Nyheter

eller 2016 års resa till The English Hickory Championship medBritish Golf Collectors´Society (BGCS) Thursday,6 oktober. Resa och ankomst till Rye vid den engelska kanalkusten En av fördelarna med att spela hickory på resan är att golfbagen är så liten attdet lediga utrymmet i resefodralet kan fungera som resväska. Det är ungefär som gamla tiders sjösäck, ett hålrum som fylldes med kläder och allsköns prylar som i takt med resanhamnade i allt större oordning. Men allt man behöver finns i alltså resefodral samt väl tilltaget handbagage. I vimlet på Kastrup träffar jag närmaste grannen, en pigg kvinna i näringslivet, som jag annars sällan ser. Hon äter tidig frukost på vårt discodunkande flygplatsfik efter en arbetsresa från Litauen. Gick hon någonsin och lade sig? Klockan går mot 06.45, jag är tacksam för att jag är pensionär, säger hej då till henne, och följer med HGH:s hickorygäng mot gaten. Från Gatwick lotsar oss Fordens GPS genom tung trafik och vägarbeten med Jonas som rorsman och Stefan som navigatör. Slipper köra, vänstertrafik är numera inte min grej. Tack gode gud för att vår regering för snart 50 år sedan ignorerade resultatet av folkomröstningen och styrde landet till vägens högra sida. Hur många långtradarolyckor och turistkrockar hade vi annars haft? Vilket givetvis inte betyder att folkets vilja regelmässigt ska ignoreras. Men återigen, vi såg hur det gick med Brexit, och hur det möjligen skulle kunna gå med Trump. Ingen jämförelse i övrigt men kanske blir det som med Adolf, som ju helt legitimt röstades i in i den tyska statsledningen? Den första matchen, Great Britain & Ireland v The World Efter den för Rye-veteranerna bekanta fish – and chipsen med tillhörande gargantuaöl närmar sig första dagens match, Great Britain & Ireland v The World. Foursome förstås. På Rye spelas aldrig mer än två bollar åt gången. Vi ska spela Ryes Jubilee Course och jag har lottats att tillsammans med Jonas utmana ett engelskt foursomepar. Matchen är jämn men mot slutet går det illa för oss i världslaget, vilket mest beror på mitt eländiga närspel och de gamla Rye-arkitekternas faiblesse för att placera långa plankor på högkant för att försvara vissa greener. Trots Jonas fräsande järnettor förlorar vi till sist och jag är i monsieur Pierre de Coubertins anda inte säker på hur det till slut gick i den totala matchen mellan världsdelarna. Det viktiga är inte att vinna utan att kämpa väl, och drinken efteråt bland tweedkavajer och knästrumpor mildrar gradvis obehaget av att vara torsk. Friday Dag två och The English Hickory Championship på Old Course, den individuella varianten. De skickligaste fokuserar på scratchpriset i slagspel medan jag själv, realistiskt, får nöja mig med att spela om ”The George Colville Trophy” som är stableford. Man kan då, trots katastrofer, ändå hanka sig i mål. Liksom förra året startar jag på tian vilket inte tilltalar mig. En golfbana ska vara som en bok. En början, ett innehåll, ett slut. Vi ska denna dag börja på tionde kapitlet, snart därefter få reda på vem mördaren är, och tills sist introduceras i handlingen. Jag känner min medspelare Neil Millar från förra årets mästerskap. Han är professor på ett londonuniversitet och avslöjade för några nummer sedan i BGCS´s ”Through the Green” att den första golfen i England antagligen inte alls hade med Mary Queen of Scots att göra, eller att de första rundorna skulle ha spelats på världens äldsta golfklubb Royal Blackheath, utan ett