HISTORY OF THE HICKORY GRAIL
The Hickory Grail instiftades år 2000 av amerikanen Ralph Livingstone III, hickorypionjär och tillika Tom Stewart-expert och skotten David Hamilton, pensionerad hjärnkirurg och en av nutidens främsta golfhistoriker. David´s mest kända verk är Good Golf Guide to Scotland. Dessa båda gentlemän tog initiativet till The Hickory Grail som är en match i Ryder Cup-format mellan USA och Europa för medlemmar i British Golf Collectors Society.
De första matcherna som spelades på Kilspindie i Scotland 2000 -2001 vanns av USA. Därefter beslutades att spela vartannat år i USA och vartannat i Europa. Nästa drabbning år 2003 ägde rum på anrika St Andrews Golf Club i New York som Europalaget vann med 10-8. År 2005 var det återigen dags för Scotland och Kilspindie som delades 9 – 9.
En av Texas mest privata och exklusiva klubbar Brook Hollow stod för värdskapet 2007. USA vann i ren utklassningsstil med 13 -5. På återresan från Texas lyckadas jag övertala vår Captain David Kirkwood att förlägga Grailen till Sverige och Falsterbo 2009 vilket blev mycket uppskattat. Europalaget kunde utjämna i antal matcher och vinna med 14½ – 9½. Kanske lite beroende på att vi toppat laget med bl.a. Adam Mednick och Pierre Fulke. 2011 var det åter USA som var värd för tävlingen som spelades på Dormie Club i Pinehurst, North Carolina.
Vi var fyra svenska som hade fått äran att representera Europalag och innan Grailen hade Jörgen Isberg arrangerat en match mellan fyra amerikaner och oss fyra svenskar, Jonas Fack, Erik Brändström, Jörgen och undertecknad på anrika Pinhurst nr 2. Grailen slutade med förlust 10 – 14. År 2015 var det åter Europas tur att arranger Grailen och då på London-klubben Walton Heath som blev en jämn historia och slutade 12 – 12.
Senaste mötet var på anrika Baltusrol i New Jersey 2015 som stått värd för såväl US Open
(7 ggr). US Amatuer, US Open Ladies och ett flertal Baltusrol Invitational på PGA-touren. De snabba greenerna, 13 på stimpen, behärskade jänkarna betydligt bättre och vann med hela 16 – 8. USA leder således i antal matcher med 6 – 3. Vi ser framemot revansch 2017 på Machrihanish i Scotland.
Claes K.
2003 St Andrew Golf Club New York
Hickory Grail, St Andrews Golf Club, New York State, USA arranged by David Kirkwood
Europe beat the USA by 9.5 to 8.5 matches to win the Hickory Grail for the first time… and on foreign soil too!
Things were not looking good for the visitors after losing four of the six morning foursomes, but some adept team placements in the afternoon, which secured five out of the first five singles, gave us a chance. Excitement mounted for the spectators with some very tight games in the later stages. Man of the match was auctioneer John Mullock, who kept his nerve playing the last hole against Randy Jensen to win, and the Hickory Grail trophy was ours!
Many thanks to our American hosts, especially Brian Siplo, Rick Wolffe, John Crow Miller and Larry Stewart (Sleepy Hollow) for all their hard work in planning and organising the match and ancillary events. The twenty six BGCS members who made the trip thoroughly enjoyed themselves.
Victorious European Team
L to R John Hanna (Malone), Scott Patrick (Glen, North Berwick), John Sherwood (Canterbury), David Kirkwood (Gullane, Team Captain), John Mullock (Church Stretton), Stuart Gibbs (Oxhill/Brailes), Nigel Notley (Porters Park) Barry Kerr (Anstruther and St Andrews), Philip Truett (Walton Heath), David Hamilton (Kilmacolm), Peter Heath (Edgbaston, BGCS Captain) Chris Homer (Kendal), Gillian Kirkwood (Gullane), John Pearson (York), Alan Jackson (Gloucester), Tony Norcott (Meriden), Hamish Ewan (Nairn), Bob Strachan (Duff House Royal), John Still (Edinburgh/Taymouth Castle)
Valiant United States Team
Rick Wolffe, Mike Beckerich, Tad Moore, Randy Jensen, Chuck McMullin, Ralph Livingston, Mike Gentile, Brian Siplo (US Captain), Win Padgett, Fred Mueller, Roger Hill. William Farmer, John Crow Miller
USA v Europe
Foursomes (USA names first)
John Crow Miller and Mike Beckerich lost to Bob Strachan and Peter Heath
William Farmer and Win Padgett lost to Nigel Notley and Tony Norcott
Roger Hill and Tad Moore beat Scott Patrick and Alan Jackson
Brian Siplo and Rick Wolffe beat John Mullock and John Sherwood
Fred Mueller and Chuck McMullin beat Barry Kerr and Gillian Kirkwood
Randy Jensen and Ralph Livingston beat Hamish Ewan and Chris Homer
USA 4 Europe 2
Singles
Rick Wolffe lost to Nigel Notley
Roger Hill lost to Chris Homer
John Crow Miller lost to John Sherwood
Mike Gentile lost to John Hanna
Brian Siplo lost to Scott Patrick
Tad Moore beat Stuart Gibbs
William Farmer beat John Still
Fred Mueller beat Tony Norcott
Chuck McMullin lost to Philip Truett
Win Padgett lost to John Pearson
Randy Jensen lost to John Mullock 1 hole
Ralph Livingston beat Bob Strachan
USA 4 Europe 8
2005 Kilspindie Golf Club, Scotland
Hickory Grail: Europe v USA. Kilspindie GC, East Lothian. Arr: David Kirkwood
The Fourth Hickory Grail
In an exciting finish, worthy of any Ryder Cup, Europe and the USA tied at 9 points apiece in the 4th Hickory Grail match at Kilspindie today and Europe retained the trophy that they narrowly won in St Andrews, Hastings on Hudson, New York, USA two years ago.
