Creatore

– några HGH-medlemmars resa med British Golf Collectors´Society till Scottish Hickory Open i maj 2016 Första dagen, eller lock för öronen i Lossiemouth Klubbhuset ruvar som en borg högt över första tee på Old Moray, utlagd 1889 av Old Tom Morris. Klubbens valspråk är ”Far and Sure” vilket kan tyckas som en motsats i golfsammanhang. Efter flyg till Edinburgh och med Jonas och Claes vid rattarna under efterföljande bilresa är de till tänderna uppklädda Hickory Goffers of Helsingborg på plats och ut ur klubbhuset störtar sekreteraren med kameran i högsta hugg. ”Would you mind if we use you for advertising?” Banan, The Old Course, löper motsols i ett mjukt böljande linkslandskap nedanför staden Lossiemouth 30 miles öster om Inverness. Fasta greener, torvade bunkrar, en klassiker. Det är svalt, men solen lyser. Kan golf bli bättre än så här? Så kommer bullret. Flygbasen i Lossiemouth. De tvåmotoriga attackplanen är värst. Lågt över golfbanan drar de på efterbrännkamrarna så att luften vibrerar. Vi håller för öronen och följer de försvinnande planen med blicken, samlar ihop oss och spelar vidare tills nästa rote är i luften. Prioriteringen är lika klar som den skotska linksluften: Först kommer den brittiska krigsmaktens krav på startbanor och övningsfält, och uppenbarligen först långt därefter folks behov av lugn och ro och hörsel i behåll. Vi bor i den välmående kuststaden Nairn och spelar i morgon den gamla James Braid-banan med samma namn. Nairn Förra gången jag spelade mästerskapsbanan var 1970. Brittisk golf hade problem och greenerna bestod av mossa. Precis som det mesta här i världen så går det upp och ned, gång på gång, även för golfen. Men nu är det andra bullar, nu är det uppåt. De imponerande villorna från sekelskiftet 1900 och fortfarande sommartillhåll för rika londonbor, andas välstånd och det gamla klubbhuset från Braids tid är rivet och ersatt av ett fem gånger större som på sistone dessutom försetts med en imponerande tillbyggnad för klubbens memorabilia. Gamla trötta Nairn har utvecklats till ett välskött golfmaskineri av nästan amerikanskt snitt. Gemensamt för svenskarna på denna resa är alltså att vi är medlemmar i British Golf Collectors´Society (BGCS) som i dag spelar en foursomematch mot hemmaspelarna på Nairn. Jag är för dagen lottad att spela tillsammans med en BGCS-medlem som är bokförläggare från New York. Han har möjligen ett olyckligt förhållande till golfen i så motto att han kan allt om sporten, publicerar böcker om golfens historia, känner varje död och nu levande stjärngolfares allra intimaste hemligheter, men saknar fallenheten för själva spelet. Han berättar att han började sin publicistbana med att producera böcker om basebollens historia, vilket får mig att kommentera att han faktiskt liknar den store Babe Ruth, vilket inte verka falla i god jord. (För den som inte kommer ihåg hade Babe potatisnäsa och var kraftigt byggd med korta ben och armar och nacke som tjuren Ferdinand.) Vi delar emellertid till slut matchen mot den lokala duon vars ena hälft inledde sin yrkeskarriär som gruvarbetare och är en charmerande person med stort intresse för golfhistoria,. Nairn är alltså numera i prima skick och kan rekommenderas. Banan är nyligen något hårdhänt uppgraderad, bland annat har man anlagt ett antal djupa torvade bunkrar med lodräta kanter, vilket gör att den borde vara mogen att ta emot en högstatustävling på touren. En medlem, pensionerad arkitekt, har gjort ett fantastiskt arbete med att samla ihop och presentera klubbens innehållsrika historia i det nybyggda annexet. Projektet är det bästa jag sett i golfsammanhang, estetiken och pedagogiken av högsta klass. Det glänser av putsad mässing, gammalt silver och polerad mahogny och hylla efter hylla med exklusiva röda skinnband med guldtryck om klubbens historia vilket gör Nairn till ett måste för historienörden. BGCS vinner matchen och den efterföljande middagen är inte fy skam. Elstängsel kring greenerna på Brora Vi lämnar nästa morgon Nairn och våra GPS-styrda bilar rullar norrut genom högländerna. Gorsen blommar gul i sluttningarna bakom fåren, det är skir vår, ett par veckor senare än Sverige, och fortfarande snö på bergstopparna. Vi svänger in på hotellets gårdsplan i Morangie, inte långt från distilleriet Glen Morangie. Trädgården är i skick som om den finputsats med en skördetröska och en blick upp mot den gamla grå stenbyggnaden får mig att tänka på John Cleese och hans Fawlty Towers. Ovanpå en av skorstenarna ligger en havstrut på ägg och hotellets flagga har halkat ned till halvstång. En ljusramp med blinkande blåa tivolilampor lyser upp en sentida tillbyggnad som sannolikt tillkommit utan att någon obekväm arkitekt har stört processen. I receptionen möts vi av en trött ung man med polsk brytning. Han sköter också baren där vi frampå nattkröken inser att hans metod att hälla upp exklusiv maltwhisky med mätglas inte verkar helt genomtänkt. En icke föraktlig del av livselexiret hamnar gång efter gång på bardisken, vilket i kombination med förlåtande generositet mot kunden möjligen kan ha bidragit till det förfallna intrycket. Brora GC har ett anspråkslöst klubbhus, men banan känns stor med mycket himmel och fria utsikter över Nordsjön. Det är ursprungligt och vilt, runt greenerna elstängsel för att utestänga fåren. När vi passerar en kulle med vajande rödsvingel attackerar en strandskata som ruvar på tre ägg mitt i banan. Idag gäller det The George Colville Trophy, slagtävling med handicap som uppjusteras med, för min del, hela fem slag mot den vanliga plåthandicapen. Under ronden blir vi åter medvetna om britternas martialiska sinnelag. På andra sidan bukten Dornoch Firth hackar tunga kulsprutor och kraftiga rök driver västerut. Någon insatt meddelar att det rör sig om övande attackhelikoptrar. Vinnare av Mr. Colville´s vandringspris blir vikenbekante Jörgen Isberg från Linköping som efter strålande spel också tar hem det inofficiella bruttopriset med 76 slag. Jag frågar min engelske vän i bollen om han upplever det som ofint att vi svenskar ofta är framme och hugger vid prisbordet, väcker det ont blod, kommer det att äventyra sällskapets framtid? Han slår ifrån sig och menar att vi inte bara sänker medelåldern utan också lyfter BGCS-golfen till nya höjder. Royal Dornoch Resans pärla är naturligtvis Dornoch … Läs mer

