Creatore

Våra hickorytjejer var på hugget i tisdags.

I helgen avgjords Fridlunds Eclectic, 18 spelare gjorde upp om den vackra silverpokalen.

12 Spelare gjorde upp om Johnys Memorial i helgen. Vädret var på vår sida med blandat sol och en vind från Sydost vilket inte hör till vanligheterna på Linksen.

Under veckan som gått har sista deltävlingen i årets H 12:a med tillhörande Grand Finale spelats.

Under veckan som gått har sista deltävlingen i årets H 12:a med tillhörande Grand Finale spelats.

Under veckan som gått har sista deltävlingen i årets H 12:a med tillhörande Grand Finale spelats.

+ lite annat Första veckan i oktober är alltid inbokad för då är det spel på Rye och English Hickory Championship. Så också i år och många svenskar brukar åka över och totalt var vi 14 stycken som drog iväg. Vi var åtta skåningar, Jonas, Bengt, Martin, Hans, Ulf, Mikael M, Stefan samt undertecknad. Floda’s ende HGH’are Per Salomonsson åkte med från Kastrup och uppifrån norr så dök på Gatwick, Jörgen Isberg, Erik Brändström, Mats Elmgart, Björn Petersson och Christer Ellnemark upp. Som alltid alltför tidig väckning då vi denna gången hade starttid kl. 13.00 på West Sussex. Vi träffades på Kastrup redan vid 05.30 men ovanligt lite folk gjorde att det gick snabbt att ta sig igenom incheckning och Security. Det blev en efterlängtad frukost på Lagekaghuset som alltid har bra grejor även om den svenska kronan värde gör att en enkel frukost förvandlas till någon slags prismässig lyx…. Vi flög med Norwegian och både vårt och Stockholmarna’s plan var dryga 30 minuter tidiga in till Gatwick. Hyra bil har blivit dyrt (tom väldigt dyrt) och Abborren hade jagat upp ett buss-företag som skulle köra oss runt till de olika banorna. Vi fick alla plats i samma buss och bagaget åkte med i en släpkärra efter bussen. Det var halva kostnaden jämfört med att hyra bil och dessutom trevligt att åka tillsammans. South Coast Minibuses heter företaget. Det tog 1.30 tim att köra till West Sussex så vi hann med både lite uppvärmning på rangen och i baren samt en god lunch med engelska mått mätt….. Klubben har också en både trevlig och prisvärd shop där några av oss gjorde lite fynd. Ben Burrows som är medlem på West Sussex hade vänligheten att ordna en hickorymatch mot lite lokala förmågor som dock hade begränsad erfarenhet av att spela hickory. West Sussex ligger en dryg timmes körning söderut från Heathrow och ungefär lika långt från Gatwick så det är enkelt att ta sig hit. Banan stod klar 1930 och invigdes våren 1931. Det är en fantastisk hedbana som ligger på sand och där det förmodligen finns mer ljung än gräs. Åtminstone upplevs det så när man vandrar runt denna pärla till bana. Par 68 och bara ett par 5 hål gör den till en riktig utmaning och då inte minst de sista nio hålen som är riktigt tuffa. Fantastiskt många fina och omväxlande hål bjuds man på. Vi bildade lag ihop med tre andra från BGCS (ett avhopp) så Jonas fick spela singel och vi övriga foursome. Det var som sagt vad många i West Sussex lag som inte spelat hickory golf tidigare utan de fick låna klubbor av Tony Hunt som hade med sig ett dussin extra set (jag tror han har mer än hundra kompletta set hemma). Matcherna var relativt jämna men ’vårt’ lag var ofina nog att vinna nästan alla….. Trevligt var det och tom vädret var på vår sida med 16-17C i luften och lagom vind. Som vanligt hade vi vårt basläger på The Windmill i Rye och det blev efter lite förfriskningar i baren två timmar i bussen på de små och krokiga vägarna till Rye. Väl framme så var alla restauranger stängda så det blev att köpa mackor och något gott att dricka på Jempson’s Super market några 100 meter bort som vi sedan njöt av i frukostrummet. Med tanke på att vi varit uppe i 18 timmar så var detta en lagom avslutning på en härlig dag. Windmill är ett förträffligt B&B som drivs av Kathryn och Toby. Mycket gemytligt, mycket god frukost men små rum så klubborna fick tillbringa nätterna i korridoren för vissa av oss. Vi hade lagt beslag på alla rummen men att dela rum kan ha sina utmaningar och Björn tillbringade nätterna på toaletten som bjöd på en betydlig tystare miljö än den han hade i rummet…..Ni tror kanske att han delade rum med Jaggan men så var det inte. Och vill ni ha olösta korsord eller suduko’s så har Jaggan som vanligt flera sådana hemma…. Onsdagen var vi inbjudna till Royal Cinque Ports i Deal (banan kallas ofta bara för Deal) och efter 90 minuters busskörning via Dover kom vi dit i god tid innan lunch. Vi blev oerhört väl emottagna och innan du hann reagera var du utrustad med en pint i ena handen och något annat i den andra…. Royal Cinque Ports grundades 1892 då nio hål lades ut (blev 18 hål 1899) och det klubbhus som fortfarande används byggdes upp. Harry Hunter som var klubbens första pro 1892 sägs vara den som lade ut de första 9 hålen. Han stannade på Deal i 43 år och klubben har fram till idag endast haft 8 pro’s!! Klubben är känd för mycket och har bl.a. stått som värd för två The Open tävlingar, 1909 och 1920. Noterbart att 204 spelare var anmälda till tävlingen 1909 och efter kval fick 69 st spela huvud-tävlingen där vinnaren, JH Taylor, förutom The Claret Jug också vann hela £50….. (36tsek i dagens penningvärde). The Open har alltså spelats två gånger på Deal men man kan inte undvika att nämna ’The Lost Opens’. Klubben har nämligen blivit tilldelade The Open ytterligare 4 gånger, 1915, 1938, 1942 och 1949 men då har tävlingen inte kunnat spelas på Deal. 1915 och 1942 pga av pågående världskrig och de två andra gångerna pga av översvämningar. Royal St Georges fick ta över mästerskapet 1949 och Deal har sedan dess inte kommit på tal som Open bana vilket är tråkigt då den i min mening är en bättre golfbana än St Georges. Deal är en fantastiskt linksbana i underbar natur där hålen rullar fram mellan dynerna. Det är inte många ställen där bollarna ligger helt platt och dragningskraften i bunkrarna var av Muirfield klass….  Oftast enklare under första nio men det brukar man alltid få äta upp på hemrundan som är bland de tuffaste inrundorna ni kan hitta i England och då speciellt sista 7 hålen som är fantastiska utmaningar. Pure enjoyment!!!! Vi spelade foursome också … Läs mer

