiskt trevlig bana. Per visade att han snappat upp en hel del från oss andra under vår senaste Englands resa och ledde sitt lag till en säker seger i lagtävlingen på 77 poäng tillsammans med Britta Nolle och Ben Burrows. Undertecknad råkade ha lägst brutto score med Jonas på 3e plats. Efter spelet blev det en enkel måltid serverad av några av klubbens entusiastiska damer samt prisutdelning. På kvällen hade vi bokat bord på Seabreeze och där fick vi sällskap av såväl Nigel som herr och fru Burrows. Med tanke på att bordet egentligen var gjort för 6 personer som med lite god vilja kunde rymma 8 så blev det tight när vi försökte få in 9 personer vid bordet vilket vi till slut lyckades med även om det tog tid att få ner Bengan på sin stol….. Gott och trevligt var det men både UK Health Security Agency och FHM hade säkert haft synpunkter på social distancing vid bordet. Jag fick trots att det var trångt ett intryck av att Nigel uppskattade vårt sällskap….. På lördagen var det match mellan BGCS och Aberdovey GC där medlemmarna kan välja att spela med hickory klubbor eller modern utrustning (plåt). Matchen har spelats i 25 år och spelas som foursome, match med Sunningdale vilket gör att spänningen oftast finns kvar alla 18 hålen. Skönt väder men ingen sol var förutsättningarna och det blev ännu en härlig och trevlig dag med många jämna matcher som tyvärr för vår (BGCS) del slutade med seger för värdklubben trots bra insatser av di svenske. På kvällen middag i klubbhuset med mycket god mat och vi fick lyssna på en historie beskrivning av de 25 årens matcher framförd på ett lysande och spirituellt sätt av Past President Philip Truett. Vid middagen fick även John Pearson en bok som tack för alla sina år som redaktör för Through The Green. Det blev en tidig sänggång för att komma laddade till söndagen. Söndag morgon och The Championship! Med tanke på att vi var i slutet av november hade alla varit oroliga för hur vädret skulle vara och plockat med oss vinterutrustning men vi belönades istället med en fantastisk höstdag. … Läs mer

Äntligen oktober, och med en pandemi som börjar släppa sitt grepp kommer vi, efter att ha tvingats stanna hemma 2020, återigen åka över till England och mäta våra krafter med övriga BGCS medlemmar på den underbara links banan i Rye. Liksom för två år sedan är 2021 ett Grail-år och match mot USA. Denna gången dock på hemmaplan och inte på vilken bana som helst utan matchen kommer att gå av stapeln på helig mark i St Andrews sista dagarna i oktober. ’Som vanligt’ är det många svenskar som kvalat in i laget och några tvingades därför välja bort English för att få plats i almanackan med The Grail. Trots det var vi ursprungligen 16 svenskar som hade anmält sig till mästerskapet men skador, sjukdomar och annat gjorde att antalet sjönk och till slut var vi 10 personer som åkte med till England. Från HGH åkte Bengt G, Ulf J, Micke M, Jonas F, Stefan K samt undertecknad med. Per Salomonsson, Öijared hängde med från Kastrup och på Heathrow anslöt från de norra delarna av landet Jörgen Isberg, Erik Brändström och Mats Elmgart. Tidig start (03.45) blev det från Nordvästra Skåne för HGH’arna. Per och undertecknad anslöt på Kastrup vid 05.45 medan våra norrländska vänner flög direkt till Heathrow. Vi fick en härlig frukost i SAS-loungen där vi tom lyckades få in (och ut) Jagaeus helt gratis trots att vi fyllt vår kvot av gäster…… New Zealand GC I år hade vi själva ordnat med spel före och efter mästerskapet då tävlingen på Wilderness i år spelades redan i juni. Med hjälp av Abborren Golf & Travel var vi inbokade på den lilla pärlan New Zealand GC. Flyget var 30 minuter tidigt, men denna tidsvinsten försvann snabbt i de långa köerna vid passkontrollen. Vi fick dock både bagage och hyrbilar snabbt och var på plats i god tid på banan och hann med både en macka och lite förfriskningar innan det var dags att ge sig ut och mäta våra krafter med bana och motståndare. New Zealand ligger i grevskapet Surrey ca. 20 km sydväst från Heathrow och nås normalt på 25-30 minuter med bil. Klubben bildades 1895 och för er som undrar varför banan tog just detta namnet skall jag försöka göra en lång historia