par miles därifrån och först ett par år senare. Någon hade för länge sedan i ett gammalt pergament med nära nog oläslig frakturstil utläst ordet ”goff” dvs golf, när det i själva verket skulle vara ”korv” eller något sånt, vilket givetvis, efter Millars avslöjande, har framkallat en del ansträngda leenden på sagda golfklubb. Var felläsningen resultatet av ett banalt misstag, eller handlade det om önsketänkande? Just nu är det på modet inom BGCS att ifrågasätta golfhistoriska sanningar som slunkit igenom utan att någon ifrågasatt dem. För vår egen del står det fortfarande på framsidan av Vikens scorekort att klubben grundades 1924, vilket alla som läst ”Golfbanan i Viken” vet inte är riktigt. Rätt årtal ska givetvis vara 1923. Den fjortonde oktober. På Vikens hotel. 1924 blev klubben invald i Svenska Golfförbundet, en helt annan sak. Men låt det stå. Det ger upphov till samtal som för människor närmare varandra. Tillbaks till banan. Millar börjar med att slå bort två bollar på första hålet, han rör sig allt hastigare i den saftiga ruffen och hans vanligtvis goda humör hamnar i en utförsbacke. Han streckar hålet och missar därmed redan i starten möjligheten att tävla om slagtävlingens scratchpris. Även jag vandrar fram med sänkta axlar och vid halvtid meddelar jag honom att jag ska förvisa driver och mid iron till omklädningsrummet som passeras på vägen till ettan, dels för att spara vikt, dels för att jag inser att min optimistiska spelstil inte går hem på Rye. Jag informerar Millar om att ”from now I´m going to defend myself against the course”, vilket visar sig vara ett lyckokast. Hyggligt spel på de sista hålen ger 36 poäng i stablefordtävlingen, ett efter vinnaren Erik Brändström, Djursholm, som också vinner scratchpriset efter playoff i skymningen mot Claes Armå, Borås. Min professor skrapar till sist ihop 23 poäng och bjuder mig på en ”Gunner” (kanonskytt) efter ronden. Detta är en alkoholsvag drink som kommit på modet på Rye efter att engelsmännen sänkte alkoholgränsen vid bilkörning till 0,5 promille (skottarna lär enligt Millar fortfarande leva med 0,8). Ingredienserna är Ginger Ale, Lime Cordial, Ginger beer och ett stänk Angostura. Normalt serveras den i nätta martiniglas. På Rye är det som vanligt en bastant pint som gäller. Prisutdelningen äger tillsammans med middagen traditionsenligt rum på Webb´s Fish Cafe i Rye, huvudrätt är det sedvanliga lammet från Romney Marsh, de vidsträckta sankmarkerna intill banan. Till vänster om mig vid middagsbordet har jag en dam från Sydney. Hennes man, ytterligare ett steg åt vänster, är kraftigt byggd och låter sig vinet väl smaka och förklarar efter en stund att hans fru är en … Läs mer

Jonas Fack berättar om säsongens spel

Under lördagens eclectic lyckades Claes Kvist göra en HIO på hål 8. Hålet var placerat strax bakom vänstra bunkern så ingen av spelarna i bollen såg resultatet men det jubel som utbröt bland spelarna på hål 5 gjorde Claes medveten om att han siktat rätt. Hans 3:e i ordningen, men det är visst 30 år sedan sist. GRATTIS! Jonas Fack vann eclecticen på 4 under par (brutto)

Jonas Fack, Henrik Peyron, Bengt Gustafson, Micke Martinsson och Claes Kvist spelade igår (20/8) rubricerad tävling på den tyska ön Sylt utanför Västjyllands kust. En fantastisk linksbana av mycket hög kvalitet.Vi var således fem svenskar, åtta schweizare och tre från Österrike. Henrik vann på 84, Jonas tvåa på 87 och Claes trea också på 87.Storslam för Sverige och HGH!

