Nyheter

HGH avgick med segern mot Stockholm.Fram till fredagen den 23 april 2018 hade den utdragna vikenvåren nästan undantagslöst präglats av isande vindar under grå skyar. Just denna dag emellertid, när hickorylaget från Stockholm började strömma in till klubbhuset i Viken, bröt solen fram över Helsingör. Kulen vår övergick brådstörtat i sommar, lärkorna drillade i himlen ovanför Brännan, gravänderna snattrade nedanför fårahuset, greenerna var i för årstiden ovanligt god form och årets Hickoryskål mellan HGH och Stockholm var påfylld och redo för avgång.Den första dagens lagspel, foursome, gick i hemmalagets tecken, 7,5-4,5. Gossarne från Metropolen tog dock motgången som män och slickade på kvällen glatt såren på ”Garage” i Höganäs, vilket för den obekante kan liknas vid enklare näringsställen för motorburen ungdom i det södra USA. Lördagen inleddes med bästboll och ånyo hemmavinst, 7,5-4,5, nu totalt hela 15-9 i Vikens favör. Skulle matchen vinnas i kavaj? Eftermiddagens singlar innebar dock en dramatisk scenförändring. Det nyvaknade stockholmslaget, stärkt av föregående kvälls högoktaniga pilsner och sedvanlig uppiggande förplägnad i klubbhuset, förtjänstfullt utdelad av HGH:s egen Lotta Swärd, dvs Viveca Zacharias och terriern Spyker, segrade i match efter match. Den första singelomgången vanns med 6,5 – 5,5, och den sista med hela 9-3. Med nöd och näppe klarade sig HGH undan anstormningen och vann till sist med knappa 24,5-23,5. Ännu en gång hade linksgänget klarat trycket och det står nu efter tolv års matchande 8-4 i HGH:s favör. Dagen avslutades under gamman på bryggan i Höganäs varvid Skålen under traditionell nattvardsgång avsmakades av båda lagen. Genom donation från gelbgjutarna i Skultuna, företrädda av Michael Kurpatov, utdelade pris till respektive lags ”most valuable player”, de båda kaptenerna Dick Poppelman och Claes Kvist, utan vars medverkan evenemanget helt enkelt inte blivit av. Anders Engström

WELSH HICKORY OPEN 2018 Förra helgen avgjordes Welsh Hickory Championship på Aberdovey GC. Sju tappra HGH-are plus ytterligare sju man från övriga Sverige hade sökt sig till Wales. Vår Captain JONAS FACK gjorde det igen. Han tog hem mästerskapet för fjärde gången!!!! Scratch MedalJonas Fack 83 (47 on back 9)Claes Armå, Borås 83 (48 on back 9)Mikael Martinsson 84Ingvar Ritzén, Sthlm 85Jörgen Isberg 86 (on last 6)Andy Humphreys 86Henrik Peyron 88Erik Brändström 88 BGCS Meeting at Borth & Ynyslas GC 13th April Team competition (3-ball Stableford, 2 best scores on each hole Claire Johnson, Claes Kvist, John Pearson 77 points Colin Appleby, Claes Armå, Jenny Hunt 74 points Shamus Martin, Erik Brändström, Les Jones 73 points (on last 9) Norah Aitchison, Tony Hunt, Jörgen Isberg 73 points Ulf Jagaeus, David Boodban, John Linehan 73 points Best individual net Claes Kvist 39 pts, 2. Lorne Smith 35 pts, 3. Jörgen Isberg 35 points Best individual gross Shamus Martin 74, 2. Jörgen Isberg 76. Ladies prize: Claire Johnson 34 pts 20 april 2018