Europe went into lunch 4 games to 2 down, and the first few singles matches were evenly shared, with three exciting last green victories by William Tanner, Scott Patrick and Nigel Notley. The latter holed from off the green to secure his victory. Claes Kvist from Sweden and Chris Homer had comfortable wins, followed by another John Sherwood point for Europe on the 17th.
Needing only one point out of three to ensure that the Grail cup remained in Europe, the next two games were lost, but Bob Strachan, the professional at Duff House Royal, came through with a 2 & 1 victory over Bill Farmer.
Trey Holland, Brian Siplo, Wayne Aaron and Mark Wehring were unbeaten on the USA side.
Scott Patrick and Nigel Notley were the only two European two-time winners.
Foursomes
Alan Jackson and Nigel Notley beat Winfield Padgett and Rob Ahlschwede 2/1
Peter Heath and Bob Strachan lost to Brian Siplo and Wayne Aaron 2/1
John Sherwood and John Still lost to Bill Farmer and Mark Wehring 2/1
Philip Truett and Scott Patrick beat Roger Hill and Chuck McMullin 4/3
Hamish Ewan and Tony Norcott lost to Ralph Livingston and Randy Jensen 6/4
John Mullock and John Hanna lost to John Miller and Trey Holland 1 up
Singles
Bill Tanner beat Ralph Livingstone 2 up
John Pearson lost to Mark Wehring 7/6
Scott Patrick beat John C. Miller 1 up
David Kirkwood (European Captain) lost to Brian Siplo 4/2
Nigel Notley beat Randy Jensen 1 up
Neil Hutchinson lost to Winfield Padgett 3/2
Claes Kvist (Sweden) beat Rob Ahlschwede 4/3
Chris Homer beat Chuck McMullin (USA Captain) 5/3
John Sherwood beat Roger Hill 2/1
Clive Mitchell lost to Wayne Aaron I up
John Hanna lost to Trey Holland 3/2
Bob Strachan beat Bill Farmer 2/1
2007 Brook Hollow Golf Club, Dallas, Texas
2009 Falsterbo GK, Sweden
Svenska Golfhistoriska Sällskapet har fått förtroendet att arrangera 2009 års match om The Hickory Grail mellan Europa och USA.
Det blir den sjätte matchen om denna trofé, som är hickorygolfens motsvarighet till Ryder Cup och det blir första gången som Europa spelar en hemmamatch utanför Skottland.
Matchen spelas hos Falsterbo GK fredagen den 31 juli. Dagen efter, lördagen den 1 augusti, spelas det tolfte Svenska Hickorymästerskapet, också på Falsterbo. Matchen och mästerskapet blir en del av klubbens festligheter i samband med dess 100-årsjubileum.
Beslutet att spela matchen i Falsterbo fattades av styrelsen för de brittiska golfhistorikerna i The British Golf Collectors Society. Efter beslutet sa lagkaptenen David Kirkwood:
”Vi blev imponerade av Falsterbo och av Sveriges presentation. Vi har hört mycket gott om hickorygolfen i Sverige från dem som varit över och spelat hos er.” ”Och som golfhistoriker ser vi fram emot att få vara med och fira Falsterbo GK:s 100-årsjubileum.” Bland spelarna i Europas och USA:s lag kommer att finnas de flesta av hickorygolfens skickligaste spelare.
Claes Kvist, Helsingborgs GK, spelade för Europa i de två senaste matcherna, i Kilspindie i Skottland 2005 och i Brook Hollow i Texas i oktober 2007. Han spelade en singel i varje match och vann båda.
Den första matchen om The Hickory Grail spelades år 2000. USA har vunnit tre matcher, Europa har vunnit en och lagen delade matchen 2005.