kort….. Marken där banan ligger ägdes sedan 1815 av familjen King of Ockham som sedan andra halvan av 1600-talet var stora markägare i Surrey. En av ättlingarna i familjen, Henry King, bestämde sig efter sin pensionering från flottan att segla från Plymouth till Nya Zealand och fick med sig ett antal vänner och i mars 1841 ankom de till nordön där de etablerade ’staden’ New Plymouth. Henry slog sig ner här, byggde hus, annekterade mark och bestämde att detta skulle kallas för Brooklands vilket också var namnet på familjen King’s hus i Weybridge, Surrey. Hemma i Surrey gav familjen sedan (runt 1850) namnet New Zealand till några hus och ett stycke land som låg där dagens klubbhus ligger. När golfklubben sedan grundades tog klubben namnet New Zealand. Banan ligger i ett underbart område med skog, ljung samt enorma rhodedendron buskar så vill ni åka hit så gör det i maj när banan är som vackrast men oavsett årstid är den värd ett besök. Par är 68 vilket kan få dig att tro att det är en kort och enkel bana men låt dig inte luras. Många långa och härliga par 4’or som slingrar sig fram genom ljungen (där ni helst inte skall befinna er…..). Vi fick slita för att ta oss runt från gul tee men Erik och Mats noterade klart anständiga resultat och var bäst individuellt. Erik och Jonas vann lagtävlingen. Vi andra fick njuta av en härlig bana, sol, knappt någon vind och 17-18 grader samt det bästa sortiment vi någonsin sett på ett Halfway House…..Vi avslutade med en 3-rätters middag på klubben för att undvika ’rush hour’ i Londontrafiken innan vi ställde kosan mot Rye. Om ni är i Surrey så ligger det ett antal fina banor inom 30-40 minuter från New Zealand bl.a. Sunningdale, Wentworth, Swinley Forest, Berkshire, Royal St Georges samt de tre W’na, Woking, West Hill, Worplesdon. Swinley Forest är min personliga favorit utlagd av Harry Colt 1909. Colt ligger också bakom ett antal av de andra banorna men även Herbert Fowler var flitigt anlitad här. Lite förfriskningar, eftersnack med våra värdar och sedan blev det bil i 2 timmar till Rye där Bengan och undertecknad testade fartgränserna på M25. Vi var som vanligt inkvarterade hos Kathryn & Toby på The Windmill. Trots en lång dag tog vi en stärkande promenad på kvällen i Rye som avslutades på The Mermaid Inn (rebuilt 1420 står det på huset…) Rye, GB vs Rest of The World Torsdagen var det dags för match mellan GB and The Rest of The World med drygt 40 deltagare. Efter frukost blev det en promenad i Rye men sedan åkte vi direkt ut till banan för att värma upp och den sedvanliga Fish and Chips’n på Marino’s ströks ur programmet och det blev lunch på klubben istället. Uppvärmning på rangen (bollar fortfarande hårda som flinta) chippning/puttning och sedan var vi redo. Även idag hade vi riktigt bra väder, sol och en behaglig temperatur. Det hade kommit regn tidigt i veckan så banan var tyngre än normalt. Rest of the World stod för en imponerande stark insats och tom så bra att Nigel inte ens nämnde resultatet varken vid kvällens middag eller fredagens prisutdelning……Dagen avslutades med gemensam, och mycket trevlig middag på Webbes Fish Cafe för alla som varit med under dagen. Rye, English Hickory Championship Fredag och The Championship. Frukost, promenad i byn och sedan ut till banan för uppvärmning på range, övningsfält och puttinggreen. Ännu en fantastisk oktober-dag, blå himmer sol, nästan ingen vind och 17-18 grader C. Första start var 12.44 så relativt tidig lunch i klubbhuset som sköljdes ner med goda och näringsrika drycker. Maten har blivit bättre år från år och tom salladsbuffen består numera av färska och goda grönsaker. Julskinkan … Läs mer

