Dynlandskapet liknar ett upprört hav. Det är den fjärde september 2015 och framför oss väntar Danmarks äldsta golfbana. Efter två bilfärjor och fem timmar, de flesta av oss i minibuss tvärsöver Själland, Fyn och Jylland så står vi där på första tee. På Fanö i kanten av Nordsjön, tolv minuter med färja från Esbjerg.
Banan anlades 1898 av skotten Robert Dunlop, fairways slingrar fram mellan sanddyner, ljung och vajande strandråg, greenerna är små, ofta ondulerade, ibland instuckna bakom klitterna. Dunlop visste vad han var ute efter, blinda slag var à la mode vid den här tiden, mest berömda blindstyren vi denna tid var antagligen Alps och Himalayas på Prestwick. Dunlop ville inte vara sämre än banarkitektkollegan Old Tom Morris. Spelarna dirigerades rätt med siktpinnar och semaforer. 1901 vann Dunlop, som liksom Morris var professionell golfspelare, premiärtävlingen The Open Golf Championship of Denmark, inte så oväntat med tanke på hans kännedom om banan.
Härdade hickorygoffers till trots, det finns ett skäl att vi nu tvekar där vi står på första tee.
Regnet häller, nej, piskar ned över oss. På fairways har bildats innanhav. Och det blåser. Tjugotvå sekundmeter i byarna. För att göra en blöt historia rimligt kort:
Trots att någon blåste av tee och många bollar gick förlorade i de hastigt uppkomna insjöarna tog sig de flesta i mål. Den som kom till sans i lä av en dyn kunde konstatera att bollrullen var perfekt trots att greenerna antagligen inte klippts på flera dagar. Problemet var bara att kunna droppa sig en någorlunda vattenfri väg mot hål. Bäst lyckades Ulf Mossberg med 26 poäng. Antagligen var det hans omtalade träningsrundor i ur och skur på Kullaberg i kombination med backpacking till baslägret vid Mount Everst som fällde utslaget. När vi efter något som kan liknas vid ett hukande maratonlopp genom vrålande monsunregn kommit in i det övergivna klubbhuset flockas vi, pudelvåta och rödkindade i baren, också den tom på folk.
Allt är olåst i barens skåp och lådor, en ärlighetens boning. Efter moget övervägande tar vi för oss av kaffe, öl och vin och noterar på en lapp vad vi blir skyldiga, något som senare, liksom greenfee, efterskänks av ägaren till anläggningen som plåster på såren för det omänskliga vädret. Empati!
Mellan helgens blöta golfrundor torkades kläder och hickory nätterna igenom framför den sprakande brasan i vårt genuina 1700-talshotell, Sönderö Kro, där vi också förplägades med traktens specialiteter och de ädlaste av drycker.
Trots väderinfernot, som nog kan anses som säsongens värsta, måste man falla i stum beundrar inför Fanö Golf Links som, liksom vårt Viken, fått behålla sin ursprungliga karaktär från förra sekelskiftet. Mer linksigt än så här blir det inte.
Som vanligt var det Claes Kvist som arrangerade, som höll i betalningar och brobizz och allt annat som hör till – och som dessutom satt vid minibussens ratt under större delen av vägen. Tusen tack Claes för en fantastisk upplevelse med mersmak!
De tappra tolv* /genom
Anders Engström
*Per Thomsen och Monica Andersson, Martin och Lotte Meuller, Anders och Noni Engström, Claes Kvist och Cilla Onell, Bengt och Bibban Gustafsson, Ulf och Kerstin Mossberg.