Creatore

98 år efter födelsen på Lerberget har golflegenden Johny Andersson gått bort. Alla i HGH känner väl vid det här laget till att Johnys framgångsrika och ovanligt långa golfkarriär inleddes med några hickoryår som caddie på Viken i slutet av 1920-talet. Därför blev han något av en centralgestalt i vår bok Golfbanan i Viken och av den orsaken tycker vi att nedanstående minnesord avsedda för HD också platsar på vår egen hemsida. Johny var arketypen för ett golfideal som i långa tider gällt för golfspelare över hela världen: Han lät spelet tala för sig självt och var lika rättfram som sin golfsving. Johny var gift med Anna-Greta, syster till Sven-Erik Fridlund (Fridlunds Eclectic), också han caddie på Viken i sin ungdom. Våra tankar går till henne liksom till dottern Monica, medlem i vårt sällskap och rikligen begåvad med Johnys efterlämnade golfgener. Vi minns Johny Andersson En av de stora inom nordvästskånsk golf har gått bort. I boken Golfbanan i Viken inleds beskrivningen av Johny Andersson med ”Född 1921, uppvuxen i Lerberget. Sedan caddie och caddiemaster på Viken i tio år. Blev i kraft av scratch-handicap i många år och en rad mästerskapstitlar nestorn i caddiegänget från Lerberget. Medlem på Viken 1939 när han blev tvåa i landets första JSM. Bäste poängplockare när Sverige blev europamästare i lag 1961.” Under 1960-talet kom Johny att bli en pålitlig vinstmaskin i amatörlandslaget, men mest kommer han nog att kommas ihåg för sin ovanligt långa och framgångsrika karriär som oldboy. Bland de många segrarna kan nämnas oldboys-EM 1982, 1983 och 1984, och Riksmästerskapen sju gånger. Mellan 1977 och 1991 var han varje år uttagen till VM för oldboys i USA, där 1982 tre av Sveriges fyra spelare över fyrtio år tidigare hade tampats med varandra som caddies på Viken! Johny blev alltså 98 och sörjs närmast av hustrun Anna Greta och barnen Lennart och Monica med familjer. Till de som saknar honom hör också de många golfentusiaster som sett honom spela på tävlingsbanorna och, sedan 1958, på hemmaklubben Mölle där han med pipan förankrad i mungipan skred fram i djupaste tystnad tillsammans med Habba, Gadden, Snead, Ivan och Sven-Erik, de flesta av dem caddies på Viken under 1930-talet. Under den första delen av förra seklet var många på Lerberget strax söder om Höganäs fiskare och sjöfarare, och till dessa kunde räknas Johnys far Adolf. Som kapten på SS Lenita gick han på Skottland där han inköpte några begagnade hickoryklubbor till sonen. Kanske medförde han också den då rådande brittiska tävlingsmentaliteten till ätteläggen: ”Humble in Victory, Grand in Defeat”, ödmjuk i segern, storslagen i nederlaget. Johny var sålunda ingen vän av stora ord och därtill mycket ödmjuk, vilket med tanke på hans stora golfframgångar gjorde honom något svårintervjuad. Trots detta lyckades vi för Golfbanan i Viken få med några av minnena från hans första golfår bland prinsar och andra. Mer om honom kan läsas på hickorygoffers.se, där boken finns att läsa i sin helhet, se sidorna 65 – 67. För hickorygolfarna på VikenAnders Engström

Läs här

BGCS English Hickory Championship meeting oktober 2019 Äntligen oktober och dags att åka över till England igen och mäta våra krafter med övriga BGCS medlemmar på den lika utmanande och underbara Rye-banan. Då 2019 även är ett Grail-år och match mot USA i Texas under andra halvan av oktober så var en del av våra svenska medlemmar tvingade att välja bort English Hickory vilket gjorde att vi ‘bara’ var 9 svenskar som hade anmält oss till mästerskapet. Dock, som vi själva konstaterade, det är inte kvantitet som alltid räknas utan kvalitet…. Från HGH anmälde sig Bengt G, Ulf J, Micke M, Jonas F samt undertecknad. Med oss från Köpenhamn var också Jörgen Isberg och Martin Claesson och på Gatwick anslöt från Åtvidaberg, Björn Petterson och Thomas Björkman. Jonas F dök upp torsdag kväll för att vara med på mästerskapet. Tidig start blev det från Viken för Ulf och Bengan för att sedan