Tävlingsåret i hickory brukar alltid inledas med mästerskapet i Wales på Aberdovey’s underbara bana. Nu är det som bekant pandemi och det mesta har vänts upp och ner. Ingen tävling kunde avhållas 2020 och ursprungligt datum för tävlingen i april 2021 fick pga fortsatt smittspridning flyttas fram till maj men då var situationen inte bättre så april blev till slut november innan det blev möjligt att åka över och tävla. Hösten 2021 var intensiv med många resor för en hel del av oss. English gick som vanligt i början av oktober och i slutet av månaden var många med och spelade i The Grail mot USA på St Andrews. Brist på tid eller semester dagar gjorde att det till slut bara var 6 svenskar som åkte över till Wales i slutet av november. Sedan var det inte bara pandemin som ställde till problem utan det gjorde även SAS som ställde in och flyttade flighter i parti och minut vilket ledde till att vi fick hoppa över spel på de banor vi bokat dagarna före och efter mästerskapet och fokusera på de tre tävlingsdagarna i Wales. Det enda positiva med detta var att vi flög ut sen em och slapp gå upp i svinottan för att hinna 8-planet som vi brukar åka med. Vi var som sagt vad 6 st som åkte över; Jonas, Bengt, Ulf, Mikael M, Per S samt undertecknad. Liten men som det skulle visa naggande god grupp. Bengan och Jonas tog hand om ratten i den lite större bussen vi hyrt och övriga fokuserade i baksätet på taktiksnack och genomgång av de banor vi skulle spela. Har ni inte åkt till Aberdovey från Manchester så kan jag berätta att det inte är motorväg hela vägen utan vägarna blir mindre, smalare och inte minst kurvigare ju längre man kör. Har ni anlag för åksjuka så rekommenderar jag att köra i dagsljus och från Birmingham. Det var ett till vissa delar medtaget baksätes gäng som ankom till Aberdovey strax efter 21.00. Tack Bengan för trots svåra förhållanden bra körning! Det mesta var stängt när vi kom fram så det blev en kort runda till den öppna puben där vi fick ta del av torsdagens Quiz tävling som uppenbarligen var mycket uppskattad i byn. Vi hade ärligt talat svårt att hänga med…. Vi bodde på Seabreeze mitt i byn som är ett trevligt B&B med en riktigt god frukost och bra restaurang. Som alltid på brittiska B&B är husen smala och högre än man önskar och när trapporna därtill är smalare och längre än 2’ans fairway på Borth & Ynyslas blev det en rejäl motion för oss som drog nitlotten och bodde högst upp då bagage samt bagar skulle släpas upp och ner. Per och Ulf bodde längst ner och kom oftast helt oberörda till frukost och avfärder. Efter en härlig frukost fredag morgon var det dags att åka iväg till Borth & Ynyslas och en ’uppvärmnings tävling’ tillsammans med övriga deltagare i mästerskapen samt medlemmar i B&Y. Som nämnt tidigare ligger Borth så nära Aberdovey att man nästan ’kan ta’ på banan från Aberdovey, dock tar det 45 minuter att köra runt vattendragen och hitta fram till till B&Y som får betecknas som en synnerligen naturlig links. Inget överdåd någonstans, ett enkelt klubbhus och en shop där tiden stått stilla och du kan köpa Dunlop 65 och bladklubbor från 60-talet…. Och en putting green så liten att, som jag skrev för något år sedan, endast andra puttar går att träna på. Vi spelade 18 håls poäng bogey i 3-mannalag (2 bästa räknades) samt för de som önskade en slagtävling brutto. Banan var i bra skick, ganska moderat vind men när vi gick ut så började det regna vilket gjorde de första hålen lite extra svårspelade. Tack o lov avtog regnet och vi fick en härlig golfdag på en fantastiskt trevlig bana. Per visade att han snappat upp en hel del från oss andra under vår senaste Englands resa och ledde sitt lag till en säker seger i lagtävlingen på 77 poäng tillsammans med Britta Nolle och Ben Burrows. Undertecknad råkade ha lägst brutto score med Jonas på 3e plats. Efter spelet blev det en enkel måltid serverad av några av klubbens entusiastiska damer samt prisutdelning. På kvällen hade vi bokat bord på Seabreeze och där fick vi sällskap av såväl Nigel som herr och fru Burrows. Med tanke på att bordet egentligen var gjort för 6 personer som med lite god vilja kunde rymma 8 så blev det tight när vi försökte få in 9 personer vid bordet vilket vi till slut lyckades med även om det tog tid att få ner Bengan på sin stol….. Gott och trevligt var det men både UK Health Security Agency och FHM hade säkert haft synpunkter på social distancing vid bordet. Jag fick trots att det var trångt ett intryck av att Nigel uppskattade vårt sällskap….. På lördagen var det match mellan BGCS och Aberdovey GC där medlemmarna kan välja att spela med hickory klubbor eller modern utrustning (plåt). Matchen har spelats i 25 år och spelas som