För trettonde gången var det dags för The Hickory Grail som spelas mellan USA och Europa’s hickoryentusiaster. Tävlingen spelades första gången 2000 på Kilspindie men f.o.m. 2003 bestämdes att den skulle spelas vartannat år och samtidigt växla mellan USA och Europa.
Alla som tillhör British Golf Collectors Society (BGCS) har möjlighet att vara med och slåss om platserna i Europalaget genom att, dels deltaga i de mästerskapstävlingar som anordnas på de Brittiska öarna av BGCS, dels liksom i Ryder Cup hoppas på ett av de wild card’s som The Captain har till sitt förfogande. Dessa kvaltävlingar har pågått under en 2-års period med Scottish i maj som sista kvaltävling. USA har ett eget uttagningssystem men även här gäller medlemskap i BGCS.
Många svenskar har varit med genom åren men i år slogs rekord med 10 svenskar i Europa laget. Kapten för laget var också för första gången en svensk, Jonas Fack, med Jenny Hunt som vice kapten. Med tanke på den långa resan var möjligheterna att åka med begränsade för en del av de aktuella spelarna och vi fick lämna hemma några av våra bästa vilket självklart var en klar försvagning för oss. Inte desto mindre var det ett starkt lag vi ställde på benen.
Många svenskar har varit med genom åren men i år slogs rekord med 10 svenskar i Europa laget. Kapten för laget var också för första gången en svensk, Jonas Fack, med Jenny Hunt som vice kapten. Med tanke på den långa resan var möjligheterna att åka med begränsade för en del av de aktuella spelarna och vi fick lämna hemma några av våra bästa vilket självklart var en klar försvagning för oss. Inte desto mindre var det ett starkt lag vi ställde på benen.
Totalt var det 14 spelare som åkte över för att mäta krafterna med våra amerikanska vänner: Erik Brändström, Ingvar Ritzén, Mikael Martinsson, Mats Elmgart, Per ’Totto’ Salomonsson, Bengt Gustafson, Björn Petersson, Ulf Jagaeus, Jonas Fack, Jenny Hunt, Nigel Notley, Chris McMillan samt undertecknad ingick i Europa-laget. USA kom med 16 spelare som är brukligt vilket innebar att två spelare i deras lag fick stå över varje omgång. Dock använde man sig av en taktisk rotering som troligen visade sig vara avgörande för utfallet i matchen.
I år var matchen förlagd till USA och Belvedere GC som ligger just utanför Charlevoix, en fantastiskt trevlig liten stad med dryga 2500 invånare. Liksom på västkusten hemma i Sverige så ‘väller’ sommarboende och turister in när det är sommar och stadens befolkning tiodubblas. I början av oktober stängs sommarhusen ner och öppnas sedan inte upp förrän i början på maj och staden somnar in igen under vinterperioden. Vi upplevde staden som väldigt lugn och vacker vilket också intygades av de boende vi träffade. Det var sällan man låste sina hus, bilarna stod olåsta och ofta med nycklarna i. Kändes som Sverige för 60-65 år sedan.
Charlevoix ligger vackert utlagd längs Lake Michigan’s östra sida långt norrut i Michigan. Genom en kanal så förbinds Lake Michigan med Round Lake och Charlevoix har därmed vatten på två sidor.Round Lake i sin tur rinner sedan ut i Lake Charlevoix. Lake Michigan tillhör de Stora Sjöarna i norr och är den enda av dessa som inte gränsar till Kanada. Namnet Michigan tros komma från namnet michi-gami vilket betyder stort vatten på ursprungsbefolkningens språk Ojibwa.
Belvedere GC ligger några km utanför staden i ett relativt kuperat område och lades ut 1925 av William Watson som var en av dåtidens mer berömda banarkitekter. Som bana så är Belvedere en trevlig bana utan någon ’wow factor’ bortsett från greenområdena där man efter att ha återfunnit originalritningar återskapat dessa (dock ej bunkrarna ännu). Förmodligen en billig bana både att bygga, underhålla och minimalt med bunkrar (40-45) som även dessa är lättskötta.
De flesta av oss kom på olika sätt och vägar till Charlevoix på söndag kväll där vi skulle bo på två olika ställen i staden. Det var en hel del flygstrul vilket t.o.m. ledde till att några av våra engelska vänner inte kom förrän under måndagen. Det var rekordvarmt när vi kom och under de två träningsdagarna låg temperaturen på 30-35 grader vilket innebar mycket vatten för att klara av de 18 hålen. Av någon anledning så hade klubbrestaurangen stängt för säsongen under söndagen så det fanns varken något att äta eller dricka på klubben….. Våra amerikanska värdar ordnade catering någon dag och våra kära damer som var med fixade mackor o dricka när det behövdes.
Kvällstid blev vi däremot mycket väl omhändertagna och måndag kväll var vi hembjudna till Didi och Ross som har ett underbart hus längs Round Lake där vi hade en fantastisk kväll med synnerligen god mat och en klart godkänd bredd (och volym) på dryckesutbudet….. Tanken var att åka hem tidigt men att hitta taxi på kvällen i Charlevoix var en utmaning men till slut kom även gånget som bodde utanför stan hem.
