Nyheter

CENTRAL ENGLAND HICKORY CHAMPIONSHIP HGH har återigen varit i England och visat framfötterna. Söndagen 3 juni spelades Central England Hickory Championships på Luffenham Heath GC strax utanför Stamford i Lincolnshire. Banan som är utlagd av Harry Colt och Charles Alison öppnade 1911 och är betraktad som en fin hedbana – vi kan kanske tycka att den blivit lite igenvuxen av för många träd för att kallas hedbana……. Luffenham Heath tjänar som kvalificeringsbana till The Open och är en tuff utmaning med sina 6400 yards, par 72, och tjock hög ruff i kanterna av de smala spelfälten. Dagen till ära är det 28-30 grader varmt, molnfri himmel och endast en svag bris. Det tidigare regnandet i England gör att det mer känns som en golfrunda i Singapore än i Storbritannien – klubben har till och med anslag i ”half-way-house” hur man ska identifiera och åtgärda värmeslag……. Startfältet var inte våldsamt stort, ca 25 till start, men ganska starkt med åtta man under 5 i handicap däribland ett flertal majorvinnare. Två svenskar – Mikael Martinsson och Jonas Fack fr HGH, en amerikan – Mark Wehring och resten britter ställde upp. En välspelande Mikael Martinsson tar välförtjänt sin första scratchseger i Storbritannien med 80 slag och Mark Wehring handicapvinsten på 34p med en bättre inrunda än Micke. Jonas tilldelas andrapriset i brutto klassen ytterligare några slag efter. Mickes och min resa inleddes med 18 eftermiddagshål på Royal Worlington & Newmarket på lördagen och avslutades med 2 x 18 hål foursome på Hunstanton GC på måndagen där en meriterande 1 & 0 seger mot Nigel Notley & Mark Wehring togs på förmiddagen för att sedan spela BGCS vs Hunstanton på eftermiddagen – knapp vinst 3 & 2 för hemmaklubben. På tisdagen spelades match mot Royal West Norfolk GC (Brancaster) – en kassaskåpssäker vinst för BGCS innan hemfärd.

UTFLYKT TILL BÅSTAD PÅ NATIONALDAGEN Fjorton HGH:are samlades på nationaldagen i ett fantastiskt sommarväder i Båstad för att beskåda Birgit Nilsson museet samt spela den kommande SHM-banan på Båstad (gamla banan). Birgit Nilsson I år är det 100 år sedan Birgit Nilsson (1918-2005) föddes på en gård i Svenstad i nordvästra Skåne. På gården i bodde Birgit Nilsson tillsammans med sina föräldrar tills hon var 23 år. Det var intressant att uppleva gården där Birgit Nilsson lekte som barn och drömde redan då att bli sångerska. Det var med andra ord ett liv långt ifrån det hon senare skulle få som en av världens mest kända operasångerskor. Till utställningen medföljer en ljudguide som kan fås på svenska, engelska eller tyska. Den ger dig en fördjupad upplevelse av utställningen med berättelser om vad som visas i tittskåpen och anekdoter om Birgit; uppväxten, operavärlden och kärleken till maken Bertil samt musik och arior från några av de mest välkända operorna. Du lyssnar i egen takt och kan i lugn och ro försjunka i berättelserna medan du sitter ner och beundrar klänningar, föremål och fotografier. I anslutning till utställningen finner man en filmsal, där årets film visas kontinuerligt. Intill ligger ett mediarum där du har möjlighet att fördjupa dig i museets intranät eller bläddra i faktapärmar, böcker och annat material. Ett besök på museet kan varmt rekommenderas. Golfen Efter en väl tilltagen lunch, med stort salladsbord, sill och diverse godsaker, lottade Fest-kommitténs ordförande Martin Muller ihop två trebollar damer och två trebollar herrar. Banan är som alltid lika trevlig att spela, var brun och hård som en riktig linksbana. Bollarna rullade kilometervis. Svårigheterna var inspelen på det hårda underlaget samt de ondulerade greenerna. Vi spelade samma bansträckning som kommer att användas vid SHM u augusti. De som lyckades bäst var ordföranden himself Martin följd av Bengan Gustafson samt Lotte Mueller. Ett stort tack till Festkommittén för ett trevligt arrangemang. Vid pennanClaes