foursome, match med Sunningdale vilket gör att spänningen oftast finns kvar alla 18 hålen. Skönt väder men ingen sol var förutsättningarna och det blev ännu en härlig och trevlig dag med många jämna matcher som tyvärr för vår (BGCS) del slutade med seger för värdklubben trots bra insatser av di svenske. På kvällen middag i klubbhuset med mycket god mat och vi fick lyssna på en historie beskrivning av de 25 årens matcher framförd på ett lysande och spirituellt sätt av Past President Philip Truett. Vid middagen fick även John Pearson en bok som tack för alla sina år som redaktör för Through The Green. Det blev en tidig sänggång för att komma laddade till söndagen. Söndag morgon och The Championship! Med tanke på att vi var i slutet av november hade alla varit oroliga för hur vädret skulle vara och plockat med oss vinterutrustning men vi belönades istället med en fantastisk höstdag. … Läs mer

Söndag 3 oktober 2021. Mulet, men behagligt golfväder med svag brist och plus femton. Som vanligt handlar det om foursome med stymie och Sunningdale. Det brukar locka till skratt, överraskningar och en match som varar ända fram till sista hålet. Banan som vanligt i fin form, men med provisoriska greener på sjunde och nionde på grund av ombyggnad av greenområdena. Grattis Rya – två bra hål som nu blir ännu vassare, vad man kan se! Trots att Magnus Sunesson är med och toppar laget för HGH lyckas inte vikenspelarna denna gång, den åttonde i ordningen, behålla vandringspriset. Stort grattis igen till Rya som verkligen har utvecklats till en hickoryklubb av rang! Rya vann 2 matcher, HGH vann 1 match och 1 match slutade A/S. Resultat Anders Bergh/Bo Matson –Palle Lundeberg/Per Levin –Micke Martinsson/Dean Vikman –Erik Johansson/David Johansson –Bengt Gustafson/Micke Lindman 1/0Richard Steinert/ Hans Hallén 1/0Jonas Fack/Martin Mueller A/SMagnus Sunesson/Stefan Kjell 1/2 Sedan starten 2014 har nu lagen varder tre vinster och två oavgjorda. Stående: D Vikman, P Lundeberg, M Lindman, D Johansson, A Bergh, B Matson J Fack, P Levin, E Johansson, M Martinsson, M Mueller, S Kjell, M Sunesson. Sittande: R Steinert, H Hallén, B Gustafson

Solen flödade över Viken Hickory Open 2021 Efter ett år av coronapandemi då tävlingen fick inställas kunde vi nu söndagen den 5 september 2021 åter spela vår populära tävling. När de första bollarna slogs ut på Vikens etta visade termometern strax under tio grader men i takt med solen steg temperaturen över linksen. Den tidiga morgonens stilla vind ökade gradvis till en laber bris från söder, vilket av många anses vara den mest fördelaktiga vindriktningen på banan. Utslagen får då en liten puff i ryggen på banans längsta hål, trean och sexan. Regnen föregående vecka och en något lägre inställning på greenklipparen bidrog till att banan var i så gott skick som kan fås på Viken. I Open-klassen visade tävlingens enda pro Magnus Sunesson att takterna från de många åren på Europa-touren fortfarande sitter i. ”Oily” som han kallades på touren, smekte sig runt banan på två under par med hjälp av ett gammalt hickoryset som släktingar hade använt på den redan 1932 nedlagda golfbanan vid Citadellet i Landskrona. I samma boll gick Jonas Fack som spelade bra hela vägen, utom på två ställen där Vikens djupa bunkrar vägrade att släppa ifrån sig hans boll. Bästa dam blev hemmaspelaren Lotte Mueller och vinnare av huvudtävlingen, som spelas med handicap, blev också en hemmaspelare, Niclas Anderek på ofattbara 56 netto. Vid sidan av en briljant insats kan detta också förklaras av att tävlingen spelades efter de traditionella handicapreglerna för hickoryspel, där stålhandicapen biffas på med ett antal slag. Avslutningsvis höglästes några rader som den nyligen bortgångne Göran Zackrisson, hedersmedlem i Hickorysällskapet på Viken, skrev i boken ”Golfbanan i Viken” som sällskapet gav ut 2011. En varm applåd togs upp som tecken på att Zacke inte bara räknade banan i Viken som en av sina mest älskade bekantskaper, utan också var hickoryspelarnas bäste vän. Resultat bruttoMagnus Sunesson 66 slagDavid Johansson 68 slagHenrik Peyron 72 slag Resultat nettoNiclas Anderek 56 slagJerry Hultqvist 58 slagJohan Lindh 61 slagJoh. Karsberg 63 slagMartin Mueller 63 slagJan Mueller 65 slagMikael Lindman 66 slag

