British Golf Collectors Society (BGCS) bjuder som vanligt in till Engelska Hickorymästerskapen den första fredagen i oktober på Old Course, Rye GC. Dagen innan spelas också en foursome–match mellan England och Rest of the World på Rye’s andra bana, Jubilee, som har 12 hål men spelas som en 9-hålsbana där tre av hålen ’byts ut’ under inrundan.
Som vanligt ett stort inslag av svenskar även om vi vår vår HGH-grupp med 11 deltagare var lite mindre än normalt. Ytterligare 7 svenskar tog sig över på annat sätt däribland Jonas Facksom utvilad dök upp på fredag lunch. Vår lilla grupp åkte ut tisdag morgon och även om 08.15 från CPH är tidigt så var det än värre för Erik, Jörgen och Björn som lyfte 06.15 från Arlanda…… På Köpenhamnsplanet hittade vi Bengt G, Stefan K, Micke M, Per ’Totto’ S, Bob B, Ronnie L, Martin Klasson samt undertecknad.
Denna gång så gick både resa samt uppsamling av bagage enligt plan och vi var t.o.m. lite före tidtabell när vi packade in oss i Mick’s buss som väntade utanför terminalen. Tål att skrivas igen men både prisvärt, praktiskt och trevligt att kunna resa alla i samma buss.
Tidigare år har haft möjlighet att spela på Royal Cinque Ports med medlemmar från BGCS men i år hade de tyvärr gjort om upplägget på ett sådan sätt att vi inte fick vår logistik att hänga ihop vilket var tråkigt. Istället valde vi några banor som låg längs vägen och 45 minuter från Gatwick hittar ni Piltdown GC (rankad Top 100 i England). En klubb som bildades 1904 och där banan lades ut av Jack Rowe (som var pro på grannbanan Royal Ashdown Forest) men sedan gjordes om av J.H. Taylor. Det påstods att arvodet till Rowe var £1 + expenses….. Piltdown, liksom Ashdown Forest, har inga (sand) bunkrar och tillhör en illuster skara på 6 banor i UK som inte har detta. Piltdown visade sig vara en mycket trevlig naturlig bana som även om den inte är särskilt lång spelades längre än vad vi trodde. Avsaknaden av bunkrar gör också att det känns längre när man skall spela in. Bra kvalitet, fina greener, mycket ljung som var synnerligen svårforcerad gjorde rundan till en riktig utmaning. Väl värd ett besök och detsamma måste sägas om det lilla trevliga klubbhuset där det serverades fantastiskt god mat (och dryck..).
https://www.piltdowngolfclub.co.uk/
En snabb dusch och en god öl och därefter in i bussen som på fem kvart tog oss till The Windmill i Rye där vi som vanligt skulle bo under veckan och bli väl omhändertagna av Kathryn och Toby. På kvällen var vi inbokade på The Hoof som ligger på The Mint street i de centrala delarna. Gott och vällagat och som på alla restauranger i Rye fullbokat. Jag har varit i Rye många gånger och alla veckans dagar men aldrig upplevt annat än fullbokade restauranger. Det påstås att 1 miljon människor besöker Rye årligen (2.700 i snitt/dag) och med tanke på att Rye har ca 5.000 invånare så kan man kalla turister för en synnerligen viktig inkomstkälla. Då det hade varit en lång dag så blev det inte några ’one for road’ denna kväll utan hem och vila var mer uppskattat.
Nästa morgon tog bussen oss till Cooden Beach GC som ligger en knapp timme väster om Rye alldeles nere vid havet. Banan som har Herbert Fowler som arkitekt öppnades mitt under de Olympiska Spelen i Stockholm juni 1912 och även om den ligger vid havet kan vi inte räkna den som en linksbana. Det hade regnat mycket innan vi landade på tisdagen så banan spelades relativt lång men där fanns ett antal mycket bra och trevliga hål men kanske ingen bana som gav den där ’wow-känslan’. Som nästan alltid i England ett trevligt klubbhus och många på plats antingen för att spela eller bara äta lunch i några timmar med lite gott därtill. Golfklubbar fyller definitivt en oerhört viktig social funktion på de brittiska öarna. Vill man kan man åka tåg från Rye till Cooden då bägge stationerna bara ligger några hundra meter från centrum eller golfbana.
Vi höll oss till bussen som körde hemåt och på kvällen blev det middag på Webbe’s at TheFish Cafe på Tower Street i Rye. Fullsatt som alltid men vi lyckades trots det pressa in både Armå, Ivstedt och Lennart Brag vid bordet genom att flytta runt ett dussintal andra gäster..Mycket gott och trevligt som alltid och en inte helt oäven vinlista gjorde att vi satt lite längre än vanligt!
På torsdagen var det match mellan England och Rest of The World. 18 håls foursome på The Jubilee som ligger på återvunnen mark och lades ut som en 9 håls bana 1977 med Frank Pennink som arkitekt. 2005 adderade Donald Steel 5 hål men tog bort två vilket innebär att banan idag består av 12 hål. Det innebär att man under en 18 håls runda spelarsex av hålen 2 ggr och övriga sex hål spelas en gång. Under 2013 gjordes sedan ytterligare några förbättringar och bl.a. tillkom en ny green på 17e hålet. En bana som blivit bättre och bättre år för år men klart mycket enklare än ’monstret’ The Old Course….. Det blev en mycket ensidig match och t.o.m. såpass ensidig att vår käre tävlingsledare Nigel Notley konsekvent undvek att nämna resultatet under sina tal de kommande dagarna. Vi tror dock att Rest of The World vann med 9,5 – 1,5!! Som alltid hade vädret slagit om och vi bjöds på en härlig golfdag med både lite sol och blå himmel. Eller som vi brukar säga; we don’t come here for the golf, we come here for the weather…..