Golfklubbor med bambuskaft Medan splitcane förblivit ett ikoniskt byggnadsmaterial i flugspön sedan tidigt 1800-tal, så verkar den korta splitcane-epoken inom golfen idag vara okänd för de flesta. I decembernumret 2017 av ”Through The Green”, British Golf Collectors’ medlemstidning var det därför glädjande att se rubriken ”The Use of Bamboo for Golf Club Shafts” av Ian Lawlor. Här följer nu ett sammandrag av Lawlors efterforskningar, kompletterat med mina egna försök att sätta in splitcanematerialet i ett något bredare sammanhang. Dessutom finns i slutet några rader om träslaget greenheart som också användes för golfskaft under hickoryepoken. Kort bambuepok inom golfenUnder decennierna runt sekelskiftet 1900 då golfen expanderade explosionsartat på de brittiska öarna och i USA, förekom vid sidan av, i första hand greenheart och hickory, även bambuskaftade golfklubbor. I USA talar man oftast om ”bamboo”, medan man i UK i regel talar om ”splitcane”, bambustockar som klyvts på längden i sektioner som sedan bearbetats, limmats ihop och härdats till flugspön eller klubbskaft. Eftersom ordet ”bambu” kan föra tanken till den obearbetade bambun, som i gamla metspön, föredrar också jag därför att skriva ”splitcane”. Splitcaneklubborna var som mest populära mellan 1917 och 1929. Varför? 1917 steg hickorypriset våldsamt på grund av ökande efterfrågan och USA:s inträde i första världskriget, och lämnade marknaden öppen för alternativa skaftmaterial som splitcane, och 1929 kom dödsstöten för hickoryn (och splitcane) när stålskaften godkändes för tävlingsspel av The Royal & Ancient i St. Andrews. Industriell tillverkningSplitcane började, liksom hickory och greenheart att användas i golfklubbsskaft i mitten av 1800-talet. När det gäller de senare var det inledningsvis oftast pron som med mycken möda hyvlade och slipade ned kantiga stavar till slutlig rundning, innan han fäste dem med lim och sprint i klubbhuvudet. Det gällde att anpassa grepptjocklek och flex till kundens sätt att svinga, det var den tidens ”custom fitting”. Väl inne i 1900-talet kunde man maskinsvarva både hickory och greenheart till slutlig form. Splitcaneskaftet å sin sida byggde på en betydligt mer komplicerad tillverkningsmetod som krävde optimalt handlag och noggrannhet hos hantverkarna, och därför kom splitcaneskaften att tillverkas i verkstäder där man redan hade gedigen erfarenhet av att bygga främst flugspön i detta material. Materialutvecklingen för golfskaft och flugfiskespön har gått hand i hand.Teknikutveckling är ofta materialbunden. Golfklubbsskaft täljdes i begynnelsen av många olika lövträdslag, bland annat hassel, ask och rönn. Därefter följde ungefär i följande ordning, greenheart, hickory, splitcane, stål, aluminium, glasfiber, kolfiber och i våra dagar de senaste rymdfibrerna. Flugspöna gjordes i tur och ordning i samma material, med den främsta skillnaden att splitcane här kom att dominera ända fram till 1950, då ett handelsembargo på kinesiska varor satte stopp för bambuexporten. 1971 lyftes embargot och det finns återigen en liten exklusiv marknad för flugspön i splitcane. Splitcane = Tonkinbambu och hantverk i mästarklassJag nämnde tidigare att det krävs mycket skickliga hantverkare för att tillverka flugspön och klubbskaft av splitcane. I inledningen måste man ha god kännedom om råvaran, den speciella Tonkinbambun som vid tiden för splitcane-epoken inom golfen växte längs Sui-floden i Guangdongprovinsen i sydöstra Kina. Kvaliteten på den flera meter långa bambustocken är avgörande för slutproduktens prestanda. Bambun, som är en gräsart, växer till full höjd på en säsong, varefter den lämnas att mogna i fyra år innan den avverkas. Lämpliga stockar väljs ut genom att man lyssnar på klangen när man knackar på dem, därefter torkas stocken, ofta under flera decennier, till lämplig fuktighet, varefter den klyvs för hand med kniv varvid det gäller att lägga snitten så att bambufibrerna utan avbrott når hela vägen från botten till toppen. Den hexagonala (sexkantiga) konstruktionen för t ex Hardys Palakona-klubbskaft (se nedan) innebar att sex längsgående triangelformade sektioner, ”strips”, av bambuns hårda ytved hyvlades, med ett trekantigt tvärsnitt, som löpte obrutet från topp till botten. Medan jag inte kommit över någon mer djuplodande