Äntligen dags för säsongsstart på riktigt! Kan det bli bättre än att start tävlingssäsongen på riktiga linksbanor i golfens vagga (eller ja i alla fall närmare den än här hemma)?

Dessutom med en Major – The Welsh Hickory Championships – som sig bör på fantastiska Aberdovey GC. I år är det dessutom jubileumsår; det är de 17:e mästerskapen, vilket inte är så märkvärdigt kanske, men dessutom klubbens 125 årsjubileum då den invigdes redan 1892 (för övrigt samma år som min salige farfar föddes) och foursomematchen mellan BGCS och klubben firar 25 år! Mycket att fira med andra ord!

Torsdag

Vi var fyra tappra och spelsugna HGH:are (Bengt Gustafson, Stefan Kjell, Mikael Martinsson och Jonas Fack) som lämnade Viken tidigt på torsdagsmorgonen 30/3 för att flyga från Kastrup till Manchester. Väl i hyrbilen och med GPSn inställd på Porthmadog GC i norra Wales för uppvärmning och kanske lite avhettning av överladdade golfare öppnade sig himmelen och regnet vräkte ner. Väl framme i Porthmadog, en ny bekantskap för oss alla, inmundigade vi typisk brittisk lunch – dvs mackor och en pint medan vi väntade på uppehåll. Porthmadog är utlagd av James Braid år 1905 med de första nio hålen av hedkaraktär (tråkiga sägs det) medan de avslutande nio är fantastiska linkshål. Vi var ensamma på banan och fick tillåtelse att spela hur vi ville, måste poängtera att tre av oss inte ville spela alls i regnet medan Bengt övertygade oss med att vi inte heller ville framstå som kycklingar. Vi klev i väg till 10:ans tee, peggade upp, och möttes av nio helt fantastiska golfhål. Trots ihållande ösregn kunde vi alla njuta av fina hål och bedårande utsikt. Någon av oss kunde även njuta av fin golf, +2 i ösregn på ny bana är helt godkänt, vilket även gav gott klirr i spelkassan. Efter spel och inpackning av dyngsur utrustning fortsatte vi söderut mot Aberdovey och helgens begivenheter.

Fredag

Dags för uppvärmningstävling i form av 3-mannalag i poängbogey där de två bästa resultaten per hål räknas. Självklart är det även en singeltävling med brutto (slag) och netto (poängbogey) vinnare. Tävlingen går av stapeln på Borth & Ynyslas GC – detta måste vara en av världens mest naturliga golfbanor! Inget kan ha hänt sedan mitten av 1880-talet då Wales äldsta golfbana lades ut. I mina ögon är det en av de banor som måste ha spelats och då självklart med hickoryklubbor. Dagen grydde med regn, vilket varit ihållande hela natten, för att sedan övergå i strålande solsken och en frisk bris från sydväst. Det massiva regnandet till trots var banan i fin kondition och endast marginellt vattensjuk – det är bra med linksgolf när det är blött. Tretton lag startade och första bollen (snacka om tur i lottningen för mig) hann 16 hål innan himmelen mörknade och regnet började fall, först i måttliga mängder för att sedan övergå i kraftigt, ihållande regn som tillsammans med den friska vinden, som så klart blåste emot på de sista tio hålen in, dränkte de 36 på banan kvarvarande spelarna. Det vinnande laget bestående av Mrs Ros Weston, Simon Kirk och Jonas Fack skramlade ihop 77 poäng att jämföra med tvåorna John Weston, Mikael Martinsson och John Linehan (Borth Chairman) på 64 poäng. Individuellt segrade Jonas Fack i båda klasserna med 77 slag brutto resp 36 poäng med Jason Dolman tvåa på 33 poäng. Det är i sammanhanget inte nödvändigt att redovisa övriga resultat.

Lördag

Så var det tid för den 25-årsjubilerande matchen mellan BGCS och Aberdovey GC. Jubileet till ära är det påbjudit full mundering, dvs spel i kavaj, för BGCS och fler än vanligt av Aberdoveys spelare dyker upp i både tidsenlig klädsel och med hickoryklubbor. Lyckligtvis bjuder även vädergudarna till och dagen avnjuts under en lätt skyig himmel med svaga vindar och ljummen vårvärme. Matcherna spelas med allt, dvs både handicap och Sunningdale rules, samt hela vägen ut till 18:e hålet och till slut är det laget med flest vunna hål som står som segrare. Vi lånar motvilligt ut Bengt till Aberdoveys lag och lyckligtvis slår Mikael Martinsson och Simon Kirk klart. Stefan blev hopparad med Carolyn Kirk (spelar fortfarande golf i brittiska amatörmästerskap) men de rådde dessvärre inte på Georgina Hatt och Mike Bouch utan fick inkassera en knapp förlust. Själv hade jag turen att bli satt i par med Jennifer Hunt, sannolikt yngsta medlemmen i BGCS(?), som spelar fin hickorygolf med fantastiska klubbor som pappa Tony fixat.

