Äntligen oktober, och med en pandemi som börjar släppa sitt grepp kommer vi, efter att ha tvingats stanna hemma 2020, återigen åka över till England och mäta våra krafter med övriga BGCS medlemmar på den underbara links banan i Rye. Liksom för två år sedan är 2021 ett Grail-år och match mot USA. Denna gången dock på hemmaplan och inte på vilken bana som helst utan matchen kommer att gå av stapeln på helig mark i St Andrews sista dagarna i oktober. ’Som vanligt’ är det många svenskar som kvalat in i laget och några tvingades därför välja bort English för att få plats i almanackan med The Grail. Trots det var vi ursprungligen 16 svenskar som hade anmält sig till mästerskapet men skador, sjukdomar och annat gjorde att antalet sjönk och till slut var vi 10 personer som åkte med till England.
Från HGH åkte Bengt G, Ulf J, Micke M, Jonas F, Stefan K samt undertecknad med. Per Salomonsson, Öijared hängde med från Kastrup och på Heathrow anslöt från de norra delarna av landet Jörgen Isberg, Erik Brändström och Mats Elmgart. Tidig start (03.45) blev det från Nordvästra Skåne för HGH’arna. Per och undertecknad anslöt på Kastrup vid 05.45 medan våra norrländska vänner flög direkt till Heathrow. Vi fick en härlig frukost i SAS-loungen där vi tom lyckades få in (och ut) Jagaeus helt gratis trots att vi fyllt vår kvot av gäster……
New Zealand GC
I år hade vi själva ordnat med spel före och efter mästerskapet då tävlingen på Wilderness i år spelades redan i juni. Med hjälp av Abborren Golf & Travel var vi inbokade på den lilla pärlan New Zealand GC. Flyget var 30 minuter tidigt, men denna tidsvinsten försvann snabbt i de långa köerna vid passkontrollen. Vi fick dock både bagage och hyrbilar snabbt och var på plats i god tid på banan och hann med både en macka och lite förfriskningar innan det var dags att ge sig ut och mäta våra krafter med bana och motståndare.
New Zealand ligger i grevskapet Surrey ca. 20 km sydväst från Heathrow och nås normalt på 25-30 minuter med bil. Klubben bildades 1895 och för er som undrar varför banan tog just detta namnet skall jag försöka göra en lång historia kort…..
Marken där banan ligger ägdes sedan 1815 av familjen King of Ockham som sedan andra halvan av 1600-talet var stora markägare i Surrey. En av ättlingarna i familjen, Henry King, bestämde sig efter sin pensionering från flottan att segla från Plymouth till Nya Zealand och fick med sig ett antal vänner och i mars 1841 ankom de till nordön där de etablerade ’staden’ New Plymouth. Henry slog sig ner här, byggde hus, annekterade mark och bestämde att detta skulle kallas för Brooklands vilket också var namnet på familjen King’s hus i Weybridge, Surrey. Hemma i Surrey gav familjen sedan (runt 1850) namnet New Zealand till några hus och ett stycke land som låg där dagens klubbhus ligger. När golfklubben sedan grundades tog klubben namnet New Zealand.
Banan ligger i ett underbart område med skog, ljung samt enorma rhodedendron buskar så vill ni åka hit så gör det i maj när banan är som vackrast men oavsett årstid är den värd ett besök. Par är 68 vilket kan få dig att tro att det är en kort och enkel bana men låt dig inte luras. Många långa och härliga par 4’or som slingrar sig fram genom ljungen (där ni helst inte skall befinna er…..). Vi fick slita för att ta oss runt från gul tee men Erik och Mats noterade klart anständiga resultat och var bäst individuellt. Erik och Jonas vann lagtävlingen.
Vi andra fick njuta av en härlig bana, sol, knappt någon vind och 17-18 grader samt det bästa sortiment vi någonsin sett på ett Halfway House…..Vi avslutade med en 3-rätters middag på klubben för att undvika ’rush hour’ i Londontrafiken innan vi ställde kosan mot Rye.
Om ni är i Surrey så ligger det ett antal fina banor inom 30-40 minuter från New Zealand bl.a. Sunningdale, Wentworth, Swinley Forest, Berkshire, Royal St Georges samt de tre W’na, Woking, West Hill, Worplesdon. Swinley Forest är min personliga favorit utlagd av Harry Colt 1909. Colt ligger också bakom ett antal av de andra banorna men även Herbert Fowler var flitigt anlitad här.
Lite förfriskningar, eftersnack med våra värdar och sedan blev det bil i 2 timmar till Rye där Bengan och undertecknad testade fartgränserna på M25. Vi var som vanligt inkvarterade hos Kathryn & Toby på The Windmill. Trots en lång dag tog vi en stärkande promenad på kvällen i Rye som avslutades på The Mermaid Inn (rebuilt 1420 står det på huset…)
Rye, GB vs Rest of The World
Torsdagen var det dags för match mellan GB and The Rest of The World med drygt 40 deltagare. Efter frukost blev det en promenad i Rye men sedan åkte vi direkt ut till banan för att värma upp och den sedvanliga Fish and Chips’n på Marino’s ströks ur programmet och det blev lunch på klubben istället. Uppvärmning på rangen (bollar fortfarande hårda som flinta) chippning/puttning och sedan var vi redo. Även idag hade vi riktigt bra väder, sol och en behaglig temperatur. Det hade kommit regn tidigt i veckan så banan var tyngre än normalt. Rest of the World stod för en imponerande stark insats och tom så bra att Nigel inte ens nämnde resultatet varken vid kvällens middag eller fredagens prisutdelning……Dagen avslutades med gemensam, och mycket trevlig middag på Webbes Fish Cafe för alla som varit med under dagen.
