Du är här:

Tack, Zacke.

Han hade inbjudits för att berätta om sin nyutgivna bok och satt nu uppflugen på en hög stol på scenen ovanför publiken. Möjligen kände han sig inte riktigt hemma inför de hundratals nyfikna i Tivolihuset i Höganäs, van som han var vid att uppträda utan publik, bakom röd lampa ”sändning pågår” med ett headset på huvudet och en TV-skärm framför ögonen. Han satt länge tyst och började trevande, men kom snart in i sitt lågmälda berättande. Vi andades ut. För att det var Zacke, för att vi ville honom väl och för att vi såg fram mot en stund att trivas tillsammans med honom. Det bör ha varit någon gång i början av 2011 för vi i Hickory Goffers var i färd med att skriva boken ”Golfbanan i Viken” som publicerades i oktober, 2011.

När publiken hade lämnat dröjde ett par av oss Hickory Goffare kvar i lokalen och frågade Zacke om han kunde tänka sig att bli hedersmedlem i vårt hickorysällskap. ”Javisst”, sa han, ”en sådan utnämning kan man inte tacka nej till, det vore oartigt”. Men vi hade all anledning att tro att han genuint gillade vårt tilltag. För just Viken måste ha betytt mycket för honom med tanke på alla gånger som han nämnde banan i sina TV-sändningar. Vi hade också fått höra att han en gång om året brukade ta sig ned till Viken för att gå ett varv med barndomsvännen Sieurin (obekant förnamn) också han från Djursholm. Ett barnbarn till Astrid Liljenberg-Sieurin sannolikt, hon som ritade klubbhuset. Rakt nedstigande led i alla fall. Kanske någon som vet?

Hur som helst, så började många efter att ha hört Zacke på TV att se Viken med nya ögon. Det handlade inte längre om en något rufsig niohålare ute på landet, utan om en tvättäkta linksbana med en historia och personlighet utöver det vanliga.

Med all respekt för Anders Janson och hans research bakom boken ”Golf – den gröna sporten” är det ingen överdrift att påstå att det var Zacke som avtäckte, inte bara Vikenbanans själ, utan själva golfens själ för svenskarna, som fram till hans entré fått nöja sig med golfsportens ganska ytliga framtoning. Han trollband sin publik och kunde samtidigt dela med sig av sina djupa kunskaper om golfens historia. Han blev medlem i Royal & Ancient och fick därmed tillgång till dess omfattande golfbibliotek och blev då, om inte förr, medveten om de stora brittiska och amerikanska golfjournalisterna. Vissa av Zackes berömda citat var faktiskt inte egna påhitt utan hans välfunna översättningar av klassiska engelska och amerikanska golfreferat. Han hade öga för detaljerna och som kreatör förstod han att skapa kan vara att kopiera, finna nya sammanhang och göra dem tillgängliga för de många.

En gemensam nämnare för den tidiga svenska golfen var att den utövades av anglofiler och inte heller Zacke, med sin förankring i historien dolde sin förtjusning för det brittiska. Vid sidan av tweed, scones, clotted cream och ”a wee dram” lärde han oss att älska de brittiska, och framför allt de skotska linksklassikerna. För några år sedan återupptäcktes Askernish, en gammal övervuxen linksbana på den fingersmala ön South Uist i Yttre Hebriderna, så långt från all ära och redlighet man kan komma. Givetvis var Göran snabbt där för att själv bilda sig en uppfattning om denna bortglömda Old Tom Morris-design från 1891. Även Machrihanish, också den signerad Old Tom Morris på 1870-talet och tillgänglig först efter tre flygplansbyten, satte på ett tidigt stadium hans känslor i svallning. På bästa golfsändningstid talade han lågmält om dess kreativa design och landskapets havsdoftande atmosfär, något som i slutet av 1980-talet kom att locka några av oss nordsvästskånska links-lovers dit, till ett oslagbart golfäventyr, ofta i regn och storm. Genom att generöst dela med sig av sin erfarenhet lyfte Göran Zackrisson många svenska golfliv till en ny nivå.

En tid efter att han blivit hedersmedlem i Hickory Goffers frågade vi honom om han kunde bidra med något liten text om banan i den kommande boken ”Golfbanan i Viken”. (De två händelserna hade inget samband, det bara föll sig så).

”Bara ett par rader!” bad vi. ”Självklart” sa han och det han skrev blev en uppsats över ett helt uppslag. Ersättning? Absolut inte! Hans kapitel blev som vanligt unikt, vandrande mellan nu och då, och en av meningarna om vår bana i Viken satte sig särskilt djupt: ”En miljö där flärden aldrig får fäste.” Ju fler gånger man umgicks med hans texter, desto bättre blev de, precis som Machrihanish och andra riktigt bra golfbanor.

Även om vi inte lärde känna honom personligen, så blev Zacke vår vän och mentor. För att han alltid ställde upp, och för att han visade att det också inom golfen gäller att allt blir roligare om det kan avnjutas på ett djupare plan.

Göran Zackrisson blev den berättare som svensk golf så väl behövde.

Viken den 12 augusti, 2021

Hickory Goffers of Helsingborg/ genom Anders Engström