Matchen består av sex foursomematcher på förmiddagen och tolv singlar på eftermiddagen.
http://www.golfhistoriska.se/images/PDF/Grail_09_info_090216.pdf
2011 Dormie Golf Club, Pinehurst, North Carolina
7th Bi-annual Grail Match USA v Europe was held at the Dormie Club, Pinehurst, North Carolina USA, on 8th and 9th November 2011
The seventeen-strong European Team with a small band of supporters arrived at Pinehurst with the “Grail” trophy, which was wrested from our BGCS American friends in Falsterbo, Sweden in 2009. Home advantage was evident when we arrived at the Dormie club to find greens registering 12 on the stimp and firm. Nevertheless we made a fight of it on a very good golf course designed by Crenshaw and Coore and co-owned by Bobby Hanson, one of the great golf collectors, who kindly provided courtesy of the course and facilities – Thank you Bobby on behalf of all of us in the BGCS.
Society Captain, Richard Atherton, had the dubious honour of playing in the opening four ball with Scottish Hickory scratch winner Jorgen Isberg, going down 2&1 to top professional Fred Muller and my good friend John Miller. This set the tone for the four balls and the foursomes leaving Europe with a mountain to climb in the singles. Europe did win the singles 5.5 to 6.5 but USA took the trophy by 14 points to 10.
The famous Holly Inn was the venue for the Convivial dinner. USA Captain Bill Farmer received the “Grail” from David Kirkwood and the Society of Hickory Golfers awarded the Ralph Livingstone Medal to Nigel Notley for services to hickory golf.
Europe now look forward to London 2013 and hopefully will regain the trophy left in Pinehurst.
Match Results
Fourballs USA 4 Europe 2 (USA names first)
Fred Muler and John Crow Miller beat Jorgen Isberg and Richard Atherton
Rick Wolffe and Michael Beckerich lost to William Tanner and Martyn Pryce
Curt Sampson and Jeremy Moe beat John Still and Ian Hislop
Roger Hill and Mike Stevens beat Nigel Notley and Jean-Louis Panigel
Breck Speed and Chris Deinlein lost to Erik Brandstrom and Czeslaw Cruk
Bill Farmer and Mark Wehring beat Jonas Fack and Claes Kvist
Foursomes USA 4.5 Europe 1.5
Wehring and Moe beat Kvist and Fack
Jay Harris and Robert Ahlschwede beat Philip Truett and Clive Mitchell
Ross Hays and Chuck McMullin beat Hislop and Antti Paatola
Farmer and Sampson halved with Notley and David Kirkwood
Stevens and Speed beat Isberg and Ron Beatt
Deinlein and Miller lost to Brandstrom and Tanner
Singles USA 5.5 Europe 6.5
Ahlschede lost to Isberg
Sampson beat Fack
Muller beat Notley
McMullin lost to Tanner
Stevens beat Hislop
Hays beat Kirkwood
Wolffe lost to Kvist
Beckerich lost to Brandstrom
Wehring beat Truett
Moe halved with Still
Speed lost to Mitchell
Hill lost to Kruck
Overall result USA 14 Europe 10
Previous Grail results
2000 at Kilspindie GC, Scotland Europe 5.5 USA 6.5
2001 at Kilspindie GC, Scotland Europe 7.5 USA 10.5
2003 at St Andrews GC, New York USA 8 Europe 10
2005 at Kilspindie GC, Scotland Europe 9 USA 9
2007 at Brook Hollow, Texas USA 13 Europe 5
2009 at Falsterbo GK, Sweden Europe 14.5 USA 9.5
2011 at the Dormie Club, Pinehurst NC USA 14 Europe 10
Gillian Kirkwood
2013 Walton Heath Golf Club, London
Slaget om The Hickory Grail 2013
(av Jörgen Isberg)
Den 7-9 oktober avgjordes The Hickory Grail på anrika Walton Heath utanför London. Detta var den åttonde gången som matchen mellan Europa och USA spelades. Många av er kommer säkert ihåg när Europa vann på Falsterbo 2009. En helt underbar match som fortfarande rankas av många spelare som den allra bästa Grailen hittills. Men, nu får Falsterbo tuff konkurrens i den kategorin, efter denna fantastiska helg i England.
Walton Heath är en historisk plats av rang.
Walton Heath grundades 1903 och banan öppnade för spel i maj 1904. På invigningen spelades en klassisk uppvisningsmatch mellan det legendariska triumviratet Harry Vardon, JH Taylor och James Braid. Braid hade då redan blivit klubbens Pro, och var kvar på Walton Heath som det till sin död 1950. Banan anlades av Herbert Fowler, som även var en av dåtidens bästa amatörgolfare. Detta var hans första uppdrag som banarkitetekt och han blev sedan en av de ledande i hans era, både i Storbritannien och Amerika.
Walton Heath består av två fantastiska 18-håls banor, Old Course (1904) och New Course (1905). Old Course är fortfarande rankad som en av de 100 bästa banorna i världen och New Course rankas bland de 50 bästa i England. Banorna ligger utsträckta i ett vackert hedlandskap. Ljungen, som ger banan sin karaktär, är mycket förrädisk, om du missar banan med bara en meter så är det av högsta prioritet att ta sig tillbaka så snabbt och enkelt som möjligt, speciellt med hickory.