Tävlingen spelas som bogeytävling, 18 hål, en spelform var vanlig i golfens ungdom. Den spelas för vår del med sedvanlig hickoryhandicap där man får sina slag på de enskilda hålen i enlighet med scorekortets index. Gör man sitt nettopar på hålet får man 0 poäng, ett under ger -1 poäng, ett över ger +1 poäng, osv. En runda på handicap ger alltså 0 i slutänden, medan en runda under handicap ger ett antal minuspoäng. Slutar man några slag över sin handicap slutar man följaktligen på pluspoäng. Tävlingsledningen hjälper till med att räkna ut scoren, var inte orolig! Nachspiel med prisutdelning i Enders trädgård! Förutom att Ulf och Birgitta Ender har skänkt pokalen (en claret jug, som i British Open), så bjuder de efter rundan på drink med tilltugg hemma i sin trädgård (utomhus alltså , men under tak), där också prisutdelningen äger rum. OBS! På grund av coronarestriktionerna, uppmanas alla att, efter att ha lämnat in scorekortet, ta sig till Enders trädgård utan att dröja sig kvar vid klubbhuset. Att tänka på: Till prisutdelningen kommer du i golfkläderna. Klä dig varmt. Håll stilen. Inga kindpussar. Birgitta är primärvårdschef i Skåne. Anmälan senast 16 september till tävlingsledningen, Hans Hallén, hans.hallen@ownit.nu eller mobil nr 0707-550931 Vi räknar med att alla deltagare tar sig till prisutdelningen, men skulle du inte kunna, meddela samtidigt detta.

Han hade inbjudits för att berätta om sin nyutgivna bok och satt nu uppflugen på en hög stol på scenen ovanför publiken. Möjligen kände han sig inte riktigt hemma inför de hundratals nyfikna i Tivolihuset i Höganäs, van som han var vid att uppträda utan publik, bakom röd lampa ”sändning pågår” med ett headset på huvudet och en TV-skärm framför ögonen. Han satt länge tyst och började trevande, men kom snart in i sitt lågmälda berättande. Vi andades ut. För att det var Zacke, för att vi ville honom väl och för att vi såg fram mot en stund att trivas tillsammans med honom. Det bör ha varit någon gång i början av 2011 för vi i Hickory Goffers var i färd med att skriva boken ”Golfbanan i Viken” som publicerades i oktober, 2011. När publiken hade lämnat dröjde ett par av oss Hickory Goffare kvar i lokalen och frågade Zacke om han kunde tänka sig att bli hedersmedlem i vårt hickorysällskap. ”Javisst”, sa han, ”en sådan utnämning kan man inte tacka nej till, det vore oartigt”. Men vi hade all anledning att tro att han genuint gillade vårt tilltag. För just Viken måste ha betytt mycket för honom med tanke på alla gånger som han nämnde banan i sina TV-sändningar. Vi hade också fått höra att han en gång om året brukade ta sig ned till Viken för att gå ett varv med barndomsvännen Sieurin (obekant förnamn) också han från Djursholm. Ett barnbarn till Astrid Liljenberg-Sieurin sannolikt, hon som ritade klubbhuset. Rakt nedstigande led i alla fall. Kanske någon som vet? Hur som helst, så började många efter att ha hört Zacke på TV att se Viken med nya ögon. Det handlade inte längre om en något rufsig niohålare ute på landet, utan om en tvättäkta linksbana med en historia och personlighet utöver det vanliga. Med all respekt för Anders Janson och hans research bakom boken ”Golf – den gröna sporten” är det ingen överdrift att påstå att det var Zacke som avtäckte, inte bara Vikenbanans själ, utan själva golfens själ för svenskarna, som fram till hans entré fått nöja sig med golfsportens ganska ytliga framtoning. Han trollband sin publik och kunde samtidigt dela med sig av sina djupa kunskaper om golfens historia. Han blev medlem i Royal & Ancient och fick därmed tillgång till dess omfattande golfbibliotek och blev då, om inte förr, medveten om de stora brittiska och amerikanska golfjournalisterna. Vissa av Zackes berömda citat var faktiskt inte egna påhitt utan hans välfunna översättningar av klassiska engelska och amerikanska golfreferat. Han hade öga för detaljerna och som kreatör förstod han att skapa kan vara att kopiera, finna nya sammanhang och göra dem tillgängliga för de många. En gemensam nämnare för den tidiga svenska golfen var att den utövades av