Reseberättelse från English Hickory Championship 2017 med HGH-gänget BILDER Resenärer: Jonas F, Stefan K, Bengt G, Henrik P, Mikael M samt Olle D. Som vanligt för HGH så styrs kosan i början av oktober till England och den unika pärlan i East Sussex söder om London, Rye Golf Club. Vi var 6 stycken från HGH och på resan fick vi inspirerande sällskap av försvarande mästaren Erik Brändström (som anslöt på Gatwick) samt Oskar Peyron som var med för att lära enligt pappa Henrik. Om det var att lära sig själv eller lära ut något till pappa fick vi aldrig riktigt klart för oss. Ytterligare fyra svenskar fanns med i startfältet och åtminstone en av dessa kom att sätta ett ordentligt avtryck i tävlingen. Tråkigt nog var inte vår ständige reseskribent Anders Engström med på resan och undertecknad fick därför den näst intill omöjliga uppgiften att axla Anders roll som skribent. (Som pensionär ansågs det tydligen att jag har gott om tid…). Avfärd torsdag morgon den 5 oktober och tidig revelj för Helsingborgarna som fick ställa väckarklockorna på 03.00 för att hinna ner till Kastrup där en utvilad Olle anslöt med 05.33- tåget. När jag väl hittade killarna vid gaten var det en samlad skara jag såg och det kändes i luften att det var en stortävling i vardande. Norwegian är som alltid ’stabila’ och förseningen efter problem med jetstreamar och misslyckade landningsförsök slutade på 1 tim och 20 min. Reseledare Fack är en rutinerad resenär och hade tagit höjd för detta så vi hade trots allt hygglig marginal för att hinna i tid till Rye. Dock hade Jonas inte räknat med att Stefan på den lokala Fish & Chips favoriten Mariono’s, (efter en märkligt lång diskussion med den charmerande servitrisen), skulle beställa den stora versionen av Fish & Chips, Cod. För framtida generationer av HGH besökare i Rye kan det vara bra att veta att aldrig beställa cod med en längd motsvarande långsidan av underläggen. Ta alltid kortsidan…Den tidsmarginal vi hade i reserv försvann i samma takt som Stefan försökte besegra torsken. Efter snabb incheckning på The Windmill och ombyte så hann vi dock ut i tid till 1a dagens foursome mellan Continental Europe and Rest of the World som avhölls på The Jubilee Course. Jubilee är byggd 1977 när landhöjningen gav klubben möjlighet att lägga ut ytterligare 9 hål (som dock numera är 12) och spelas i ’two loops’ för att få ihop en 18 håls runda. Banan är en snäll version av The Old Course med väl tilltagna landningsytor för drivern och mindre utmanande greenytor (dock svåra nog). Genomgående hög kvalitet på banan. Själva matchen slutade uppenbarligen med seger för Rest of the World med 5,5 mot 2,5 trots att vi vann betydligt fler poäng än de 2,5 som redovisades. Philip Truett hade varit både stolt och tårögd över Nigel’s sammanräkning. På kvällen en gemensam middag på The George där det som parentes kan nämnas att Rye GC bildades 1893. Gott och trevligt men med en servicenivå som gjorde att vi kändes oss förflyttade till de Baltiska staterna på tidigt 90-tal.Fredag morgon och dags för The Championship. En lite krispig morgon med blå himmel och sol mötte oss som efter väl tilltagen stretchning tog en kort morgonpromenad. Vi möttes också av Jonas som sprungit en tidig morgonrunda runt halva East Sussex. God frukost dukades fram vi på det trevliga stället Windmill även om deras rum var av det minimalistiska slaget… Väl ute på Rye blev det uppvärmning på rangen med bollar som var hårdare än flinta, lite chippning och puttning innan det kl. 12.00 var dags för lunch och klubbens stolthet, det engelska smörgårdsbordet. För oss som har varit ofta på Rye kan man konstatera att det trots allt finns hopp för det engelska köket. En hel del godsaker på fisksidan kunde vi njuta av och de normalt sönderkokta morötterna och blomkålen var utbytta mot fräscha bönor, linser och sallad. Kvar fanns tack och lov den numera legendariska julskinkan och rostbiffen som faktiskt var riktigt goda. Allting sköljdes ned med bordsvatten, öl och i något fall lite vin. Vinnare i lunchtävlingen blev Peter Scholtz med 6500 kcal……. Rye bjöd på sol, blå himmel och en anständig vind som avtog under em. En strålande dag med andra ord. Klubben hade klippt greenerna ’and moved them twice’. Med andra ord det var hårt och rullade bättre än vad vi hade förstånd att begripa. Dagen bjöd på mycket bra spel, många fina slag, många treputtar och ett antal usla hål. Vi fick också en ytterst värdig segrare i Lill Claes (Claes Armå) som fullständigt krossade allt motstånd och kom in på strålande 74 slag (2 över par). Han var 6 före skotten Ian Forrester som till vardags huserar som pro i Holland och ytterligare ett före 2015 års mästare Stefan. Näst bäst av HGH’arna blev undertecknad på 84 slag och en 5e plats totalt. Sedan följde övriga deltagare…. Brutto    Netto   1. Claes Armå 74 slag    1. Claes Armå 39 poäng  2. Ian Forrester 80 slag    2. Stefan Kjell 36 poäng  3. Stefan Kjell 81 slag    3. Olle Dahlgren 35 poäng Netto1. Claes Armå 74 slag 1. Claes Armå 39 poäng2. Ian Forrester 80 slag 2. Stefan Kjell 36 poäng3. Stefan Kjell 81 slag 3. Olle Dahlgren 35 poäng Efter rundan var det förfriskningar på den soldränkta altanen och förmodligen var det solen som gjorde att vi kände oss lite sega morgonen därpå. Middagen avhölls på Webbe’s där vi förutom vin även bjöds på lite mat och som avslutning prisutdelning. Dock saknade vi den lysande middagstalaren Philip Truett. Fantastisk trevlig kväll som den svenska enklaven, för att fira våra framgångar, klokt nog avrundade med ytterligare lite vin på The George. Nivån på servicen var vi denna gången inte riktigt i stånd att bedöma efter att ha ätit för mycket.Som avslutning på Rye-dagarna lite kort om klubben och H.S Colt:Rye Golf Club grundades 1893. Året efter spelades de första ronderna på banan men 1895 fick dåvarande ordförande H.S. … Läs mer