Walton Heaths berömmelse är inte begränsad till sina banor och sitt gedigna golfarv. Ingen annan klubb i England har hedrats med en regerande monark som kapten och som också har haft fyra brittiska premiärministrar bland sina medlemmar. Kung Edward VIII, Lloyd George, Bonar Law, Arthur Balfour och Winston Churchill har alla spelat sin golf på Walton Heath. Som ni förstår så är det en speciell känsla att vara på Walton Heath.
Bernard Darwin summerar Walton Heath: “There is no more charming place on a fine sunshiny day, none where the air is fresher and more cheering, none where the sky seems bigger. It is a place where it is good for us, alike for our game and for ourselves, to play golf.”
Vi blev väl omhändertagna på klubben med trevliga middagar, mingel, rundvandring i klubbhuset som var fullt med golfhistoriska skatter. Vi besökte James Braids museum och hans grav och fick även uppleva Philip Truetts fantastiska golfboksamling och höra hans oefterhärmliga kåserier.
Många underbara och inspirerande minnen att ta med sig in i det svenska vintermörket!
Flag Rising Ceremony… slaget kan börja!
The Hickory Grail
The Hickory Grail arrangeras av British Golf Collectors Society (BGCS) och spelas i sann Ryder Cup-anda med matchspel 18 hål Foursome (6st) + 18 hål Bästboll (6st) och 12 singlar som avslutning, totalt 24 poäng står på spel.
I årets upplaga var fem stolta svenskar uttagna till det Europeiska laget (totalt 18). Jonas Fack, Claes Qvist, Claes Armå, Erik Brändström och Jörgen Isberg.
Dag 1 – Foursomes
Vädret, banan och humöret var på topp denna dag. Det var runt 18 grader varmt, strålande sol och en behaglig svag vind… och banan, Walton Heath Old Course… det blir inte mycket bättre! Europalaget var synnerligen taggade och spelade hickory som om de aldrig hade gjort annat. Laget gjorde en riktigt rivstart och vann 5 av de 6 inledande matcherna.
5 – 1 till Europa.
Dag 1 – Bästboll
Efter en god lunch i klubbhuset, och även någon god öl, så var det dags för spel igen! Nu var det dags för bästboll och precis som första rundan så var det Old Course som gällde. Kaptenerna gjorde några taktiska byten i sina trupper och så släpptes vi ut på den härliga banan igen. Den fortsatt fina dagen gick inte att klaga på, men det Europiska flytet från första rundan var nästan som bortblåst. Det blev iallafall otroligt jämna matcher som flera gick ända till 18:e green, men de flesta föll i favör till USA. USA vann 4 av de 6 matcherna och Europa tog endast två poäng,
7 – 5 till Europa.
Jörgen Isberg driver på det 4:e hålet på Old Course
Dag 2 – Singlar
Efter en trevlig kväll och en god natts sömn, speciellt för de som fick spela 36-hål första dagen, så var det dags för det stora avgörandet. 12 st singelmatcher, och alla vet väl från Ryder Cup hur matchen avgörs just dessa sista ronder.
Vädret var fortfarande bra, kanske något mer blåsigt, men det märktes på stämningen att nu var det match. Lite mer allvar, lite mer fokus och betydligt mer spänning i luften. Europa fick en bra start och vann två av de första matcherna. Men USA svarade blixtsnabbt och vann sedan de fem nästkommande matcherna. Det var precis så spännande som man kan tänka och önska sig! Europa bet tillbaka och vann tre matcher och återigen så svarade USA och vann ett par matcher till…
David Kirkwood siktar in sig för att stänga den sista matchen på 17:e hålet på New Course.
Det blev en hel del räknande och dividerande när alla spelarna samlats vid 17:e green, där de sista matcherna avgjordes. Till slut stod det klart… 12-12. Matchen var oavgjord! Europa lyckades inte vinna tillbaka pokalen och USA får behålla den i minst två år till.
The Hickory Grail är något verkligen speciellt. Visst tävlingen är viktig och vi vill ju vinna, men som det nu blev, oavgjort, efter alla dessa spännande och jämna matcher är på något sätt att spelet i sig visade på äkta gentlemannamässighet. Vinna är inte allt, alla skratt och diskussioner om klubbor, historia och golf samt att möta nya och gamla vänner är värt så mycket mer. Den sociala delen i hickorygolf är viktig och att få alla dessa hickoryvänner i både Europa och USA är ett stort priviegium.
Ryder Cup på Walton Heath
Walton Heath stod värd för Ryder Cup 1981. Kaptener var Dave Marr (USA) och John Jacobs (Europa). Den amerikanska laget bestod av spelare som höll 36 stora mästerskapstitlar mellan dem och de var helt enkelt för stark för européerna. Larry Nelson och Jack Nicklaus vann åtta poäng på egen hand medan Nick Faldo bara kunde göra anspråk på en enda poäng. Europeiska debutanter var Bernhard Langer, Jose Maria Canizares och Manuel Pinero men Seve Ballesteros lämnades utanför laget för han spelat för mycket golf i Amerika! USA vann stort med 18 ½ – 9 ½.
Notering.