Tony är Englands svar på Owe Werner och har massor med set för uthyrning. Frk. Hunt och jag lyckades vända på ett under par efter en bogey och två birdies, trots detta var vi bara 3 upp mot Lyndsay Parry och Judy Bouch som båda spelade bra golf och hade hjälp av Mr Sunningdale. En dubbel på tolvan och ett ruffbesök på 13:e gjorde matchen till endast ett upp. Efter ytterligare en bogey på 17:e var vi tre över par och helt lika. Damerna gjorde varsitt utmärkt utslag på långa och smala avslutande 18:e varpå Lyndsay sätter en spoon kort höger greenbunker och jag slår en järnetta till kort om green, mitt i banan i ett lite fuktigt område. Jenny lyckas med en fin niblick till 6 fot fr pinnen medan Judy dufftoppar sin chip ner i bunkern. Lyndsay slår upp bunkerslaget till 4 fot från pinnen varpå jag lyckas tråckla i vår putt för vinst av matchen – lysande golf och ytterst roligt!

Den här gången står BGCS som klar vinnare med många håls övervikt. Dagen avslutas med jubileumsmiddag under pompa och ståt.

Söndag

De 17.e Walesiska hickorymästerskapen ska spelas. Banan har torkat ut, solen skiner, det är varmt och näst intill vindstilla.40-talet ivriga spelare väntar på första utslaget i årets första major, 09.20 går första boll med Nigel Notley (flerfaldig scratchvinnare och kapten för Europas Graillag), Mikael Martinsson och jag ut.

Efter fyra hål i medvind, svag i och för sig, kommer vi i fatt fyrbollarna med ”plåtspelande” medlemmar och greenfeegäster – det går inte fort längre. Lyckligtvis är det vackert så ögonen tåras – ärttörnet börjar blomma gult, påskliljorna står i sprakande blom och lammen hoppar glatt omkring på de omgivande gröna kullarna. Det är inte konstigt att koncentrationen brister! Underligt nog gör den det hos alla – verkligen alla! Om några år när minnet sviker kommer alla att tro att 2017-års mästerskap avgjordes i stormvindar, ösregn och hagel. Banans signaturhål, 12:an, är färdigställt efter 2014-års storm där sanddynen som håller greenen nästintill försvann, och en ren fröjd och/eller skräck att spela.

Annars är det som sig bör – nio hål ut, denna dag i medvind, och nio hål in, naturligtvis i motvind. Banan är i verkligt bra kondition trots allt regnande, en del bunkrar är vattenfyllda och för dagen MUA och det står en del vatten på de lågt belägna hålen 7, 8 och 11. Greenerna är osedvanligt långsamma, hoppiga och ”styrande” vilket kanske kan vara en delförklaring till de höga resultaten – natten hade inte farit fram väl med greenerna. Dagen avslutades med lunch och prisutdelning.

Resultat, Welsh Hickory Championships 2017

	Scratch		Netto
1	Jonas Fack	82	Bill Seldon	35 p
2	Christian McMillan	83	James Alexander	34 p
3	Andy Humphreys (pro)	83	Christian McMillan	33 p

Vi fyra HGH:are styrde hyrbilen mot Formby för övernattning på klubbens dormy house varpå vi dagen efter avnjöt en förmiddagsrunda på denna fantastiska links från 1884. Frågan är om det kan bli bättre? En god blandning av Åhus Östra, Halmstad Norra, Barsebäck, Worplesdon och de fantastiska grannarna i Southport – makalöst helt enkelt. Efter välförtjänt lunch (gratis för Stefan och mig som fullkomligt krossade Bengt och Mikael i bästboll taliban) är det hemfärd till ett uppvaknande i verkligheten som gäller.

Ett deltagande i Wales kan varmt rekommenderas, så även ett besök längs kusten mellan Southport och Liverpool. Självklart med hickorybagen över axeln!

Jonas