Ni som minns vet att Stefan är en stor favorit av Marino’s Fish Bar som nästan ligger granne med The Hoof. Här serveras klassisk Fish & Chips och inget annat och du kan välja på torsk, kolja eller spätta. Kanske inte Rye’s elegantaste krog utan snarare i andra ändan i en enkel lokal med rustika träbord. Dock Rye’s snabbaste servitris som höll koll på hela gänget och på nolltid satt vi där med 30-40 cm stora panerade fiskar och pommes ’in large quantities’…. Till detta öl eller vitt vin från en relativt spartansk lista. Gott var det och mätta blev vi men någon kula glass går ju alltid att trycka ner till kaffet. Många var fokuserade på fredagens mästerskap så Erik lyckades inte få med någon på one for the road vilket var ovanligt. Vi ramlade i säng tidigare än vi någonsin gjort i Rye. Bra eller dåligt?? Låt se!
Fredag och blå himmel redan när solen gick upp. En måttlig vind som ökade på något men bara 6-8 m/s, dock 180 grader ’fel’ vilket kom att innebära motvind på 1’an. Vi var ute i god tid på banan för att värma upp och vi kunde konstatera att allt var sig likt. Rangebollarnafortfarande hårda som flinta och visst hittade vi fortfarande en och annan Molitor i hinken… Blev till att svinga mjukt. Pitch- och chipping greenen vid The Old Billy (förr hotell idag DormyHouse och shop) var nästa anhalt vid uppvärmningen innan vi kämpade oss uppför backen till putting greenen och den sista finslipningen. Första start är alltid efter lunch som i år, med anledning av det stora antalet deltagare (58 stycken), påbörjades redan 11.30. Lunchbuffén blir bättre för varje år och vi kunde också glädjas åt att julskinkan fortfarande har sin hedersplats vid kortändan. Dock krävs nästan en machete för att kunna angripa den på rätt sätt…..
Som sagt tidigare en helt annan vind än den vi brukar vara vana vid och det var inte enbart positivt. Rye är en lång bana med par 68 och det krävs lite extra rull för att ta sig runt med hickories om man inte kan skicka iväg missiler som Isberg och Fack gör. Sista sju hålen var oerhört svåra och till detta skall läggas ett antal hål på utrundan som nästan är omöjliga. Fjärde hålet, som normalt spelas i motvind, måste vara ett av de svåraste par 4 hålen i världen och 6’an med sina 445 yards och idag in i vinden och uppför på 2a slaget var brutal.Bara att spela för ännu en bogey.
Vi fick en underbar runda på The Old course som vanligt var i bra skick dock inte så torr som vi tidigare vant oss vid vilket innebar många långa hål. Greenerna har också varit snabbare men var ärliga och de regniga dagarna gjorde att bollarna inte rann av greenerna lika enkelt som vi brukar uppleva. Rye är definitivt en av de bästa och mest omväxlande linksbanor ni kan spela så har ni inte varit där försök att komma dit. En parentes när det gäller banan är att under de första 100 åren hade klubben enbart 3 greenkeepers…. Kontinuitet!
Tävlingen kom att domineras av England och i bruttoklassen tog hemma pron Matthew Holland sin femte seger på sju år genom att besegra sin käre assistent Louie Highfield på bättre resultat sista nio hålen. Bägge var runt på imponerande 73 slag. Ett slag efter och bäste amatör blev Linköpings stolthet Jörgen Isberg med 74 slag efter en spelmässigt nästintill perfekt runda (tror dock att Jörgen skulle vilja spela om 10’an…). Hade några puttar slunkit i så hade han varit högst upp. Ian Forrester som alltid spelar bra var fyra på 75 slag. Bland övriga svenskar så hade Jonas 79 slag efter en stark inledning, Ronnie 80, Erik 82,Micke, Totto och undertecknad 84 samt Stefan och Martin 85 slag.
I nettoklassen blev det kvinnor i topp och mästaren i denna klass koras också till English Hickory Champion och i sin debut vann Rosie Jenner på 38 poäng. En enda ynka poäng efter kom alltid stabila Jenny Hunt och på 36 poäng hittar vi Ben Burrows och Willie Dunn. Bäst av svenskarna var Jörgen, Erik och Totto alla med 35 poäng. Lite längre ner i listan finner vi övriga svenskar.
På kvällen blev det middag på klubben och efter en synnerligen lång drink innan maten komvi något försenade igång. Så pass försenade blev vi dock att våra förbeställda taxis missades och vi fick i hall hast lifta med de andra deltagarna in till Rye. Som tidigare sagtmycket bättre mat nuförtiden och dessutom en strålande bra och prisvärd vinlista som vi också testade lite från.
Lördag bjöd på tidig revelj och 06.30 satt vi alla i bussen som strax efter 08.00 gled in på Gatwick fvb till Kastrup och Arlanda. Trötta och nöjda efter 4 härliga golfdagar sjönk vi ner i flygstolarna och nu får klubborna ligga och vila några månader och fokus blir på fysträningoch reseplanering inför säsongen 2025.
Limhamn 24-10-13
Vid pennan
Abborren