För alla BGCS-medlemmar som vi spela i och uppleva The Hickory Grail, så är alla större BGCS-event “uttagningstävlingar”. Det börjar redan nu i april med Wales Hickory Championship i Aberdovey. Det är alltså dags att börja jobba på svingen redan nu! Det har jag gjort, med fysträning, svingträning och såklart ömt vårdande av mitt hickoryset, som säkerligen kompletteras med några nya vapen i vinter, så är jag snart redo för en ny säsong! Vi ses!
Bästa hickoryhälsningar till er alla
// Jörgen Isberg
http://www.golfcollectors.co.uk/u/cms/the_eighth_hickory_grail_report.pdf
http://www.golfcollectors.co.uk/u/cms/2013_Grail_Match.pdf
2015 Baltusrol, New Jersey
The 9th Hickory Grail Report
Springfield, New Jersey, USA. October 27, 2015
The Ninth Hickory Grail was conducted at Baltusrol Golf Club’s Upper Course in brilliant sunshine over two glorious fall days. The United States Hickory Golf Team emerged victorious against the European Hickory Golf Team, 16-8. USA Captain Mark Wehring (Texas) led his team to a solid victory over golfing ground that is well known as one of America’s sternest tests. Fairways were in perfect condition against a full showing of the best in New England’s fall colors. “The treachery of Baltusrol’s bluegrass rough and lightning-quick greens certainly affected the outcome. The Americans exhibited great skill and we shall all spectate in awe and appreciation as the professionals attempt to navigate Baltusrol in 2016 on the occasion of the 2016 PGA Championship,” said European Team Captain Nigel Notley (England). “The US Team came storming out of the gates on the first day and established a commanding lead, but I am very proud Team Europe fought back to win the second day’s singles. It was a well-deserved victory for our hosts!” Captain Wehring confirmed the success of the competition: “The true winner is hickory golf. Our historical contests engender a sweet spirit of respectful competition among those who join in the quest. I am happy to see both sides emerge with plus-handicaps in friendships that will last a lifetime.”
Highlights of this year’s Hickory Grail included a beautiful Flag Raising ceremony framed by Baltusrol’s historic clubhouse, featuring welcoming speeches by Mike Davis, Executive Director of the United States Golf Association, and Baltusrol’s Tony Cicatiello. BGCS Representatives attending these matches included England’s Philip Truett, who serves as the society’s President, and Scotland’s Alan Henderson, who is the BGCS Captain. Both men also played in the matches and presided with the team captains over a Convivial Dinner at Baltusrol Golf Club, which celebrated the traditional closing of the Grail matches. The Convivial Dinner was highlighted by the presentation of the Ralph Livingston Medal, which was award to Scotland’s David Kirkwood for his excellence in spirit and service to the cause of authentic hickory golf. The 2015 Hickory Grail was preceded by an international putting competition at Golf House in Far Hills, New Jersey, where the European Team emerged victorious over the USA on the USGA’s Pyne Putting Course.
“It is such an honor to represent my country as a part of the United States’ side,” said Rick Wolffe (New Jersey). “I am grateful to Baltusrol Golf Club for its supreme effort in hosting our competition – just another successful ‘Major Championship’ in Springfield!”
The Hickory Grail 2015 (av Jörgen Isberg)
När det gäller kategorin “Fantastiska banor att avsluta säsongen på” så är det nog svårt att slå Baltusrol Golf Club strax utanför New York. Att få spela en sån här bana i högsta tourklass och till på köpet ett makalöst fint höstväder med färgsprakande träd är helt magiskt. The hickory Grail började lovande.
Baltusrol är en privat bana med en mäktig historia. Klubben grundades 1895 och hade då 9 hål ritade av George Hunter, som utökades till 18 hål 1898. Den dåvarande banan “Old Course”, som finns inte kvar längre, modifierades senare av George Low. De nya banorna (Upper och Lower) ritades av A.W. Tillinghast år 1918. Klubben har varit värd för mer än 15 USGA-tävlingar, varav inte mindre än sju är US Open (1903, 1915, 1936, 1954, 1967, 1980, och 1993) samt ett PGA-mästerskap (2005). 2016 kommer detta vara skådeplatsen för nästa PGA-mästerskap vilket kommer bli en riktigt höjdare.
Vi började vår resa redan på onsdagen med ett par dagar och nätter på Manhattan för att aklimatisera oss till tidszonen och uppleva lite av stadens puls. På lördagen lämnade vi stadens underbara kaos och tog oss med en timmes bilresa sydväst in i landet mot Summit.
Första aktiviteten var att besöka USGA:s golfmuseum i Far Hills, New Jersey. Här fick vi en se en gedigen samling golfhistoria från Bobby Jones, Ben Hogan, Jack Nicklaus och massor från USGA:s historia och tävlingar. Vi mötte samtidigt upp det Amerkanska laget för lite mingel och en puttningstävling på The Pyne Putting Course utanför museet. Europa tog under stoj och glam en ärofylld seger med 4 mot 3 över det Amerikanska laget.