Svenska Hickorymästerskapet i matchspel avgjort på VikenPå den 92-åriga linksbanan Viken norr om Helsingborg arrangerades årets upplaga av Svenska Hickorymästerskapet i matchspel av Svenska Golfhistoriska Sällskapet i samarbete med Helsingborgs GK och HGH, Hickory Goffers of Helsingborg. Mats Gylldorff, Ljunghusens GK vann herrklassenLördagen 2 juli inleddes herrarnas tävling med kval över 18 hål. 16 gick vidare till söndagens matcher som spelades över nio hål i typiskt linksväder, stundtals strålande sol över ett glittrande Öresund, däremellan styv bris med drivande regn. Efter fyra extrahål kunde Mats Gylldorff, Ljunghusen med en birdie på sista omspelshålet förvisa Peter Hoberg, Lunds Akademiska till silverplatsen.I matchen om tredjepriset vann hemmaspelaren och regerande skotske hickorymästaren Henrik Peyron över Richard Larsson från Herrljunga GK. 2016 års vinnareLångtslående Mats Gylldorff från Ljunghusen tvingades till maratonmatcher mot Henrik Peyron och Peter Hoberg innan han kunde lägga beslag på första-priset i openklassen. Mats spelade inte mindre än 46 hål på söndagen. Vinnare i damklassenGuldmedaljer till hemmaspelareDamklassen vanns av hemmaspelaren Monica Andersson med 2/1 över Christina Elmér, Flommens GK. På tredje plats kom Julia Roth, som besegrade Kerstin Mossberg, båda från hemmaklubben. Bild på Bengt GustafsonBengt Gustafsson tog hem Lennart Molanders Hickory Trophy.Herrar som inte gick vidare från kvaltävlingen gjorde upp om Lennart Molanders Hickory Trophy. Här vann Bengt Gustafsson, Isaberg GK och Helsingborgs GK över Michael Sahlin, Billeruds GK.

– några HGH-medlemmars resa med British Golf Collectors´Society till Scottish Hickory Open i maj 2016 Första dagen, eller lock för öronen i Lossiemouth Klubbhuset ruvar som en borg högt över första tee på Old Moray, utlagd 1889 av Old Tom Morris. Klubbens valspråk är ”Far and Sure” vilket kan tyckas som en motsats i golfsammanhang. Efter flyg till Edinburgh och med Jonas och Claes vid rattarna under efterföljande bilresa är de till tänderna uppklädda Hickory Goffers of Helsingborg på plats och ut ur klubbhuset störtar sekreteraren med kameran i högsta hugg. ”Would you mind if we use you for advertising?” Banan, The Old Course, löper motsols i ett mjukt böljande linkslandskap nedanför staden Lossiemouth 30 miles öster om Inverness. Fasta greener, torvade bunkrar, en klassiker. Det är svalt, men solen lyser. Kan golf bli bättre än så här? Så kommer bullret. Flygbasen i Lossiemouth. De tvåmotoriga attackplanen är värst. Lågt över golfbanan drar de på efterbrännkamrarna så att luften vibrerar. Vi håller för öronen och följer de försvinnande planen med blicken, samlar ihop oss och spelar vidare tills nästa rote är i luften. Prioriteringen är lika klar som den skotska linksluften: Först kommer den brittiska krigsmaktens krav på startbanor och övningsfält, och uppenbarligen först långt därefter folks behov av lugn och ro och hörsel i behåll. Vi bor i den välmående kuststaden Nairn och spelar i morgon den gamla James Braid-banan med samma namn. Nairn Förra gången jag spelade mästerskapsbanan var 1970. Brittisk golf hade problem och greenerna bestod av mossa. Precis som det mesta här i världen så går det upp och ned, gång på gång, även för golfen. Men nu är det andra bullar, nu är det uppåt. De imponerande villorna från sekelskiftet 1900 och fortfarande sommartillhåll för rika londonbor, andas välstånd och det gamla klubbhuset från Braids tid är rivet och ersatt av ett fem gånger större som på sistone dessutom försetts med en imponerande tillbyggnad för klubbens memorabilia. Gamla trötta Nairn har utvecklats till ett välskött golfmaskineri av nästan amerikanskt snitt. Gemensamt för svenskarna på denna resa är alltså att vi är medlemmar i British Golf Collectors´Society (BGCS) som i dag spelar en foursomematch mot hemmaspelarna på Nairn. Jag är för dagen