hämta upp Micke och Jörgen (som kommit ner kvällen innan). Micke hade dock tillbringat halva natten på toaletten och var tråkigt nog tvungen att stanna kvar hemma i Sverige. West Sussex I år hade vi med hjälp av Jagge och Jonas fått kontakt med Ben Burrows som är medlem på West Sussex GC och Ben hade ordnat en match mellan West Sussex medlemmar samt 12 st från BGCS (varav 7 från Sverige). Tony Hunt ställde upp med klubbor till de i West Sussex som inte hade egna hickoryklubbor. Banan är en riktig pärla som ligger i grevskapet West Sussex ca. 1.5 timme sydväst från Heathrow eller en knapp timme västerut från Gatwick. (Åker ni med Bengan och Jagge är kartläsare så lägg till 30 minuter så har ni tagit höjd för ett antal felkörningar genom villakvarter och vackra skogsområden……). West Sussex eller mera känd som Pulborough togs i bruk 1931 och arkitekter var Guy Campbell (Prince’s och Killarney) och Cecil Hutchison som ligger bakom Gleneagles och Turnberry. Banan ligger i ett underbart sandigt område där hålen spelas antingen genom härliga allér av tall och björk eller så slingrar sig hålen fram i naturen på perfekta fairways omgivna av en synnerligen tät ljung som var näst intill omöjlig att komma ur. Fairways och greener genomgående i perfekt skick även om banan efter mycket regn var tyngre än normalt. Om ni är i området så ligger det ett antal fina banor inom en timme från West Sussex. Liphook, Blackmoor, North Hants, Hankley Common med flera. Detta är Harry Colt area så ni kommer inte att bli besvikna. Matchen spelades som foursome (klubben är en 2-ball course) och inleddes med lunch i det nyligen utbyggda , trevliga klubbhuset. Banan är en kombination av skog- och hedbana. Endast ett par 5 hål men däremot ett antal långa eller med hickoryklubbor oerhört långa par 4 hål. Sista 9 hålen är nog bland det längsta vi spelat genom åren. Matchen i ett strålande fint höstväder men något tung bana blev så jämn som den kunde bli. Lite förfriskningar, eftersnack med våra värdar och sedan blev det bil i 2 timmar till Rye där vi som vanligt var inkvarterade hos Toby på The Windmill. På kvällen en alldeles utsökt middag på The Landgate Bistro som vi troligen inte ätit på tidigare. Väl värd ett besök!! Rye, GB vs Rest of The World Torsdagen var det dags för match mellan GB and The Rest of The World med nästan 40 deltagare.Efter frukost blev det en promenad i Rye men sedan åkte vi direkt ut till banan för att värma upp och den sedvanliga Fish and Chips’n på Marino’s ströks ur programmet (Jonas o Stefan var ju inte med..) och det blev istället uppvärmning på rangen (bollar fortfarande hårda som flinta) och övningsfält innan vi intog en god och närande lunch i klubbhuset. Även idag hade vi bra väder dock inte så mycket sol men behaglig temperatur. Tyvärr rådde vi i Rest of the World inte på våra värdar utan dessa kunde ta en stabil seger med 7-2. Dagen avslutades med middag för det svenska gänget på The Standard Inn där även Ben Burrows var med. (The George in Rye var stängt sedan en brand i början på sommaren och kommer att vara så för lång tid framåt). Rye, English Hickory Championship Fredag och The Championship. Frukost, promenad i byn och sedan ut till banan för uppvärmning på range, övningsfält och puttinggreen. Skönt, men lite grått väder, och 13-14 grader C. Första start var 12.44 så relativt tidig lunch i klubbhuset som sköljdes ner med goda och näringsrika drycker. Maten har blivit bättre år från år och tom salladsbuffen består numera av färska och goda grönsaker. Julskinkan är självklart kvar för er som undrar. Som vanligt spelade vi från vit tee, dock var par för dagen höjt från 68 till 71 vilket förbättrade scoren något (eller gjorde den mindre dålig..) men lång är banan oavsett vilket. En måttlig vind ställde inte till några problem dock kom den från exakt motsatt riktning vad tävlingsledningen tänkt så de hål där de hade flyttat fram kloten något var nu i medvind och vice versa…. Lika för alla. Banan var