Inspel med medlemmar från Baltusrol
På söndagen möttes vi av några av Baltusrols medlemmar som skulle spela med oss under inspelsrundan. Ett mycket uppskattat initiativ där vi knöt många trevliga kontakter och fick visa upp lite av vad vi kan göra med våra hickories ute på banan. Dagen började lite grå men blev sakta mer och mer solig och slutade i ett fantastiskt väder!
Efter rundan var det dags för den traditionella “Flag Rising Ceremony” där representanter från klubben, våra lagkaptener och i år självaste USGA-bossen Mike Davis höll tal och invigde själva tävlande. Middagen på klubben avslutade kvällen med mer mingel, diskussioner och mycket skratt.
The Hickory Grail – Första dagen
Foursomes
Efter att morgonens lätta frost hade försvunnit gav vi oss ut på banan. Banan var i ett fantastiskt skick och med ondulerade greener med ca 12 på stimpen så gällde det att läsa sina puttlinjer rätt! Och det var viktigare än någonsin att placera bollen rätt på inspelet. Här gäller den gamla sanning att få uppförslägen och inga nedförschippar! Svårt med underbart!
På förmiddagen var det foursome match som var spelformen. Denna ädlaste av spelformer där en fyrboll lätt kan spela 18-hål på tre timmar. Det skulle dock bli en uppvisning av de amerikanska spelarna. Lika kul som det är lika svårt kan det vara att komma in i rytmen. Det europeiska laget spelade inte riktigt upp sig till sin rätta nivå och fick se sig slagna i fem av de sex matcherna.
Ställning EU 1 – US 5
Bästbollar
Efter lite förfriskningar så var det dags för bästboll. Nu hade solen värmt upp den kyliga morgonluften till en mycket behagligare temperatur, men fortfarande fanns den där krispiga klarheten i luften som bara finns en riktigt fin höstdag. När det gäller spelet så var det inte mycket som var olika morgonens spel, det var fortsatt amerikansk dominans, t o m lite värre. Endast en delad match och 1/2 poäng till Europa och ytterligare 5 1/2 till USA.
Ställning EU 1 1/2 – US 10 ½
The Hickory Grail – Andra dagen
Singlar
Så var det då ny dag och dags för de tuffa man-mot-man matcherna. Tolv singelmatcher skulle avgöra hela tävlingen i sann Ryder Cup-anda. Jag fick gå ut i första bollen mot rutinerade Willam Farmer. Farmer fick en skön start med birdie på ettan där jag brände min chans och blev direkt ett ner. Det kändes dock ändå ok, jag var så grymt spel- och revanschsugen och hade en riktigt bra känsla i kroppen.
Sakta men säkert jobbade jag mig in i matchen och gjorde ytterst få misstag. William är ju inte spelare som ger sig lätt så det gällde att hålla fokus och inte förvänta sig några misstag från honom heller.
Efter första 9 så hade jag lyckats ta en knapp ledning med 2 upp. På det elfte hålet hamna jag i ordentligt trubbel för första gången och fick till slut droppa för ospelbar boll. Det blev mycket trasslande innan jag fick bollen i hål för en svidande dubbelbogey, och förväntade mig förlust av hålet. Men William som spelade hålet som man ska, fick problem på och runt green och helt oväntat blev det en delning av hålet, vilket kändes som en vinst, och energin kom tillbaka! På 12:e hålet trollade jag upp bollen från svårt läge till en säker birdie för att gå till 4 upp. En skön vändning som i princip knäckte motståndet. Av bara farten vann jag sedan 13:e och 14:e för att plocka Europas första poäng för dagen med en 6/4 vinst.
Efter att matchen var avgjord så spelade jag färdigt rundan för att njuta av banan, vädret och hela tillställning (och vinsten!). Med back-to-back birdes på 16-17 så fick jag ihop en +1 runda på 73 slag vilket jag klassar som en av mina bättre hickoryrundor all-time.
Europalaget visade ett helt annat spel denna dag, inte så att vi vann totala matchen, men visade på stort spel och vann singlarna och snyggade till siffrorna till 8 – 16.
En förlust är aldrig kul men i detta underbara sällskap och på en sån här bana, i perfekt höstväder, så kommer det ändå lite i skymundan. The True Game of Golf och gemenskapen segrade och vi var alla vinnare!
RESAN TILL MACHRIHANISH
View Album: HGH i Machrihanish, 1 – 8 juli 2017
2017 Hickory Grail at Machrihanish
Flera HGH:are är medlemmar i Sveriges Golfhistoriska Sällskap, några också i The British Golf Collectors´ Society.
Det senare arrangerar varje år ett antal hickorymästerskap bl a Scottish Hickory Championship, liksom vartannat år The Hickory Grail, en prestigeladdad matchtävling i Ryder Cup-format. Valet av årets spelplats, Machrihanish, var antagligen inte lätt. Banan är avsides belägen i kanten av Atlanten längst ut på Skottlands fastland och den slingrande vägen runt fjordar och berg är tidsödande. Men väl på plats blir man rikligen belönad, i alla fall om man uppskattar linksgolf, folktom natur och ett landskap som formats av hav, vind och betande får. Det mest påtagliga är dock kanske inte det ögat ser, utan frånvaron av ljuden från lufttrafik och annan mänsklig aktivitet som annars ständigt förföljer oss. Som Bengan Gustafsson uttryckte det i ett segertal: ”At Machrihanish you can hear the silence”.