Rye, English Hickory Championship
Fredag och The Championship. Frukost, promenad i byn och sedan ut till banan för uppvärmning på range, övningsfält och puttinggreen. Ännu en fantastisk oktober-dag, blå himmer sol, nästan ingen vind och 17-18 grader C. Första start var 12.44 så relativt tidig lunch i klubbhuset som sköljdes ner med goda och näringsrika drycker. Maten har blivit bättre år från år och tom salladsbuffen består numera av färska och goda grönsaker. Julskinkan är självklart kvar för er som undrar.
Som vanligt spelade vi från vit tee, dock var par för dagen höjt från 68 till 71 vilket förbättrade scoren något (eller gjorde den mindre dålig..) men lång är banan oavsett vilket. En måttlig vind ställde inte till några problem men banan spelades ovanligt lång trots att den var i oerhört fint skick. Svårspelat och svårscorat är det oavsett vilket väder och vilken vind som råder.
I Scratch klassen så fick Matthew Holland se sig besegrad då inte ens han lyckades gå under 80. Ralph heter den nye vinnaren av Tony Hawkins Scratch Championship. Han gick runt på 76 slag men fick 2 plikt slag då han inte spelade i kavaj…… Trots detta var han slaget före Perry Somers på 79 och vår egen Mats på 80 slag. Mats var på väg att spela hem mästerskapet men en lite tyngre avslutning ställde till det för vår debutant. Fantastiskt bra gjort ändå och vi övriga som fick slita rejält för att få ihop en anständig score gladdes med Mats framgång (vi hade lagt ner mycket tid på att hjälpa och peppa Mats så det kändes som vi hade del i framgången…..)
The Founders Salvers och med den titeln English Hickory Champion gick i år till Britta Nolte på fina 38 poäng. Runner up var Jenny Hunt på 37 poäng. Officiella resultat har vi ännu inte fått från Nigel (i år heller..) men hoppas de dyker upp inom kort så att vi även kan komplettera med övrigas resultat. Vi vet att Nigel haft mycket att stå i så i år är han förlåten…….
Tävlingen avslutades med middag på The Mermaid Inn och förmodligen enligt gammal Engelsk tradition bjöds det på lite mat till vinerna som serverades. Prisutdelning och några trevliga och underhållande tal avslutade kvällen innan vi lite trötta drog oss hemåt för att ladda upp inför lördagen.
The Addington GC
På lördagen var det transport upp till The Addington som ligger i Croydon i södra (Greater) London. Inte så mycket trafik vilket Bengan utnyttjade och enkelt drog ifrån vår bil. Ett felaktigt vägval i slutet av firma Bengt/Ulf och klok guidning av Jonas gjorde dock att de ankom till banan 20 minuter efter oss…..
The Addington grundades 1913 och banan lades ut av JF Abercromby som var en ytterst kompetent spelare men med begränsade kunskaper i golfbane arkitektur. Han hade dock tidigare lag ut både Worplesdon och Coombe Hill så viss erfarenhet hade han. Addington är en hedbana i synnerligen kuperad terräng med mycket skog runt och på banan. Skogen har under åren tagit över stora delar av banan och ljungen har på många ställen försvunnit. Ifjol påbörjades därför ett stort renoverings projekt för att återställa banan till den ursprungliga layouten och tusentals träd har sågats ner och banan har öppnats upp och är idag betydligt mycket mer inbjudande än de gånger jag spelat här tidigare. Kommer att bli intressant att komm hit om något år igen när ljungen vuxit till sig.
Vi fick en trevlig presentation av sekretaren under lunchen då han berättade om bakgrunden till renoveringen samt hur långt man kommit. Intressant att jämföra ursprungliga ritningar och bilder över banan med hur det såg ut idag. Vi fick njuta av fish & chips innan vi gick ut för att spela i det fantastiska vädret. Vindstilla, blå himmel och sol samt 18C.
Bana ligger som sagt i ett underbart landskap. Mycket kuperad samt trots allt mycket ljung. Trots mycket regnande tidigare i veckan var den i mycket bra skick med behagligt snabba greener. Banan innehåller ett antal fantastiska par 3’or med 13e som det absolut bästa. Än en gång visade sig Mats på styva linan och var bäst ut samt totalt medan undertecknad råkade vinna sista 9….. I lagtävlingen stod Mats tillsammans med Stefan och Erik som segrare.
Vi skulle flyga hem tidigt söndag morgon från Heathrow så det blev övernattning i den lilla byn Ripley. Mitt favoritställe Broadway Barn var fullt så vi fick bo på Talbot Inn lite längre bort på gatan. Middag på kvällen på The Anchor som bjöd på en fantastisk måltid varvat med mycket skämt och skratt. The Anchor har en 1-stjärnig systerkrog i Ripley som heter The Clockhouse som också är värd ett besök.
Klockan 0700 rullade bilarna mot Heathrow med ett trots allt relativt piggt gäng och det blev frukost på flygplatsen innan hemfärd. Härliga och mycket trevliga dagar och nu ser vi fram mot The Grail och Welsh Hickory.
Vid pennan
Olle