litteratur om tillverkning av splitcaneskaft finns det desto mer om tillverkningen av splitcanespön. Vid hyvlingen av ”strips” gäller där toleranser ned till ofattbara 0,001 tum. Vid produktionen av ”strips” för golfskaft krävdes sannolikt inte sådan extrem precision, men skaftproduktionen måste ända ha varit krävande och långsam. Efter att sektionerna limmats ihop härdades skaftet, ibland i så hög temperatur att ytan mörknade. Därpå följde lackning i flera omgångar varvid skaftet blev så väderbeständigt att, om det vårdades väl, kunde bibehålla spänst och form i decennier. Hardy Brothers, den viktigaste tillverkaren av splitcaneskaft.Som flugfiskare hyser jag varma känslor för den världsberömda tillverkaren Hardy Brothers i Alnwick i nordöstra England. Företaget var länge den främsta tillverkaren av framför allt flugspön och flugrullar. 1881 började man tillverka hexagonala splitcanespön av sammanlimmade bambusektioner, och från 1893 gjorde man också golfklubbsskaft, men med en billigare teknik där två splitcanesektioner av indisk bambu limmades runt en tunn stålklinga. 1902 patenterade företaget en golfskaftdesign som i stället utgick från den för flugspöna utnyttjade hexagonala, sexkantiga tekniken där man använde tätvuxen Tonkin-bambu. Samtidigt registrerades varumärket Palakona vilket, liksom seden var vid spötillverkningen, handtextades strax under golfklubbans grepp. Foton i Lawlors artikel visar att både Palakona- och sedan också företagets Spirakona-skaft hade den hexagonala genomskärningen. Hardys skaftdesignNär Hardy Brothers gick över till Tonkin-bambu kunde man alltså använda sig av samma teknik som för de berömda flugspöna. Det kom så småningom att handla om två skaftmodeller med olika egenskaper: Palakona-skaftet som alltså innehöll sex längsgående splitcanesektioner, och Spirakona-skaftet med hela tolv längsgående, spiralskurna sektioner, vilket bör ha medfört ökad vridstyvhet. Det hexagonala splitcaneskaftet fästes med lim i en rund adapter av hickory som sedan fördes in i klubbhuvudet och fästes med sprint och lim på sedvanligt sätt. Skarven mellan splitcanedelen och adaptern täcktes med whipping. Det golfset om tio klubbor med splitcaneskaft från Hardy som artikelförfattaren Lawlor inspekterar, visar att Hardy tillverkade skaft i åtminstone fyra olika flex: Med (medium), Whpy (whippy) samt No. 2 och No. 3. Med användes i Lawlor´s set för järn 2 – 7, Whpy för järn 8 och järn 9. Puttern hade No. 2-skaft och fairwayklubban No. 3-skaft. Stålskaftet blev slutet för både splitcane, greenheart och hickoryHardys golfavdelning var en mygga jämfört med företagets världsomfattande export … Läs mer

Foursomeligan 2018 I år spelas foursomeligan som vanligt i en våromgång och en avslutande final tidig höst. De tävlande lagen från hickoryföreningarna i Båstad, Torekov, Viken, Lund och Flommen ställer upp med fyra spelare i varje lag och foursomematcherna spelas över nio hål ända till sista hålet då ”hålskillnad” avgör vi lika resultat. Vinst ger 1 poäng medan en delad match rendera 0,5 poäng vardera. Vi spelar open, från samma tee oavsett kön samt med både stymie och Sunningdale rules. Våromgången gick av stapeln 1/6 på Lunds Akademiska – en utmärkt bana från blå tee för hickoryspel. Eftersom vi spelade tidigt på säsongen var alla ruffar oklippta, knähöga och tjocka trots det torra vädret, speciellt på sista nio var det riktigt tufft. HGH har vunnit alla utom en av de tidigare upplagorna och vi ser så klart fram emot att försöka bärga ytterligare en seger. Till våromgången ställde vi upp med Stefan Kjell och undertecknad i HGH 1 och Henrik Peyron och Mikael Martinsson i HGH 2. Matchresultat Omgång 1&2, Lund fredag 1/6 13.00     Match Hemma   Borta   Resultat 1:1 Torekov 1 vs Båstad 1   0 / 1 1:2 Båstad 2 vs HGH 1   0 / 5 1:3 Lund 2 vs Flommen 1   2 / 0 1:4 HGH 2 vs Lund 1   5 / 0 1:5 Flommen 2 vs Torekov 2   3 / 0             2:1 Torekov 1 vs HGH 1   0 / 3 2:2 Båstad 1 vs Lund 2   0 / 4 2:3 Flommen 1 vs Båstad 2   A / S 2:4 HGH 2 vs Flommen 2   3 / 0 2:5 Lund 1 vs Torekov 2   0 / 1 Delresultat efter våromgången: Lag Poäng Hålskillnad     Placering   Omg 1&2 Omg 3&4 Total Omg 1&2 Omg 3&4 Total   Båstad 1,5   1,5 -8   -8  4 Flommen 1,5   1,5 -2   -2  3 HGH 4   4 16   16  1 Lund 2   2 0   0  2 Torekov 1   1 -6   -6  5 Till hösten spelas finalen på Torekovs fantastiska Links – återkommer med datum och intresseanmälan när det närmar sig. Som vanligt kommer det att bli en fredageftermiddag. Svinga mjukt och ofta! Capt’