Lång dags färd mot natt
Den långa bilresan från Edinburgh till Machrihanish börjar inte bra för Henrik, Claes och undertecknad. Där motorvägen passerar River Clyde dundrar vi rakt fram i stället för att svänga vänster, och när vi gör en U-sväng för att åter knappa in målet väljer GPS:en, som det skulle visa sig, en mindre lyckad färdväg. Osäkerhet infinner sig. Vad väljer man att lita på, senaste teknik eller beprövad erfarenhet? Trots att alla sinnen stretade emot förfördes jag som självpåtagen vägvisare av den kvinnliga GPS-rösten vilket till slut medförde rodnande öron och en dryg timmes omväg innan vi vid midnatt nådde slutmålet, Machrihanish.
Fortsättningen blev desto mer lyckad.
3 – 5 juli. Förkrossande seger i The Hickory Grail
Tävlingsveckan i Machrihanish inleddes med The Hickory Grail, matchtävlingen i Ryder Cup-format mellan Europa och USA. I Europalaget ingick HGH:arna Claes Kvist, Jonas Fack, Stefan Kjell, Henrik Peyron och Micke Martinsson. Ytterligare svenskar som deltog var Jörgen Isberg från Landeryd, Erik Brändström och rookien Ingvar Ritzen från Stockholms GK. Invigningsceremonin i atlantiskt aftonljus gick inte av för hackor. Virvlande trummor och kvidande säckpipor, flagghissning med British Golf Collectors´Society´s flagga överst, därunder den blå Europaflaggan med sin cirkel av tolv gula stjärnor, underst The Starspangled Banner. Till tonerna av mässingblås och Beethovens utsökta Europahymn skötte sig golfikonen och flagghissaren Belle Robertson, 81 (hcp 3) perfekt, i takt med slutackordet låstes flagglinan på sin knap och solen sjönk ned mot whiskyön Islays bergiga siluett i norr. Spelet kunde börja.
17,5 – 6,5
Redan efter första dagens foursomes kunde utgången anas och gapet mellan ett inspirerat Europa och amerikanarna vidgades efter bästbollarna dag två. Sista dagens singelmatcher innebar dödsstöten och Europa vann med förkrossande 17,5 – 6,5, inte minst tack vare HGH:arnas insatser mot USA:s bästa spelare. Jag följer Henrik Peyrons match på sluthålen mot USA:s etta, den briljant puttande Mark Wehring som allmänt kallas ”militären” på grund av sitt snaggade huvud och strikta uppförande.
Henrik är ett upp inför sista hålet, båda slår perfekta drivar och hyggliga inspel. Wehring puttar först, en sex metersputt som snuddar hålet och skänks. Henrik, något närmare, slår putten alltför kort och står inför en matchavgörande putt på dryga metern. Miss är lika med delning, sänker han vinner han matchen. Pang. Mitt i hål. Kanske avgjordes dock The Hickory Grail redan kvällen innan då den svenska kontingenten bjöd samtliga 44 hickorygolfare i Machrihanish på ett bejublat ”Smorgasbord”? Vi backar bandet ett dygn:
Tisdag kväll, 4 juli. Århundradets fest i Machrihanish?
Vi backar alltså tiden till kvällen för Smörgåsbordet som sedan veckor omsorgsfullt Excel-planerats av Claes Kvist. Inköpen gjordes på IKEA Glagow och Tesco Campbeltown och samtliga HGH:are inklusive medföljande moatjeer drog sitt strå till stacken. Matlagningen som bl a innefattade skalning av 13 kg potatis utfördes i den inhyrda villan Rothmar East, och med en imponerande laginsats snoppades jordgubbar och ugnsbakades doftande Janssons Frestelser i långa banor. Från taket på grannhuset och festplatsen, B&B-palatset The Warren, fladdrade de svenska färgerna (Anders stormflagga från Gråläge upphissade på en ogrässkyffel), och lokalerna lystes upp av gulblå flaggspel. Till och med köttbullarna var prydda med svenska miniflaggor. Musik av ABBA strömmade ut ur Stefan Kjells mikrohögtalare, ackompanjerad av snaps, punsch och andra inspirerande drycker. Någon gång kring midnatt stängde transatlanterna baren och vandrade ut i den ljusa sommarnatten mot efterlängtad sömn i anrika, numera amerikaägda Ugadale Hotel, och därefter, som vi sett, USA:s Waterloo på linksen.