lottad att spela tillsammans med en BGCS-medlem som är bokförläggare från New York. Han har möjligen ett olyckligt förhållande till golfen i så motto att han kan allt om sporten, publicerar böcker om golfens historia, känner varje död och nu levande stjärngolfares allra intimaste hemligheter, men saknar fallenheten för själva spelet. Han berättar att han började sin publicistbana med att producera böcker om basebollens historia, vilket får mig att kommentera att han faktiskt liknar den store Babe Ruth, vilket inte verka falla i god jord. (För den som inte kommer ihåg hade Babe potatisnäsa och var kraftigt byggd med korta ben och armar och nacke som tjuren Ferdinand.) Vi delar emellertid till slut matchen mot den lokala duon vars ena hälft inledde sin yrkeskarriär som gruvarbetare och är en charmerande person med stort intresse för golfhistoria,. Nairn är alltså numera i prima skick och kan rekommenderas. Banan är nyligen något hårdhänt uppgraderad, bland annat har man anlagt ett antal djupa torvade bunkrar med lodräta kanter, vilket gör att den borde vara mogen att ta emot en högstatustävling på touren. En medlem, pensionerad arkitekt, har gjort ett fantastiskt arbete med att samla ihop och presentera klubbens innehållsrika historia i det nybyggda annexet. Projektet är det bästa jag sett i golfsammanhang, estetiken och pedagogiken av högsta klass. Det glänser av putsad mässing, gammalt silver och polerad mahogny och hylla efter hylla med exklusiva röda skinnband med guldtryck om klubbens historia vilket gör Nairn till ett måste för historienörden. BGCS vinner matchen och den efterföljande middagen är inte fy skam. Elstängsel kring greenerna på Brora Vi lämnar nästa morgon Nairn och våra GPS-styrda bilar rullar norrut genom högländerna. Gorsen blommar gul i sluttningarna bakom fåren, det är skir vår, ett par veckor senare än Sverige, och fortfarande snö på bergstopparna. Vi svänger in på hotellets gårdsplan i Morangie, inte långt från distilleriet Glen Morangie. Trädgården är i skick som om den finputsats med en skördetröska och en blick upp mot den gamla grå stenbyggnaden får mig att tänka på John Cleese och hans Fawlty Towers. Ovanpå en av skorstenarna ligger en havstrut på ägg och hotellets flagga har halkat ned till halvstång. En ljusramp med blinkande blåa tivolilampor lyser upp en sentida tillbyggnad som sannolikt tillkommit utan att någon obekväm arkitekt har stört processen. I receptionen möts vi av en trött ung man med polsk brytning. Han sköter också baren där vi frampå nattkröken inser att hans metod att hälla upp exklusiv maltwhisky med mätglas inte verkar helt genomtänkt. En icke föraktlig del av livselexiret hamnar gång efter gång på bardisken, vilket i kombination med förlåtande generositet mot kunden möjligen kan ha bidragit till det förfallna intrycket. Brora GC har ett anspråkslöst klubbhus, men banan känns stor med mycket himmel och fria utsikter över Nordsjön. Det är ursprungligt och vilt, runt greenerna elstängsel för att utestänga fåren. När vi passerar en kulle med vajande rödsvingel attackerar en strandskata som ruvar på tre ägg mitt i banan. Idag gäller det The George Colville Trophy, slagtävling med handicap som uppjusteras med, för min del, hela fem slag mot den vanliga plåthandicapen. Under ronden blir vi åter medvetna om britternas martialiska sinnelag. På andra sidan bukten Dornoch Firth hackar tunga kulsprutor och kraftiga rök driver västerut. Någon insatt meddelar att det rör sig om övande attackhelikoptrar. Vinnare av Mr. Colville´s vandringspris blir vikenbekante Jörgen Isberg från Linköping som efter strålande spel också tar hem det inofficiella bruttopriset med 76 slag. Jag frågar min engelske vän i bollen om han upplever det som ofint att vi svenskar ofta är framme och hugger vid prisbordet, väcker det ont blod, kommer det att äventyra sällskapets framtid? Han slår ifrån sig och menar att vi inte bara sänker medelåldern utan också lyfter BGCS-golfen till nya höjder. Royal Dornoch Resans pärla är naturligtvis Dornoch … Läs mer