HGH i Skottland, 23 – 27 maj, 2018. Först lite om birds. Det lär häcka 200.000 havssulor på Bass Rock, den höga klippön utanför North Berwick. Så här i slutet av maj håller havssulorna till här vilket innebär att den enorma klippan vid tiden för vår resa ser ut att vara täckt av en vit linneduk. Havssulan blir 1,90 m mellan de sotsvarta vingspetsarna, i övrigt är fågeln vit. Jaktmetoden är en i det närmaste lodrät störtdykning från 10 – 30 m höjd i upp till 100 km i timmen mot fiskstim strax under vattenytan. När den dyker ser den ut som en torped i luften och vattenkaskaden när den passerar vattenytan är imponerande. Sannolikt är det några av dessa fåglar jag under den gångna vintern dagligen observerat från mitt fönster i Gråläge när det dykt efter sill, ansjovis och annat som Sundet utanför haft att erbjuda. Gemensamt för årets HGH-utflyktsmål i British Golf Collectors´regi till Kilspindie, Dunbar och Winterfield är utsikten från dessa banor mot just havssulorna på Bass Rock. I övrigt är de tre banorna högst individuella. Från birds till birdies och ändamålet för HGH:arnas utflykt: Tävling nummer ett. Scottish Hickory Open på Kilspindie Kilspindie är en sån där puttrigt trivsam och välskött linksklassiker i vacker natur med ett välskött och likaledes klassiskt klubbhus. Du vet, lackad mahogny, heltäckande axminstermattor, gammalt silver, slipad kristall i inomhusdörrarna. Tio poäng av tio möjliga om du frågar mig. Här arrangerade Kilspindie GC en hickorytävling, där bl a ett tiotal hemmaspelare ingick i startfältet. Segrare i bruttoklassen blev vår captain Jonas Fack på 76 slag och vinnare netto vår captain emeritus Claes Kvist på fina 64. Närmast hål på en par-trea blev Micke Martinsson. Storslam för HGH! Tävling nummer två. Scottish Hickory Championship på Dunbar GC Dunbar är lite rufsigare än Kilspindie, i matsalen har man lyckats med konststycket att hänga samtliga fyrtio tavlor med tidigare ordförande och captains på sned, och handtrycket till huvudingången saknar samtliga skruvar utom en. En kraftig renovering av klubbhus och bana förestår och man tycks ha givit upp hoppet om det gamla. Men banan är bra med trevlig routing, trots att man på sina ställen tvingats hålla till godo med en Vikensmal remsa innanför stranden. Här spelades veckans huvudtävling Scottish Hickory Championship med stockholmsspelaren Ingvar Ritzén som vinnare på 76 brutto och vår egen Jonas Fack på andra plats med 79. Trea blev ”Iceman” Jörgen Isberg, Landeryd med 81. Något förstapris delades enligt BGCS regler inte ut i handicapklassen eftersom Ingvar Ritzén segrade också där. HGH:aren Bengt Gustafsson blev tvåa i hcp-klassen med 70 netto. Claes Kvist fick åter ihop en aktningsvärd score med 72 netto, vilket gav en placering strax under toppen. Jenny Hunt från Wildernesse GC i Seven Oaks vann damklassen. Tävling nummer tre. The George Colville Trophy på Winterfield GC Banan som ägs av kommunen och hyrs av klubben är positivt crazy, eller kanske hellre ”quirky” som engelsmännen säger. Åtta par-treor varav den första spelas, inledningsvis över ett utförslut, som övergår i brant och saftig uppförsruff, över tvåhundra meter totalt, denna morgon i kyla och motvind. Full driver. Inte ens Jonas nådde green. Greenerna. Påminner om hårt stampat stallgolv, men bollrullen är ändå där. Bunkrarna är ibland hisnande djupa, de flesta uppbyggda med lager på lager av plastgräs istället för naturtorv. Eftersom bevattning saknas är det från femtio meter och in chip- and run som gäller. Att stoppa bollen på de hårda greenerna är i det närmaste omöjligt. Här spelades årets George Colville Trophy (GCT) där huvudtävlingen är en poängbogey. Vinsten