Hur skicklig var Bobby Jones med sina hickoryklubbor?

Robert Trent Jones var sin tids bästa golfare, han vann 13 majors mellan 1923 – 1930, bl a The Grand Slam som på den tiden bestod av US. Amateur & US Open samt British Amateur & The Open. Hur duktig var han? Här följer några tankar om hans spel och golfutrustning.

Han var alltså bäst, men hur svår var konkurrensen?

Ett mått kan vara att uppskatta antalet golfare på den tiden. Redan kring sekelskiftet 1900 räknade man på de Brittiska öarna över 1.200 golfbanor och vid slutet av första världskriget ofattbara 6 miljoner golfare enbart i USA! Hur många klubbar som fanns har jag inga uppgifter om, men om man räknar med en professional per klubb så bör det under Jones karriär rimligen funnits åtskilliga tusen yrkesgolfare för vilka en Grand Slam borde uppfattas som alla drömmars dröm. Stenhård konkurrens även på den tiden alltså.

Skräddarsydda järn från Tom Stewart

Från början skräddarsyddes alla golfklubbor, men i och med att ”The Golf Craze” drabbade framför allt USA, så inleddes serietillverkningen av golfutrustning, inte minst av MacGregor och Spalding, vars chefstekniker Victor East kom att betyda mycket för Jones. Allra viktigast, framför allt i början av Jones karriär, var dock Tom Stewarts klubbsmedja i St. Andrews. Bobby´s handsmidda klubbor med The Pipe Brand dominerade med få undantag i golfbagen.

Jones klubbset var inte matchat från början utan hopplockat, klubba för klubba, det var framför allt känslan i varje individuell klubba som gällde för Bobby. 1927 hade han18 klubbor på sin ”aktiva lista”. När man efter Jones karriär mätte svingvikten i hans set kunde man konstatera att samtliga klubbor utom mashie niblicken hade samma svingvikt, en måttstock som ännu inte var känd på Jones´tid. Utan att alltså veta varför gillade Jones aldrig just den klubban.

Jones var en ”long hitter” och puttade som en gud

Bobby Jones klara favoriter var drivern och puttern, den världsberömda ”Calamity Jane” som i sin originalversion hade tillverkats av cleekmaker Robert Condie i St. Andrews. Det var denna ”Ur-Jane” från Jones första år som golfare som han hade i bagen i inledningen av tävlingskarriären, men allt eftersom åren gick blev klubbhuvudet allt mer urgröpt av idog rengöring med smärgelduk, och till slut, efter ett vetenskapligt test på ett biljardbord i New Jersey, gick Jones med på att byta ut klubbhuvudet mot en ny kopia, Calamity Jane II. Men skaftet från ursprungsklubban ville Jones inte överge. Trots att det reparerats med fisklim och tre breda whippings efter ungdomliga vredesutbrott, förenades det slitna skaftet med det nya klubbhuvudet som tillverkats av Spaldings chefstekniker Victor East, Bobby Jones amerikanske mentor på materialsidan.

Jones var extremt noggrann med sin utrustning. För att gardera sig mot oväntade händelse lät han göra kopior av sin ”aktiva lista”, och där upptog givetvis puttern och drivern hans främsta intresse. Drivern var tillverkad av den under denna tid allerstädes närvarande Jack White på Sunningdale (som lärde den svenska kungafamiljen att spela golf).

Uppdraget att skapa kopior av ”den aktiva listan” gick till Tom Stewart i St. Andrews och Victor East på Spalding. East berättar att han testade 5000 (!) skaftämnen enbart för att göra en exakt kopia av Bobby Jones driver.

Ove Werner publicerade i Sv. Golfhistoriska Sällskapets årskrift 2012 en ambitiös utredning om Bobby Jones ”Grand Slam”-bag 1930, och kan med hög trovärdighet föra i bevis att denna samling av klubbor i Augusta Nationals Trophy Room sannolikt är en efterkonstruktion, och jag avstår därför att kommentera bagens exakta innehåll. Mest troligt verkar det, enligt Ove Werner, vara att bagen vilar på en sjöbotten nära East Lake Golf Club i Augusta. I stället ska vi koncentrera oss på vad Jones kunde utföra med sina magiska klubbor.