Årets tävlingar avslutades i lördags med KM i slagspel på Viken links. I strålande brittsommarväder gjorde nitton deltagare upp om mästerskapet. Årets vinnare blev (inte helt oväntat) Henrik Peryron på 73 slag. På kvällen var det gemensam middag och prisutdelning på restaurang Prego i Viken. Tävlingsledningen

I år spelas foursomeligan som vanligt i en våromgång och en avslutande final tidig höst. De tävlande lagen från hickoryföreningarna i Båstad, Torekov, Viken, Lund och Flommen ställer upp med fyra spelare i varje lag och foursomematcherna spelas över nio hål ända till sista hålet då ”hålskillnad” avgör vi lika resultat. Vinst ger 1 poäng medan en delad match rendera 0,5 poäng vardera. Vi spelar open, från samma tee oavsett kön samt med både stymie och Sunningdale rules. Finalomgången gick av stapeln 22/9 på den traditionella linksen i Viken. Dagen bjöd på nästintill vindstilla, gråmulen himmel och endast några få regnstänk. HGH beslöt att sponsra gästernas greenfee med 100 kr (brukligt att arrangörsklubben gör så och i brist på support fr HGK trädde sällskapet in) samt med kaffe och fikabröd efter första matcherna – tack Claes K för all hjälp. HGH har vunnit alla utom en av de tidigare upplagorna och med lite större besvär än brukligt lyckades vi även denna gång bärga vandringspriset till HGH. I år har vi ställt vi upp med Stefan Kjell, Henrik Peyron, Mikael Martinsson och Jonas Fack. Matchresultat Omgång 1&2, Båstad fredag 2/6 13.30   Match Hemma   Borta   Resultat 1:1 Torekov 1 vs Lund 1   A/S 1:2 Båstad 1 vs Torekov 2   1 & 0 1:3 HGH 2 vs Båstad 2   2 & 0 1:4 Flommen 2 vs Lund 2   2 & 0 1:5 HGH 1 vs Flommen 1   3 & 0             2:1 Lund 1 vs Båstad 1   1 & 0 2:2 Torekov 1 vs HGH 2   0 & 2 2:3 Torekov 2 vs Flommen 2   0 & 2 2:4 Båstad 2 vs Flommen 1   A/S 2:5 Lund 2 vs HGH 1   0 &1 Omgång 3&4, Viken fredag 22/9 13.00     Match Hemma   Borta   Resultat 3:1 HGH 1 vs Båstad 1   A/S 3:2 Lund 2 vs Torekov 2   1/0 3:3 Flommen 2 vs HGH 2   A/S 3:4 Torekov 1 vs Båstad 2   1/0 3:5 Lund 1 vs Flommen 1   A/S             4:1 Torekov 2 vs HGH 1   0/2 4:2 Båstad 1 vs Flommen 2   0/1 4:3 Båstad 2 vs Lund 2   A/S 4:4 Flommen 1 vs Torekov 1   A/S 4:5 HGH 2 vs Lund 1   0/1 Slutställning:  Höst-2112-2 Lag Poäng Hålskillnad   Placering   Vår Höst Total Vår Total   Båstad 1,5 1 2,5 -2 -4 4 Flommen 2,5 2,5 5 1 2 2 HGH 4 2 6 8 9 1 Lund 1,5 3 4,5 -2 0 3 Torekov 0,5 1,5 2 -5 -7 5 Nästa år torde det vara Lund respektive Torekov som spelplatser – återkommer med datum och intresseanmälan när det närmar sig. Som vanligt kommer det att bli fredageftermiddagar. Svinga mjukt och ofta! Capt’