Tävlingen som arrangerades av British Golf Collectors´Society i samarbete med Rye GC spelades den 2 oktober på klassiska Rye Old Course i strålande sol och uppemot 20 graders värme. Stefan Kjell spelade mästerligt och tog hem titeln – ett slag bättre än seedade australiensiska proffset Perry Somers. Läs Anders Engströms rapportering från tävlingen Rye 2015 Resultat: Open-klassen1. Stefan Kjell, 76 slag2. Perry Somers, 77 slag3. Ian Forester, 78 slag Handicapklassen (Stableford)1. Stefan Kjell, 42 poäng2. Bengt Gustafsson, 37 poäng Gänget från HGH:

Dynlandskapet liknar ett upprört hav. Det är den fjärde september 2015 och framför oss väntar Danmarks äldsta golfbana. Efter två bilfärjor och fem timmar, de flesta av oss i minibuss tvärsöver Själland, Fyn och Jylland så står vi där på första tee. På Fanö i kanten av Nordsjön, tolv minuter med färja från Esbjerg. Banan anlades 1898 av skotten Robert Dunlop, fairways slingrar fram mellan sanddyner, ljung och vajande strandråg, greenerna är små, ofta ondulerade, ibland instuckna bakom klitterna. Dunlop visste vad han var ute efter, blinda slag var à la mode vid den här tiden, mest berömda blindstyren vi denna tid var antagligen Alps och Himalayas på Prestwick. Dunlop ville inte vara sämre än banarkitektkollegan Old Tom Morris. Spelarna dirigerades rätt med siktpinnar och semaforer. 1901 vann Dunlop, som liksom Morris var professionell golfspelare, premiärtävlingen The Open Golf Championship of Denmark, inte så oväntat med tanke på hans kännedom om banan.Härdade hickorygoffers till trots, det finns ett skäl att vi nu tvekar där vi står på första tee.Regnet häller, nej, piskar ned över oss. På fairways har bildats innanhav. Och det blåser. Tjugotvå sekundmeter i byarna. För att göra en blöt historia rimligt kort:Trots att någon blåste av tee och många bollar gick förlorade i de hastigt uppkomna insjöarna tog sig de flesta i mål. Den som kom till sans i lä av en dyn kunde konstatera att bollrullen var perfekt trots att greenerna antagligen inte klippts på flera dagar. Problemet var bara att kunna droppa sig en någorlunda vattenfri väg mot hål. Bäst lyckades Ulf Mossberg med 26 poäng. Antagligen var det hans omtalade träningsrundor i ur och skur på Kullaberg i kombination med backpacking till baslägret vid Mount Everst som fällde utslaget. När vi efter något som kan liknas vid ett hukande maratonlopp genom vrålande monsunregn kommit in i det övergivna klubbhuset flockas vi, pudelvåta och rödkindade i baren, också den tom på folk.Allt är olåst i barens skåp och lådor, en ärlighetens boning. Efter moget övervägande tar vi för oss av kaffe, öl och vin och noterar på en lapp vad vi blir skyldiga, något som senare, liksom greenfee, efterskänks av ägaren till anläggningen som plåster på såren för det omänskliga vädret. Empati!Mellan helgens blöta golfrundor torkades kläder och hickory nätterna igenom framför den sprakande brasan i vårt genuina 1700-talshotell, Sönderö Kro, där vi också förplägades med traktens specialiteter och de ädlaste av drycker.Trots väderinfernot, som nog kan anses som säsongens värsta, måste man falla i stum beundrar inför Fanö Golf Links som, liksom vårt Viken, fått behålla sin ursprungliga karaktär från förra sekelskiftet. Mer linksigt än så här blir det inte.Som vanligt var det Claes Kvist som arrangerade, som höll i betalningar och brobizz och allt annat som hör till – och som dessutom satt vid minibussens ratt under större delen av vägen. Tusen tack Claes för en fantastisk upplevelse med mersmak!De tappra tolv* /genomAnders Engström*Per Thomsen och Monica Andersson, Martin och Lotte Meuller, Anders och Noni Engström, Claes Kvist och Cilla Onell, Bengt och Bibban Gustafsson, Ulf och Kerstin Mossberg.