i oerhört fint skick men tyngre och därmed längre än normalt. Svårspelat och svårscorat är det oavsett vilket väder och vilken vind som råder. Local Professional Matthew Holland, som vann bruttoklassen förra året, förbättrade i år sitt resultat till 71 slag vilket är nytt rekord för tävlingen och han stod som överlägsen segrare av Tony Hawkins Scratch Championship 7 slag före Johnny Firth och Ian Forrester. Jonas var bäste svensk in the low 80’s medan vi övriga fick slita för att få ihop en anständig score. The Founders Salvers och med den titeln English Hickory Champion gick i år till Johnny Firth på fina 39 poäng. Delad andraplats mellan Carolyn Kirk och Matthew Holland på 37 poäng. Andrew Buchan stod för dagens slag då han gjorde HIO på 14e hålet och detta var tydligen första gången någon gjort detta i en ’UK based hickory championship’. Officiella resultat har vi ännu … Läs mer

Hickorytolvan – vänner på linksen vecka in och vecka ut ”Hickorytolvan” har utvecklats till en kärnverksamhet i HGH. Varje tisdag kl 14 och lördag kl 17, i ur och skur, samlas ett gäng HGH-golfare på Vikens klubbhusveranda för en tolvhålsrunda med för ändamålet specialgjort scorekort. Efter sedvanlig lottning attackeras banan av tre- och fyrmannlag, det handlar om det samlade resultatet för laget, men också förstås, om den individuella scoren. Birdies, irisar, sandies och ”ormen” ingår som extrakryddor under rundan som ofta klaras av på en och en halv timme. Efter årets sista runda summeras de åtta bästa ronderna för var och en, följt av prisutdelning i samband med KM. Det blir mycket snack under vandringarna över linksen och efteråt på klubbhusverandan. Evenemanget är välbesökt. Tävlingsledningen Stefan Kjell och Martin Mueller har fortlöpande försett deltagarna med ställningen i maratontabellen, och vad sägs om följande statistik: Under 2019 spelades mellan den 2 april och 24 september 41 omgångar av 22 deltagare plus fem gäster. Antalet personronder var 297 vilket betydde 7,2 deltagare per rond i genomsnitt. Totalt slogs drygt 15.000 hickoryslag, för den som undrar om 100 år gamla träskaft verkligen håller för påfrestningarna. 2019 års segrare blev Michael Lindman med fenomenala 44,0 slag netto i snitt på sina åtta bästa ronder (46,0 är lika med resultatet för tolv hål när man går på sin handicap). Tvåa blev Janne Mueller på 44,6 och på delad tredje plats kom Martin Mueller och Anders Engström på 45,0. Häng med 2020! Med handen å pennan/ Anders Engström

KM 2019 – ömsom vatten, ömsom vin Lördagen den 28 september 2019, 08.00. Regnet står som spön i backen när de fem damerna, som inleder detta KM, slår ut. De tvingas spela en god del av rundan under svåra förhållanden (respekt!), medan endast några få av de efterföljande 16 herrarna drabbas. Efter hand bryter dock solen igenom och huvuddelen av mästerskapet välsignas av himmelskt ljus, ruffens blommande ljung och flyttfåglar som sträcker söderut över linksen. Med tanke på vädret är Lottes resultat övertygande. På herrsidan noterar man särskilt Hans ”Knutte” Halléns 66 netto som han tillskriver den nyligen ingångna pensioneringens lugnande inverkan. Festen efteråt utspelar sig på Hamnkrogen där uppslutningen detta år når rekordhöjd, runt tjugofem HGH:are fyller hela restaurangen utom verandan, ljudnivån är därefter och det är nästan omöjligt att höra vad bordsgrannen säger. Vilket framåt den sena timmen kanske är lika bra. Dignande prisbord Som vanligt är prisbordet överväldigande med allt från viner, valda med smak och omsorg av tävlingsledningen, till herrstrumpor i skotskrutig plåtask. De traditionella glasen lyser i år med sin frånvaro, saknade av vissa, men inte av andra vars vitrinskåp bågnar under glastyngden från svunna KM. I detta sammanhang ska sägas att prisbordet helt finansieras av deltagarnas startavgift. Prisutdelningen, liksom tävlingsledningen under dagen sköttes med bravur av Captain Bengan i tandem med Uffe Jagaeus, och resultatet för de bästa blev