Bob Bäckstedt var relativt färsk som hickoryspelare och den gångna säsongens insatser i H-tolvan hade resulterat i en stadigt utgående ström av tiokronor. Men inför hickory-KM vände det. ”Det var välförtjänt, Bob har jobbat mycket med hickoryn på sista tiden” avslöjar hustrun Karin vid middagsbordet under prisutdelningen. Inom golfen kommer ingenting gratis, inte ens för gamla landslagsspelare. Bobs 73:a i hård vind och regn imponerade och han vann bruttoklassen med hela fem slag före tvåan Olle Dahlgren. Även denne ”vilden från Falkenberg” var bofast i landslaget på den tiden då amatörgolfen ännu regerade. I nettoklassen var det jämnare, Ulf Ender vann med två slag före Johan Persson. Kanelbullen och hett kaffe efter nio styrkte, tack arrangörerna Micke, Knutte med bistånd av Claes Kvist, och med detta som ny drivkraft marscherade de femton deltagarna sedan vidare mot tian och kampen för överlevnad. Den välbesökta KM-banketten med tillhörande prisutdelning utspann sig som vanligt på Hamnkrogen i Viken där maten smakade utomordentligt väl, inte minst för att nya hungerattacker hann infinna sig mellan rätterna. Då vissa tävlingar ännu inte hade gått i mål blev prisceremonin föredömligt kort vilket gjorde det möjligt för Anders Engström att berätta om en nyupptäckt gammal golfbana mellan Domsten och Gråläge. Tack vare att HGH-medlemmen Jan Stewenius och tidigare SGS-ordföranden Georg Kittel uppmärksammat gamla svenska och danska tidningsartiklar vet vi numera att där fanns en professionellt anlagd golfbana mellan 1902 och uppskattningsvis 1919, alltså 20 år innan banan i Viken kom till. Tyvärr spelade i år inga kvinnor i KM, synd tycker vi alla och hoppas på ändring till nästa år. Ett HGH utan damklass i KM är som klubbor utan boll. Resultat, bruttoklassen Bob Bäckstedt 73 Olle Dahlgren 78 Per Salomonsson 79 bättre sista 6 Mikael Lindman 79 Resultat, nettoklassen Ulf Ender 67 Johan Persson 69 Olle Dahlgren   71 lägre hcp Mikael Lindman 71 Bob Bäckstedt och Ulf Ender.