Tisdag – Inspel
Efter inspel på tisdagen var det dags för invigning av tävling och Flag Raising Ceremony med såväl inmarsch med säckpipa och amerikansk nationalsång. Pampigt värre må man säga och som avslutning på ceremonin presenterades de bägge lagen varefter våra värdar bjöd på cocktail (som tom överträffade kvällen innan….) och lite att äta. En riktigt heldag men då det var spel dagen efter, och vi alla var lite trötta så blev det tidig sänggång för att vara pigga inför de 2×18 hål foursome som skulle spelas på onsdagen.
Onsdag – Foursome
När det väl var dags att börja spela på onsdagen så hade rekordvärmen försvunnit och ersatts med mera normalt väder dvs en riktigt behaglig golfdag. Vädergudarna hade dock andra tankar och efter drygt halva rundan öppnade sig himlen och samtidigt började det att åska. Bara att rusa in till klubbhuset och ta skydd.
Klockan var drygt 11 när vi bröt och därefter tillbringade vi nästan 5 timmar i klubbhus eller hemma på våra B&B innan det slutligen bestämdes att spelet fick skjutas upp till torsdag morgon vilket också innebar att den andra omgången foursome ströks. Det var bara att åka hem, se till att få i sig lite mat och sedan vila. Seriöst gäng det europeiska laget även om jag misstänker att något glas vin slank ner för att fylla på vätskedepåerna.
Fem av oss (Bengt, Ulf, Totto, Björn och undertecknad) bodde på ett enkelt men trevligt litet Inn utanför Charlevoix som tyvärr inte serverade middagar men vi lyckades hitta en restaurang, The Argonne House, på promenadavstånd.
Mycket trevligt ställe och intressant att när vi anlände, trots att vi uppnått en relativt mogen ålder, så sänkte vi snittåldern kraftigt när vi kom in i vår del av restaurangen…… Väldigt vällagad mat och trevlig vinlista men också hyfsat stora portioner som framgår av förrätten nedan…….
Torsdag – Foursome/Fyrboll
Det blev tidig revelj även torsdag då matcherna från onsdagen först skulle avslutas och sedan följas upp med sju stycken 4-bolls matcher. Vi låg illa till i våra foursome matcher så det krävdes en rejäl uppryckning för att vi inte skulle tappa alltför mycket redan från början. En liten uppryckning blev det men trots detta så tog USA ledningen med 5,5 – 1,5 där enbart Erik/Olle vann sin match och Jonas/Nigel delade efter att Nigel på 18e sänkt från en putt från 35 meter med minst fyra break.
Efter en kort lunch som damerna trollade fram tog 4-bollarna vid men tyvärr för oss så fortsatte värdarna att spela mycket bra och vann 4 matcher, och därmed var ledningen 9,5 – 4,5 efter två dagars spel. Ben/Bengan samt Ulf/Olle tog varsin seger och delning blev det för Jonas/Mats samt Ingvar/Nigel. Bara att bita ihop och ta oss samman.
På kvällen var vi bjudna på cocktail/middag på underbart vackra Chicago Club vilken kändes både som en tröst efter två dagars motgångar, men även som en bra uppladdning inför de 14 avslutande singlarna. Tidig sänggång men något trötta var vi nog…..
Fredag – Singlar
Som sagt det var ett ’Miracle At Medinah’ från 2012 som krävdes och visst såg det bra ut till en början. Visserligen förlorade Jonas och Mats två jämna matcher i inledningen men sedan radade vi upp 4 vinster och försprånget var därmed halverat. Tyvärr fick amerikanarna upp farten igen och vann 6 av de 7 sista matcherna och därmed även singlarna med 8,5 – 5,5 och totalt hela 18 – 10 skrevs därmed deras seger till. Bara att lyfta på kepsarna och gratulera. Erik, Nigel, Ulf, Ingvar och Björn vann sina matcher och Olle delade.
Tävlingen avslutades med Convivial Dinner på Belvedere Casino som ligger fantastiskt fint utmed Round Lake. En härlig vecka avslutades med prisutdelning, trevliga och många tal samt god mat och ännu godare viner. Kvällen avslutades med utdelning av Ralph Livingstone III Medal som mycket välförtjänt gick till dam pionjären Jenny Hunt. Synnerligen uppskattat av alla!!
Lördagen var resdag för de flesta och nu får vi åka hem och slicka såren samt se till att ta revansch 2025 då The Hickory Grail för andra gången (Falsterbo 2009) kommer att spelas utanför England/Skottland med Rya Golfklubb som spelplats. Inte helt obekant för ett stort antal av oss men det blir både hedrande och utmanande att försöka visa våra vänner från andra sidan Atlanten att det både finns fantastiska banor i Sverige men även spelare som håller mycket hög klass. Kvalificeringen inför 2025 påbörjades i våras i Wales och vi får återkomma i höst efter English med hur det ser ut.
Stort tack till våra Captains, Jonas och Jenny, till BGCS för att vi får vara med, men också till alla andra i laget för en härlig vecka!!
Vid pennan
Olle