som följer: Klubbmästerskap damer, brutto1. Lotte Mueller, 93 slag2. Kerstin Mossberg 104 slag Klubbmästerskap, netto1. Lotte Mueller, 79 slag2. Kerstin Mossberg, 89 slag(Enligt statuterna kan man inte erövra mer än ett pris från prisbordet, varför Kerstin kammade hem förstapriset netto) Klubbmästerskap herrar, brutto1. Henrik Peyron, 74 slag2. Olle Dahlgren, 74 slag3. Stefan Kjell 75 slag Klubbmästerskap herrar, netto 1. Hans Hallén, 66 slag2. Olle Dahlgren, 67 slag3. Martin Mueller, 70 slag4. Bengt Gustavsson, 71 slag5. Ulf Jagaeus, 71 slag6. Ove Stenbeck, 72 slag (I detta fall blev tvåan Olle utan ett fysiskt pris i nettoklassen eftersom han redan kammat hem ett bruttopris). Med handen å pennan/ Anders Engström

Hur skicklig var Bobby Jones med sina hickoryklubbor? Robert Trent Jones var sin tids bästa golfare, han vann 13 majors mellan 1923 – 1930, bl a The Grand Slam som på den tiden bestod av US. Amateur & US Open samt British Amateur & The Open. Hur duktig var han? Här följer några tankar om hans spel och golfutrustning. Han var alltså bäst, men hur svår var konkurrensen? Ett mått kan vara att uppskatta antalet golfare på den tiden. Redan kring sekelskiftet 1900 räknade man på de Brittiska öarna över 1.200 golfbanor och vid slutet av första världskriget ofattbara 6 miljoner golfare enbart i USA! Hur många klubbar som fanns har jag inga uppgifter om, men om man räknar med en professional per klubb så bör det under Jones karriär rimligen funnits åtskilliga tusen yrkesgolfare för vilka en Grand Slam borde uppfattas som alla drömmars dröm. Stenhård konkurrens även på den tiden alltså. Skräddarsydda järn från Tom Stewart Från början skräddarsyddes alla golfklubbor, men i och med att ”The Golf Craze” drabbade framför allt USA, så inleddes serietillverkningen av golfutrustning, inte minst av MacGregor och Spalding, vars chefstekniker Victor East kom att betyda mycket för Jones. Allra viktigast, framför allt i början av Jones karriär, var dock Tom Stewarts klubbsmedja i St. Andrews. Bobby´s handsmidda klubbor med The Pipe Brand dominerade med få undantag i golfbagen. Jones klubbset var inte matchat från början utan hopplockat, klubba för klubba, det var framför allt känslan i varje individuell klubba som gällde för Bobby. 1927 hade han18 klubbor på sin ”aktiva lista”. När man efter Jones karriär mätte svingvikten i hans set kunde man konstatera att samtliga klubbor utom mashie niblicken hade samma svingvikt, en måttstock som ännu inte var känd på Jones´tid. Utan att alltså veta varför gillade Jones aldrig just den klubban. Jones var en ”long hitter” och puttade som en gud Bobby Jones klara favoriter var drivern och puttern, den världsberömda ”Calamity Jane” som i sin originalversion hade tillverkats av cleekmaker Robert Condie i St. Andrews. Det var denna ”Ur-Jane” från Jones första år som golfare som han hade i bagen i inledningen av tävlingskarriären, men allt eftersom åren gick blev klubbhuvudet allt mer urgröpt av idog rengöring med smärgelduk, och till slut, efter ett vetenskapligt test på ett biljardbord i New Jersey, gick Jones med på att byta ut klubbhuvudet mot en ny kopia, Calamity Jane II. Men skaftet från ursprungsklubban ville Jones inte överge. Trots att det reparerats med fisklim och tre breda whippings efter ungdomliga vredesutbrott, förenades det slitna skaftet med det nya klubbhuvudet som tillverkats av Spaldings chefstekniker Victor East, Bobby Jones amerikanske mentor på materialsidan. Jones var extremt noggrann med sin utrustning. För att gardera sig mot oväntade händelse lät han göra kopior av sin ”aktiva lista”, och där upptog givetvis puttern och drivern hans främsta intresse. Drivern var tillverkad av den under denna tid allerstädes närvarande Jack White på Sunningdale (som lärde den svenska kungafamiljen att spela golf). Uppdraget att skapa kopior av ”den aktiva listan” gick till Tom Stewart i St. Andrews och Victor East på Spalding. East berättar att han testade 5000 (!) skaftämnen enbart för att göra en exakt kopia av Bobby Jones driver. Ove Werner publicerade i Sv. Golfhistoriska Sällskapets årskrift 2012 en ambitiös utredning om Bobby Jones ”Grand Slam”-bag 1930, och kan med hög trovärdighet föra i bevis att denna samling av klubbor i Augusta Nationals Trophy Room sannolikt är en efterkonstruktion, och jag avstår därför att kommentera bagens exakta innehåll. Mest troligt verkar det, enligt Ove Werner, vara att bagen vilar på en sjöbotten nära East Lake Golf Club i Augusta. I stället ska vi koncentrera oss på vad Jones kunde utföra med sina magiska klubbor. Drömrond på Sunningdale I R&A:s tävlingsprogram från The Open 1986, skriver Mark Wilson om Bobby Jones kvalificeringsspel på Sunningdale 1926. Jones vann kvalet och senare också The Open som detta år gick på Royal Lytham & St. Annes. Det är intressant att läsa om vilka klubbor Jones använde: Hål Längd m.    Par   Klubbval                                  Score 1       451           5      Driver, spoon, 2 putt               4 2       417           4      Driver, 2 iron, 2 putt                4 3       271           4      Driver, mashie, 2 putt             4 4       147           3      Mashie, 2 putt                         3 5       381           4      Driver, 2 iron, 1 putt                3 6       382           4      Driver, 2 iron, 2 putt                4 7       397           4      Driver, 2 iron, 2 putt                4 8       157           3      Mashie, 2 putt                         3 9        244          4      Driver, mashie, 2 putt              4 Ut      2848       35                                                     33 10      378          4      Driver, 2 iron, 2 putt                4 11      273          4      Driver, mashie, 2 putt              3 12      405          4      Driver, 2 iron, 2 putts    … Läs mer

HGH gjorde det igen. Fredagen den 13:e september säkrade HGH sin åttonde titel av Skånes foursomeliga, av nio möjliga!!! HGH:s lag representerades av Jonas Fack, Stefan Kjell, Mikael Martinsson och Henrik Peyron.

Patrik Andersson vann när himlen öppnade sig över Viken Hickory Open 2019 Dagen på Viken golf links inleddes i vackert väder, men efter någon timme bröt ovädret loss med svarta moln, hårda vindstötar och sedan hällregn under några hål. Ur och skur ersattes så småningom med avslutning i dur framför det glittrande prisbordet som dukats upp på klubbhusets veranda under överinseende av Claes Kvist från hemmaklubben. I takt med att spelarna droppade in och kansliet på hemmaklubben tog hand om scorekorten serverade HGH:s Lotta Svärd alias Viveca Zacharias sedvanlig varmkorv m tbh, kaffe m dopp och annat i klubbhusets pentry. Det generösa prisbordet var sponsrat av HGH:s Stefan Wiklund och hans företag O2 Nose Filter som tillverkar just (ytterst diskreta) näsfilter som gör livet lättare för pollenallergiker, flygresenärer och människor som vistas i dammiga miljöer som världens storstäder. Spaniens äldsta golfklubb, nytt resmål för hickorynördar? Dagen såg flera vinnare, inte bara scratch- och nettosegraren Patrik Andersson från Vasatorp, utan också de två deltagare som i en lottdragning vann boende och spel på Spaniens äldsta golfklubb, Real Club de Golf de Las Palmas från 1891. Klubben som ligger högt över staden Las Palmas på Gran Canaria, kallas oftast Bandama efter namnet på den gamla vulkankratern intill banan, vars ålderdomliga karaktär gör den, precis som Viken, särskilt lämplig för hickorygolf. Länge talades endast engelska på denna klubb, men numera leds den med ett undantag av spanjorer. Undantaget heter Leif Svensson som driver klubbrestaurangen och Bandama Golf Hotel – och som är den som vi ska tacka för denna gåva. Vi ser fram mot en reserapport från lotterivinnarna, det var nära femtio år sedan undertecknad spelade banan, en bedagad skönhet redan då, och redan 1967 spelade vårt golforakel Johan Lindeberg Bandama. Vi hoppas att klubben, precis som Viken, fortfarande