anglofiler och inte heller Zacke, med sin förankring i historien dolde sin förtjusning för det brittiska. Vid sidan av tweed, scones, clotted cream och ”a wee dram” lärde han oss att älska de brittiska, och framför allt de skotska linksklassikerna. För några år sedan återupptäcktes Askernish, en gammal övervuxen linksbana på den fingersmala ön South Uist i Yttre Hebriderna, så långt från all ära och redlighet man kan komma. Givetvis var Göran snabbt där för att själv bilda sig en uppfattning om denna bortglömda Old Tom Morris-design från 1891. Även Machrihanish, också den signerad Old Tom Morris på 1870-talet och tillgänglig först efter tre flygplansbyten, satte på ett tidigt stadium hans känslor i svallning. På bästa golfsändningstid talade han lågmält om dess kreativa design och landskapets havsdoftande atmosfär, något som i slutet av 1980-talet kom att locka några av oss nordsvästskånska links-lovers dit, till ett oslagbart golfäventyr, ofta i regn och storm. Genom att generöst dela med sig av sin erfarenhet lyfte Göran Zackrisson många svenska golfliv till en ny nivå. En tid efter att han blivit hedersmedlem i Hickory Goffers frågade vi honom om han kunde bidra med något liten text om banan i den kommande boken ”Golfbanan i Viken”. (De två händelserna hade inget samband, det bara föll sig så). ”Bara ett par rader!” bad vi. ”Självklart” sa han och det han skrev blev en uppsats över ett helt uppslag. Ersättning? Absolut inte! Hans kapitel blev som vanligt unikt, vandrande mellan nu och då, och en av meningarna om vår bana i Viken satte sig särskilt djupt: ”En miljö där flärden aldrig får fäste.” Ju fler gånger man umgicks med hans texter, desto bättre blev de, precis som Machrihanish och andra riktigt bra golfbanor. Även om vi inte lärde känna honom personligen, så blev Zacke vår vän och mentor. För att han alltid ställde upp, och för att han visade att det också inom golfen gäller att allt blir roligare om det kan avnjutas på ett djupare plan. Göran Zackrisson blev den berättare som svensk golf så väl behövde. Viken den 12 augusti, 2021 Hickory Goffers of Helsingborg/ genom Anders Engström

Matchen mot Lund 2021 – HGH behöll Långnäsan På lördag morgonen den 31 juli 2021 samlades hickorylagen från Lund och Viken på verandan vid klubbstugan i Viken för att göra upp om årets Hickoryklubba, den gamla långnäsan som förärats det vinnande laget alltsedan 2008 då Klasarna Kvist och Ohlsson kom överens om att instifta en återkommande tävling mellan de båda hickorysällskapen. Efter ett par akademiska kvartar sladdade de sist anlända lundensarna in på parkeringen och tävlingen kunde ta sin början. Lund representerades av klubbens pro, Klas Ohlsson, Mats Wernheden, Johan Quensel, Mats Gustavsson, Michael Stjärnfeldt, Truls Arestam, Bo Nilsson, samt inlånad från Örestad, Sten Rodenstam. För HGH spelade Jonas Fack, Martin Mueller, Jan Mueller, Ulf Jagaeus, Stefan Kjell, Bengt Gustafsson, Niklas Anderek och Mikael Lindman. Tävlingen spelades open som bästboll, foursome och singlar, alla över nio hål med stymie och Sunningdale. Efter de sista dagarnas regnande var greenerna något långsammare än vanligt, annars var banan i gott sommarskick och vädret kunde ingen klaga på. Förutom ett par regndroppar vid start och lite mer ihållande strax efter att siste man kommit i mål, rådde högsommar med en laber bris från syd som hindrade en del drivar att passera diket på nian. Hemmalaget angav tonen redan med den inledande bästbollen som vanns av HGH med 6-2. Därefter följde foursome med samma konstellationer, vilken hemmalaget åter vann med 6-2. De avslutande singlarna vanns av HGH med 10-4, totalt 22-8 till Hickory Goffers of Helsingborg. Önskemål från lundensarna om att nästa match spelas på Kungsmarken uppfattades av den kringsmygande reportern, men summa summarum var intrycket att samtliga var belåtna med dagen, inte minst den lekamliga spisen från Mor Cilla och Conditori Öresund. Tävlingen, eller eventet, s.m.s.*, leddes som vanligt med ackuratess av Claes Kvist, och de två gästande fågelhundarna övervakades med pondus av Kvistens Börje. För att se vem som gjorde vad, se bilaga om resultaten. Anmälda och resultat