i GCT kammades hem av tävlingsledaren Ian Hislop från grannbanan Dunbar med 40 poäng. I bruttoklassen vann åter vår HGH-captain Jonas Fack på 75 slag med Ingvar Ritzén, Stockholms GK och Nigel Notley, Royal Worlington på 77, och vår HGH-Micke Martinsson på 78. Musselburgh, Gullane och North Berwick Kuststräckan öster om Edinburgh kantas av flera av världens mest traditionsrika golfbanor. Här finns bland annat världens äldsta fortfarande aktiva bana Royal Musselburgh, innesluten i en galoppanläggning som för närvarande verkar breda ut sig på golfens bekostnad. Mina ciceroner Claes Kvist och Ove Stenbeck, tidigare medlemmar i Musselburgh, är nämligen överens om att utslagsplatsen för ett par-tre-hål är flyttad för att hästarna, efter hundratals år av samexistens med golfarna, inte ska riskera träffas av en toppad boll. Claes pekar också på det intilliggande ”Mrs. Foreman´s”, ett mindre vitkalkat hus som varit pub och mötesplats för Musselburghs golfare i nära 200 år. Trots lobbyarbete av British Golf Collectors-medlemmen Mungo Park, ättling i rakt nedstigande led till Old Willie Park som spelade matcher med höga insatser mot Old Tom Morris och därefter läskade sig i Mrs Foreman´s bar, kommer byggnaden i framtiden att få huka sig för ett nytt hus alldeles intill, som av många anses förringa platsens golfhistoriska värde. En parallell alltså till vårt eget käbbel om det planerade Nobelhuset i Stockholm. Några kilometer österut från Musselburgh når man den världsberömda Open-banan Muirfield i den lilla orten Gullane kring vars imponerande stadsberg tre banor, Gullane 1, Gullane 2 och Gullane 3, flockas. Redan under utresans första eftermiddag spelar det yngre och spänstigare HGH-gardet Gullane 3, medan Ove, Claes och undertecknad bedriver sightseeing som inkluderar en utdragen lunch på ”The Old Clubhouse” nära sista green på Gullane 3. Strax efter desserten återförenas vi med de färdigspelade, frusna och hungriga HGH-spelarna som liksom vi stoppar i sig haggies och annat stärkande som uppladdning för det som rapporterats ovan. Vår sightseeing inkluderar också grannstaden North Berwick, nästan lika rik på golfminnen som Gullane. Centralt, utmed havet och kantade av stadsbebyggelsen ligger här kända North Berwick GC och den något enklare banan The Glen. Med sina banor och sitt Sea Bird Observatory är North Berwick ett måste för anspråksfulla golfare och ornitologer. Boris Lietzow I Gullane håller också Boris Lietzow till. Han är i botten arkitekt och kommer ursprungligen, som namnet antyder, från Ostpreussen, alltså inte precis en bakgrund som man förväntar sig finna i en anglofil som är fullständigt tokig i golfens historia. Och när jag säger … Läs mer

Följ Southern Hickory Tour på www.southernhickory.se

Festkommitténs scramblesupé den 18 maj, 2018 Det var en sån där dag då hela naturen tycktes ropa ”fore!” (som P.G. Wodehouse skulle sagt). Men det var inte i trädgården på slottet Blandings, utan på loggian framför klubbstugan i Viken. Eftermiddagssolen blagade från molnfri himmel, strandskator och mås jagade varandra i lufthavet och ortens hickorygolfare samlades för att begå en tolvhåls scramble med åtföljande supé å Strandsidan i Viken. Tjugotalet hickorygolfare i lag om tre till fyra spelade alltså tolv hål på den för årstiden vältrimmade banan som denna adertonde maj var ovanligt torr och fast till golfarnas stora uppskattning. Vinnare blev lag Stefan Kjell med Monica Andersson, Mette Håwi och Tommy Viebke, på utmärkta fem under par. Efter tävlingen transporterade sig den delvis cyklande och äppleknycksade skaran till Strandsidan där en lukullisk trerätters stillade hungern i takt med att sommarens hittills rödaste sol sjönk i havet norr om Gilleleje. Så hade för de flesta ytterligare en hickorydag i nådens år 2018 lagts till historien, medan ryktet förtäljer att enstaka lär ha inlett den förestående pingsthelgen med en mer utdragen nedtrappning av dagens händelser. AE

Under tisdagsgolfen 15/5 lyckades Stefan göra HIO på Vikens åttonde. Det var Stefan´s fjärde HIO varav två med hickory. Grattis.