orkar hålla stilen till glädje för världens hickorynördar. Sist men inte minst viktigt: För den som svettats på Maspalomas ökenbana kan vi berätta att den gamla klubbens läge högt upp i bergen betyder svenskt midsommarklimat året runt. Engelsmännen visste vad dom gjorde. Resultatlista, brutto 1. Patrik Andersson, Vasatorp, 692. Jörgen Isberg, Landeryd, 723. Per Levin, Rya, 74Bäste hemmaspelare var Henrik Peyron, 75. Resultatlista, netto 1. Patrik Andersson, Vasatorp, 682. Michael Lindman, HGH, 683. Svante Hansson, Borås, 684. Johannes Karsberg, Båstad, 695. Hans Hallén, HGH, 696. Henrik Peyron, HGH, 717. Ove Stenbeck, HGH, 718. Claes v Hauswolff, HGK, 719. Henrik Hugoh, Båstad, 7110. Richard Steinert, HGH, 7211. Ulf Jagaeus, HGH, 72 Den jämna resultatlistan tvingade fram den inbördes placeringen med hjälp av spelarens hcp. I våra HGH-tävlingar kan inte samma person ta emot förstapriset i både brutto- och nettoklasserna. I och med att Patrik också vann bruttoklassen fick han således ta emot hederstecknet, men ej segrarens ”handelsvaror” som övergick till nettotvåan Michael Lindman. Vid pennan/ Anders Engström

Mikael Garnow vann Svenska Hickorymästerskapen i Matchspel I ett helt fantastisk väder på Helsingborgs GK avgjordes Svenska Hickorymästerskapet i Matchspel 2019. Fullt startfält med 48 deltagare fajtades på lördagen om de attraktiva 16 platserna i finalen på söndagen. Den pånyttfödde Mikael Garnow spelade en magisk golf hela helgen och tog sig allra längst upp på prispallen efter att ha besegrat Patrik Andersson i finalen. Johan Walqvist gick som segrare ur den mycket jämna matchen om tredje priset mot fjolårsvinnare David Johansson. Tyvärr blev det ingen damklass i år men vi hoppas det bara var en tillfällig svacka och att det kommer ett stort tävlingssuget gäng nästa år. 1. Mikael Garnow2. Patrik Andersson3. Johan Wahlqvist Lennart Molanders Hickory Trophy Hemmaspelaren Martin Mueller visade stor revanschlusta och tog sin andra raka seger i ”andra chansen” Lennart Molander Hickory Trophy. 1. Martin Mueller2. Svante Hansson3. Håkan Glimåker

BGCS Scottish Meeting maj-juni 2019 Efter fina framgångar i Wales och starka insatser under vårens tävlingar i Skåne och på Själland var det ett förhoppningsfullt HGH-gäng som gav sig av till Skottland för att deltaga i Scottish Meeting och de tre tävlingar som ingår i densamma. Huvudtävlingen Scottish Hickory Championship var i år förlagd till The New Course på Moray Golf Club. Utan att kunna vår historia alltför väl torde detta vara en av de större invasionerna av vikingar till norra Skottland sedan slutet av 700-talet. Totalt var vi 15 personer i gruppen varav 10 stycken är medlemmar i HGH; Jonas F, Henrik P, Stefan K, Ulf J, Martin M, Bengt G, Hans H, Mikael M, Mikael samt undertecknad. Med oss reste också Jörgen Isberg samt Erik Brändström och i Lossiemouth, där vi hade vårt basläger, anslöt första kvällen Björn Petersson och Thomas Björkman. Det blev som alltid en (alltför..??) tidig revelj uppe i Viken och därmed (alltför..??) tidig ankomst till Kastrup så när jag anslöt en dryg timma innan avfärd hade de flesta redan ätit frukost och var på gång. Jörgen och Martin C var med från Viken och Erik anslöt på flygplatsen iförd ett halvt dussin bananer, energidrycker samt några mackor. Äta och sova kan han verkligen den gode Erik… Murcar Golf Club / Peterhead Golf Club Lossiemouth ligger i norra Skottland nära Elgin och 30 mil norr om Edinburgh så vi hade denna gången valt att flyga till Aberdeen. Vi landade där i tid, solen kom fram och det kändes inspirerande att vara på skotsk mark igen. Upprymda och glada begav vi oss iväg för att hämta de tre hyrbilarna vilket gick förhållandevis snabbt. Bengt G, som var en av chaufförerna, var förmodligen fortfarande upprymd då han körde runt halva hyrbilsparkeringen i god fart med bakluckan uppe innan Enterprise representant fick stoppat Bengan. Allt bagage var dock kvar i bilen men det gula kortet han fick var