Årets upplaga av Scrambletävlingen, som arrangerades av festkommittén, vanns av lag Jonas Fack på 43 slag. Rätteligen vann Martin o Bengan på utmärkta 40 slag (6 under banans par). Tävlingsledningen tilldelade dock Martin o Bengan 4 pliktslag då man inte uppfyllde kvoten med antal spelare i sitt lag. Efter spelet var vi hembjudna till Bengt o Bibban på Skäret där vi intog en superb italienska inspirerad buffé med utsökta viner. Stort tack till värdparet och festkommittén för ett utomordentligt arrangemang. Se bilder

Viken Hickory Open avgjordes den 3 september i fantastiskt sensommarväder. Resultat herrar (brutto):Jörgen Isberg, Landeryds GK, 68 slagHenrik Peyron Hbg GK, 68 slagUlf Jagaeus, St Arild GK, 70 slag Herrar (netto):Jonas Fack, Hbg GK, 68 slagMartin Mueller, Växjö GK, 68 slagStefan Kjell, Hbg GK, 69 slag Bästa dam blev Monica Andersson på 75 brutto (70 netto) BILDER

Det behövdes bara en man från HGH för att ta hem årets upplaga av Lichstensteins Memorial på Torekov i helgen. Stort Grattis till Johan Lindeberg. Resultatlista