Hej Hickoryvänner Festkommittén har haft sitt vårmöte, igen. Vi vill ju att alla träffas, har lite kul, spelar golf och umgås i största allmänhet. För att kunna förvekliga detta ser Ni nedan 2018 års program (detta ligger ju utanför de redan inplanerade tävlingarna, resorna m.m.). Upptaktsmöte Viken Links: fred 18/5 kl.16.00golf 9 hål, spelform meddelas senarekväll: gemensam middag direkt efter på StrandsidanAnmälan senast den 11 Maj till Martin via tfn eller SMS, 070-539 48 04 Spel Båstad, onsdagen den 6/6 (mer eller mindre inspel till SM-18 på Båstad 4-5/8)Lunch ca. 12:00, spel från kl. 13:00.därefter besök på Birgitta Nilsson muséetAnmälan senast den 30 maj till Martin via tfn eller SMS, 070-539 48 04 Spontanmys, knytkalas, ca slutet augustiGolf och därefter grillning o vin/öl till självkostnadspris, weather permitting.Vi avvaktar och ser hur vädret blir och hoppas att någon anmäler sig frivilligt att ställa upp med trädgård/grill, resten lovar festkommittéen fixa.Vi återkommer med tid och plats. Ven med övernattning, 15-16 septemberVi som var med för några år sedan tyckte S:t Ibb var en trevlig upplevelse med trevlig golf, glada skratt, överfyllda vinglas mm så vi tänkte göra om utflykten till att denna gång även omfatta en övernattning med mat och trevlig umgänge.Anmälan till Cilla via tfn eller SMS, 070-228 00 89 Avslutning i samband med KM den 13 oktober Planera nu in dessa datum i Era almanackor så ses vi på banan. Festkommitténgm Martin

WELSH HICKORY OPEN 2018 Förra helgen avgjordes Welsh Hickory Championship på Aberdovey GC. Sju tappra HGH-are plus ytterligare sju man från övriga Sverige hade sökt sig till Wales. Vår Captain JONAS FACK gjorde det igen. Han tog hem mästerskapet för fjärde gången!!!! Scratch MedalJonas Fack 83 (47 on back 9)Claes Armå, Borås 83 (48 on back 9)Mikael Martinsson 84Ingvar Ritzén, Sthlm 85Jörgen Isberg 86 (on last 6)Andy Humphreys 86Henrik Peyron 88Erik Brändström 88 BGCS Meeting at Borth & Ynyslas GC 13th April Team competition (3-ball Stableford, 2 best scores on each hole Claire Johnson, Claes Kvist, John Pearson 77 points Colin Appleby, Claes Armå, Jenny Hunt 74 points Shamus Martin, Erik Brändström, Les Jones 73 points (on last 9) Norah Aitchison, Tony Hunt, Jörgen Isberg 73 points Ulf Jagaeus, David Boodban, John Linehan 73 points Best individual net Claes Kvist 39 pts, 2. Lorne Smith 35 pts, 3. Jörgen Isberg 35 points Best individual gross Shamus Martin 74, 2. Jörgen Isberg 76. Ladies prize: Claire Johnson 34 pts 20 april 2018