välförtjänt. En fyrboll gav sig av till Murcar GC och övriga satte kurs mot Peterhead 5-6 mil norrut. Bägge banorna var fantastiska kunde vi konstatera när vi träffades på kvällen även om vinden ’did pick up’ och med råge överträffade vad meterologerna lovat. Sista nio hålen på Murcar rakt in i 3-4 klubbors vind var minst sagt en utmaning och resultaten blev därefter. Har ni vägarna förbi så är bägge banorna värda ett besök. Vi hade bokat in oss på Links Lodge B&B i Lossiemouth som ligger en pitch från 18e green och klubbhuset på Moray GC. Utomordentligt trevligt och bra boende med suveräna rum och t.o.m. umgängesytor där vi på kvällarna tillsammans kunde sitta och analysera dagens utmaningar och planera morgondagens övningar. Lossiemouth var ursprungligen en fiskeby som tillhörde Elgin men efter att fem mindre samhällen slagits ihop under de senaste 250 åren bildades staden Lossiemouth. Staden ligger intill havet och har ca. 7.000 invånare och fisket har under många år varit den viktigaste inkomstkällan men så är inte fallet idag. Överlägset störst betydelse har RAF’s flygbas som svarar för över 20% av jobben i staden. Flygbasen i Lossiemouth är en av de två viktigaste flygbaserna i Storbritannien när det gäller försvar mot luftangrepp. Tack o lov så var det ingen aktivitet på flygfältet när vi var på besök. Dagen avslutades med mat och goda viner samt finalen i Europe League som visades i klubbhuset på Moray GC och där fick Mikael M se sitt lag Chelsea ta ännu en tung titel. Nairn Golf Club På torsdagen var det match mot Nairn GC som ligger 45 minuter från Lossiemouth. Nairn bildades 1887 med hjälp av bl.a Edinburg advokaten Robert Finlay som tog dit Royal Aberdeens tränare och greenkeeper Archie Simpson för att lägga ut banan. Något år senare kom Tom Morris för att förbättra banan och ytterligare 20 år fram i tiden engagerades James Braid (5-faldig Open mästare) för att göra om tees och bunkrar. En fantastiskt trevlig och utmanande bana där första 7 hålen går längs havet för att sedan spelas genom ’Heather and Gorse’ och för att vara en linksbana några hål med rejäl höjdskillnad. Nairn har bland de bästa greenerna i Great Britain och har också varit värd för många stora amatörtävlingar genom åren. A ’must’ bland Skottlands golfbanor. Vi spelade fyrboll bästboll och värdarna var oartiga nog att besegra BGCS lag med 10-7 om vi minns rätt. Många bra slag fick vi se och mängder av birdies inte minst i Jagaeus boll där klubbens pro själv gjorde 8 stycken… Vi avslutade med den lätt middag på klubben ihop med våra värdar. Om ni besöker Nairn bör ni också besöka deras Archive Room som är relativt unikt för Skottland och innehåller oerhört mycket information om Nairn golfklubbs historia. I The Archive Room finns böcker, klubbor och annat som är förknippade med Nairn GC och dess historia. På tal om historia så finns det på banan också The Bothy som byggdes 1877 för att fiskarna skulle kunna lagra lax som fångats i vattnen utanför. Här fanns också ett Ice House där is levererades från Aberdeen och laxen hämtades upp. Idag fungerar The Bothy som Halfway House. Avslutningsvis går det inte att lämna Nairn utan att berätta om ’lådan’ på 15e tee. Sex meter upp i luften i en tall sitter den och på den står det: SUGGESTIONS! Väldigt få förslag har kommit in under de senaste 10 åren…. Moray Golf Club – Scottish Hickory Championship Fredag var Mästerskapsdagen och vi skulle spela på The New Course på Moray GC. Vi vaknade till en gråmulen morgon, lätt regn och prognosen, som tack och lov hade förbättrats dag för dag, pekade på mulet och lite regnskurar men inte alltför mycket vind. Vi inledde med registrering och lunch i klubbhuset och mellan skurarna var vi ute och puttade på den något sträva puttinggreenen vid 18e green på Old Course. Klubben bildades 1889 och 16 hål lades ut av Tom Morris som genom åren var en regelbunden gäst på klubben och han spelade också ett antal uppvisningsmatcher på Moray. Året … Läs mer