Drömrond på Sunningdale

I R&A:s tävlingsprogram från The Open 1986, skriver Mark Wilson om Bobby Jones kvalificeringsspel på Sunningdale 1926. Jones vann kvalet och senare också The Open som detta år gick på Royal Lytham & St. Annes. Det är intressant att läsa om vilka klubbor Jones använde:

Hål Längd m.    Par   Klubbval                                  Score

1       451           5      Driver, spoon, 2 putt               4

2       417           4      Driver, 2 iron, 2 putt                4

3       271           4      Driver, mashie, 2 putt             4

4       147           3      Mashie, 2 putt                         3

5       381           4      Driver, 2 iron, 1 putt                3

6       382           4      Driver, 2 iron, 2 putt                4

7       397           4      Driver, 2 iron, 2 putt                4

8       157           3      Mashie, 2 putt                         3

9        244          4      Driver, mashie, 2 putt              4

Ut      2848       35                                                     33

10      378          4      Driver, 2 iron, 2 putt                4

11      273          4      Driver, mashie, 2 putt              3

12      405          4      Driver, 2 iron, 2 putts               4

13      163          3      Mashie, bunker shot, 1 putt     3

14      460          5      Driver, brassie, 2 putt              4

15      207          3      Cleek, 2 putt                            3

16      387          4      Driver, 2 iron, 2 putt                 4

17      385          4      Driver, mashie, 2 putt              4

18      379          4      Driver, mashie, 2 putt              4

          3081        35                                                  33

Tot     5929                                                              66

Längdkontroll utan lasermätning

Man kan anta att Jones spelade med tolv klubbor i bagen, som när han vann sin Grand Slam några år senare. Av dessa använde han på Sunningdale bara sex: Driver, brassie, spoon, 2 iron, mashie och niblick. Järntvåorna imponerar mest, trots längdskillnader för inspelen, alltifrån på ett 381 metershål till ett 405 meters. Detta stärker känslan av att de skickliga spelarna förr i världen var duktiga på att variera slaglängden med samma klubba, vilket får mig att tänka på proffsens träningsmetoder åren runt sekelskiftet 1900. Man ser då två olika skolor: Dels den som huvudsakligen knyter slaglängden till mer eller mindre likadana, fulla slag med varje klubba. Som idag alltså, där klubbvalet sätts i högsätet och TV-kommentatorn säger att ”han borde valt en annan klubba” om slaget blir för kort eller för långt. Dels skolan där eleven, med en klubba i taget, lär sig att variera slaglängd, bollbana och annat, maximalt. Inte förrän man har ”lärt sig färdigt helt och hållet med en klubba”, går man vidare till nästa.

Längden på Sunningdale, 5929 m verkar ju blygsam för dagens toppgolfare, men man måste komma ihåg att dåtidens bollar och hickoryklubbor inte alls gick lika långt som dagens, och glöm det där med stegning och avståndsmätare som caddien förbereder sig med inför varje ny bana! Självklart hade Jones en grov uppfattning om avståndet i yards till varje målmen hans känsla för avstånd byggde i hög grad på ett tränat öga och intuition (förstådd erfarenhet). Det var egentligen först när Jack Nicklaus började stega avstånd som idén med noggrant uppmätta banguider dök upp.

Den lilla brittiska bollen

I alla tävlingar som R&A arrangerade, dvs också kvalet på Sunningdale, var man tvungen att spela med den lilla brittiska bollen. Denna gick något längre, framför allt rullade den längre, än den större amerikanska, och amerikanarna accepterade på de långa, ofta blåsiga brittiska mästerskapsbanorna därför villigt att spela den lilla, ”The Open Ball” som de kallade den. Sammantaget kan man konstatera att banornas kondition, med bland annat ojämnare och längre gräs, samt den begränsande utrustningen, gjorde att mästerskapsbanorna även på den tiden upplevdes som extremt långa, trots den lilla långrullande bollen. Jones ansågs vara en ”long hitter” men vid kvalet på Sunningdale behövde han ändå driver på varje par-fyra och par-femma för att sätta sig i position för att med en brassie eller järntvåa nå green.

Jones prickade alltså samtliga greener med långa andraslag och måste ha varit extremt skicklig på att bedöma och variera flykten inklusive den lilla bollens rull med sina järntvåor! Han prickade alla greener utom en med rätt antal slag, alla utom en alltså, där han tvingades göra en ”up-and-down” från en bunker.

Efter kvalificeringen på Sunningdale där Jones 66 slag följdes av en 68:a ska han ha sagt ”I have reached my peak too early”. Detta stämde dock inte för han följde upp kvalet med en seger på Royal Lytham & St.Annes där han också spelade bländande.

Anders Engström

Wilson Mark: Sunningdale to stage the Walker Cup. The Official Open Golf Championship Programme, 1986.

Werner, Ove: Vad hade Bobby Jones i sin bag 1930? Svenska Golfhistoriska Sällskapets Årsskrift 2012.

Kelley, Brent: British Ball and American Ball: When there were two golf ball sizes. /kreabout.com/, 2018.

Matthew Sidney L: Robert Condie: The Maker of Calamity Jane. Through the Green, September 2019.