Tävlingen som arrangerades av British Golf Collectors´Society i samarbete med Rye GC spelades den 2 oktober på klassiska Rye Old Course i strålande sol och uppemot 20 graders värme. Stefan Kjell spelade mästerligt och tog hem titeln – ett slag bättre än seedade australiensiska proffset Perry Somers. Läs Anders Engströms rapportering från tävlingen Rye 2015 Resultat: Open-klassen1. Stefan Kjell, 76 slag2. Perry Somers, 77 slag3. Ian Forester, 78 slag Handicapklassen (Stableford)1. Stefan Kjell, 42 poäng2. Bengt Gustafsson, 37 poäng Gänget från HGH:

Dynlandskapet liknar ett upprört hav. Det är den fjärde september 2015 och framför oss väntar Danmarks äldsta golfbana. Efter två bilfärjor och fem timmar, de flesta av oss i minibuss tvärsöver Själland, Fyn och Jylland så står vi där på första tee. På Fanö i kanten av Nordsjön, tolv minuter med färja från Esbjerg. Banan anlades 1898 av skotten Robert Dunlop, fairways slingrar fram mellan sanddyner, ljung och vajande strandråg, greenerna är små, ofta ondulerade, ibland instuckna bakom klitterna. Dunlop visste vad han var ute efter, blinda slag var à la mode vid den här tiden, mest berömda blindstyren vi denna tid var antagligen Alps och Himalayas på Prestwick. Dunlop ville inte vara sämre än banarkitektkollegan Old Tom Morris. Spelarna dirigerades rätt med siktpinnar och semaforer. 1901 vann Dunlop, som liksom Morris var professionell golfspelare, premiärtävlingen The Open Golf Championship of Denmark, inte så oväntat med tanke på hans kännedom om banan.Härdade hickorygoffers till trots, det finns ett skäl att vi nu tvekar där vi står på första tee.Regnet häller, nej, piskar ned över oss. På fairways har bildats innanhav. Och det blåser. Tjugotvå sekundmeter i byarna. För att göra en blöt historia rimligt kort:Trots att någon blåste av tee och många bollar gick förlorade i de hastigt uppkomna insjöarna tog sig de flesta i mål. Den som kom till sans i lä av en dyn kunde konstatera att bollrullen var perfekt trots att greenerna antagligen inte klippts på flera dagar. Problemet var bara att kunna droppa sig en någorlunda vattenfri väg mot hål. Bäst lyckades Ulf Mossberg med 26 poäng. Antagligen var det hans omtalade träningsrundor i ur och skur på Kullaberg i kombination med backpacking till baslägret vid Mount Everst som fällde utslaget. När vi efter något som kan liknas vid ett hukande maratonlopp genom vrålande monsunregn kommit in i det övergivna klubbhuset flockas vi, pudelvåta och rödkindade i baren, också den tom på folk.Allt är olåst i barens skåp och lådor, en ärlighetens boning. Efter moget övervägande tar vi för oss av kaffe, öl och vin och noterar på en lapp vad vi blir skyldiga, något som senare, liksom greenfee, efterskänks av ägaren till anläggningen som plåster på såren för det omänskliga vädret. Empati!Mellan helgens blöta golfrundor torkades kläder och hickory nätterna igenom framför den sprakande brasan i vårt genuina 1700-talshotell, Sönderö Kro, där vi också förplägades med traktens specialiteter och de ädlaste av drycker.Trots väderinfernot, som nog kan anses som säsongens värsta, måste man falla i stum beundrar inför Fanö Golf Links som, liksom vårt Viken, fått behålla sin ursprungliga karaktär från förra sekelskiftet. Mer linksigt än så här blir det inte.Som vanligt var det Claes Kvist som arrangerade, som höll i betalningar och brobizz och allt annat som hör till – och som dessutom satt vid minibussens ratt under större delen av vägen. Tusen tack Claes för en fantastisk upplevelse med mersmak!De tappra tolv* /genomAnders Engström*Per Thomsen och Monica Andersson, Martin och Lotte Meuller, Anders och Noni Engström, Claes Kvist och Cilla Onell, Bengt och Bibban Gustafsson, Ulf och Kerstin Mossberg.