RESAN TILL MACHRIHANISH View Album: HGH i Machrihanish, 1 – 8 juli 2017 2017 Hickory Grail at Machrihanish Flera HGH:are är medlemmar i Sveriges Golfhistoriska Sällskap, några också i The British Golf Collectors´ Society. Det senare arrangerar varje år ett antal hickorymästerskap bl a Scottish Hickory Championship, liksom vartannat år The Hickory Grail, en prestigeladdad matchtävling i Ryder Cup-format. Valet av årets spelplats, Machrihanish, var antagligen inte lätt. Banan är avsides belägen i kanten av Atlanten längst ut på Skottlands fastland och den slingrande vägen runt fjordar och berg är tidsödande. Men väl på plats blir man rikligen belönad, i alla fall om man uppskattar linksgolf, folktom natur och ett landskap som formats av hav, vind och betande får. Det mest påtagliga är dock kanske inte det ögat ser, utan frånvaron av ljuden från lufttrafik och annan mänsklig aktivitet som annars ständigt förföljer oss. Som Bengan Gustafsson uttryckte det i ett segertal: ”At Machrihanish you can hear the silence”. Lång dags färd mot natt Den långa bilresan från Edinburgh till Machrihanish börjar inte bra för Henrik, Claes och undertecknad. Där motorvägen passerar River Clyde dundrar vi rakt fram i stället för att svänga vänster, och när vi gör en U-sväng för att åter knappa in målet väljer GPS:en, som det skulle visa sig, en mindre lyckad färdväg. Osäkerhet infinner sig. Vad väljer man att lita på, senaste teknik eller beprövad erfarenhet? Trots att alla sinnen stretade emot förfördes jag som självpåtagen vägvisare av den kvinnliga GPS-rösten vilket till slut medförde rodnande öron och en dryg timmes omväg innan vi vid midnatt nådde slutmålet, Machrihanish. Fortsättningen blev desto mer lyckad. 3 – 5 juli. Förkrossande seger i The Hickory Grail Tävlingsveckan i Machrihanish inleddes med The Hickory Grail, matchtävlingen i Ryder Cup-format mellan Europa och USA. I Europalaget ingick HGH:arna Claes Kvist, Jonas Fack, Stefan Kjell, Henrik Peyron och Micke Martinsson. Ytterligare svenskar som deltog var Jörgen Isberg från Landeryd, Erik Brändström och rookien Ingvar Ritzen från Stockholms GK. Invigningsceremonin i atlantiskt aftonljus gick inte av för hackor. Virvlande trummor och kvidande säckpipor, flagghissning med British Golf Collectors´Society´s flagga överst, därunder den blå Europaflaggan med sin cirkel av tolv gula stjärnor, underst The Starspangled Banner. Till tonerna av mässingblås och Beethovens utsökta Europahymn skötte sig golfikonen och flagghissaren Belle Robertson, 81 (hcp 3) perfekt, i takt med slutackordet låstes flagglinan på sin knap och solen sjönk ned mot whiskyön Islays bergiga siluett i norr. Spelet kunde börja. 17,5 – 6,5 Redan efter första dagens foursomes kunde utgången anas och gapet mellan ett inspirerat Europa och amerikanarna vidgades efter bästbollarna dag två. Sista dagens singelmatcher innebar dödsstöten och Europa vann med förkrossande 17,5 – 6,5, inte minst tack vare HGH:arnas insatser mot USA:s bästa spelare. Jag följer Henrik Peyrons match på sluthålen mot USA:s etta, den briljant puttande Mark Wehring som allmänt kallas ”militären” på grund av sitt snaggade huvud och strikta uppförande. Henrik är ett upp inför sista hålet, båda slår perfekta drivar och hyggliga inspel. Wehring puttar först, en sex metersputt som snuddar hålet och skänks. Henrik, något närmare, slår putten alltför kort och står inför en matchavgörande putt på dryga metern. Miss är lika med delning, sänker han vinner han matchen. Pang. Mitt i hål. Kanske avgjordes dock The Hickory Grail redan kvällen innan då den svenska kontingenten bjöd samtliga 44 hickorygolfare i Machrihanish på ett bejublat ”Smorgasbord”? Vi backar bandet ett dygn: Tisdag kväll, 4 juli. Århundradets fest i Machrihanish? Vi backar alltså tiden till kvällen för Smörgåsbordet som sedan veckor omsorgsfullt Excel-planerats av Claes Kvist. Inköpen gjordes på IKEA Glagow och Tesco Campbeltown och samtliga HGH:are inklusive medföljande moatjeer drog sitt strå till stacken. Matlagningen som bl a innefattade skalning av 13 kg potatis utfördes i den inhyrda villan Rothmar East, och med en imponerande laginsats snoppades jordgubbar och ugnsbakades doftande Janssons Frestelser i långa banor. Från taket på grannhuset och festplatsen, B&B-palatset The Warren, fladdrade de svenska färgerna (Anders stormflagga från Gråläge upphissade på en ogrässkyffel), och lokalerna lystes upp av gulblå flaggspel. Till och med köttbullarna var prydda med svenska miniflaggor. Musik av ABBA strömmade ut ur Stefan Kjells mikrohögtalare, ackompanjerad av snaps, punsch och andra inspirerande drycker. Någon gång kring midnatt stängde transatlanterna baren och vandrade ut i den ljusa sommarnatten mot efterlängtad sömn i anrika, numera amerikaägda Ugadale Hotel, och därefter, som vi sett, USA:s Waterloo på linksen. 5 juli. Machrihanish Links Bengt Gustafsson och Ove Stenbeck från HGH passade på att spela en inofficiell tävling på Machrihanish Dunes den endast tio år gamla grannen till Machrihanish Old Course. Banan som ritats av Billy Lay Kidd från St. Andrews med benäget bistånd av svenske Peter Nordwall som bidrog med idéer om greenområdena, ligger i ett naturskyddat och extremt kuperat dynlandskap och utvecklingen av banan skedde med stor hänsyn till naturvärdena på platsen. Under lågsäsong betas banan av får och inga kemiska preparat får användas. Banans lyskraft ligger i dess råa ursprunglighet inklusive de (alltför?) undulerade greenområdena som ställer extrema krav på spelstrategi och kreativitet. Bengan Gustafsson konstaterade efter rundan att han vandrat hela 1,3 mil, vilket framför allt beror på stora avstånd mellan greenerna och efterföljande tees. Men för den som gillar linksgolf i orörd natur kan banan ändå vara värd ett besök. Tävlingen vanns av Chris Kempton på 36 p, med Jenny Hunt på andra plats med 35 p. 6 juli. Dunaverty och The George Colville Trophy Längst söderut på Kintyrehalvön med fantastisk utsikt över Irländska sjön och med Nordirland inom synhåll ligger byn Southend och den charmiga 18-hålaren Dunaverty från 1890. Banan, trixig och kuperad med många par 3-hål och par 66, fungerar som ”village course” för byn och är en ”dry club”, vilket innebär att alkohol inte får säljas i klubbhuset. Detta var ett villkor när den lokala bonden sålde marken till klubben för 127 år sedan och i denna del av världen handlar det om att ingångna avtal är till för att hållas. Vid första tee, inför starten av The George Colville Trophy, också den arrangerad av British … Läs mer

I år spelas foursomeligan som vanligt i en våromgång och en avslutande final tidig höst.