5 juli. Machrihanish Links
Bengt Gustafsson och Ove Stenbeck från HGH passade på att spela en inofficiell tävling på Machrihanish Dunes den endast tio år gamla grannen till Machrihanish Old Course. Banan som ritats av Billy Lay Kidd från St. Andrews med benäget bistånd av svenske Peter Nordwall som bidrog med idéer om greenområdena, ligger i ett naturskyddat och extremt kuperat dynlandskap och utvecklingen av banan skedde med stor hänsyn till naturvärdena på platsen. Under lågsäsong betas banan av får och inga kemiska preparat får användas. Banans lyskraft ligger i dess råa ursprunglighet inklusive de (alltför?) undulerade greenområdena som ställer extrema krav på spelstrategi och kreativitet. Bengan Gustafsson konstaterade efter rundan att han vandrat hela 1,3 mil, vilket framför allt beror på stora avstånd mellan greenerna och efterföljande tees. Men för den som gillar linksgolf i orörd natur kan banan ändå vara värd ett besök. Tävlingen vanns av Chris Kempton på 36 p, med Jenny Hunt på andra plats med 35 p.
6 juli. Dunaverty och The George Colville Trophy
Längst söderut på Kintyrehalvön med fantastisk utsikt över Irländska sjön och med Nordirland inom synhåll ligger byn Southend och den charmiga 18-hålaren Dunaverty från 1890. Banan, trixig och kuperad med många par 3-hål och par 66, fungerar som ”village course” för byn och är en ”dry club”, vilket innebär att alkohol inte får säljas i klubbhuset. Detta var ett villkor när den lokala bonden sålde marken till klubben för 127 år sedan och i denna del av världen handlar det om att ingångna avtal är till för att hållas. Vid första tee, inför starten av The George Colville Trophy, också den arrangerad av British Golf Cllectors, stöter jag för tredje gången under veckan ihop med Belle Robertson som utbrister i ”I feel like a bad penny – you can´t throw me away!” Hon är elegant i blek tweed och välputsade brogueskor och vi pratar om gamla tider. Belle vann flera gånger skotska och engelska amatörmästerskapen, representerade UK i Curtis Cup och bjöds på resor över hela världen, ända till Nya Zeeland, för att vinna sina segrar.
Hon nämner mötena med Liv Wollin och Cathrine Lacoste, hennes främsta konkurrenter på Europas golfbanor under 1970-talet. Efter makens bortgång för ett par år sedan återvände hon till sin ungdoms Kintyre och bor numera utanför Campbeltown.
Belle Robertson, född McCorkindale, växte upp på en bondgård intill banan och förklarar sina framgångar med det hårda arbetet med tunga mjölkkannor. För några år sedan fick jag en pratstund med den ställföreträdande klubbchefen på Dunaverty. Också han kom från en bondgård i närheten. Som extraknäck graverade han idrottspriser, serverade te och gräddade muffins i klubbhuset. Han berättade att Belle Robertson en folktom dag för ungefär tio år sedan hade kommit till klubben och frågat om han inte ville spela en runda, hon var då fortfarande scratchspelare. Efteråt hade hon gått till sin bil och hämtade en gallonflaska med whisky som hon gav honom som tack för matchen, hon hade då gått banan på par. ”Jag fyllde 70 i går förstår du” sa hon, ” jag kan absolut inte dricka upp allt det där.”
Hur gick det då för våra HGH:are i The George Colville Trophy?
Nettoklassen som är huvudtävlingen, vanns av Bengt Gustafsson på utsökta 60 netto. Scratchpriset gick till Jörgen Isberg, Landeryd, 70, tvåa blev Ingvar Ritzén, Stockholms GK, också han 70, trea Jonas Fack 71. Bengan hade 74 brutto.
7 juli. Scottish Hickory Championship 2017
Kanske bidrar det ensliga läget, avlägset och alldeles i kanten av Atlanten till den mystik som omger Machrihanish Old Course. Men banan har också designkvaliteter som övergår det mesta. I nyligen publicerade praktverket ”Planet Golf, the definitive reference to great golf courses outside the United States of America” räknas bland annat det första hålet som världens bästa (och svåraste) och hålen 5 – 7 anses av författarna tillhöra världens ”best stretch of any three holes”. Självklart håller jag med, alltsedan mitten av 1990-talet har Machrihanish varit en självklar del i min golfalmanacka.
I inledningen av fredagen den 7 juli faller ett stilla regn som gör ruffarna ogenomträngliga och man har dessutom valt att spela det berömda första hålet från backtee. Scottish Hickory Championship kunde fått en mer inbjudande start. En efter en faller skickliga golfspelare ifrån, amerikanarna som brukar vara känsliga för styggväder är chanslösa, de regnhärdade engelsmännen likaså. Vinner gör till slut Jonas Fack på ett över par, 73 slag, en sensationellt bra score under de tuffa förutsättningarna. Han vinner också handicapklassen på 41 p. Två scratch blir alltid pålitlige Jörgen Isberg på 77 slag.
Dagen avslutas med bankett i klubbhuset och tal av, bland andra, den allestädes närvarande Belle Robertson som berättar att hennes tre barn hade döpts så att initialerna formade ett golftypiskt uttryck. En son döptes till något i stil med Peter Andrew Richard, vilket sålunda blev P.A.R. Robertson.
8 juli. Hemåt
I ställer för den långa bilresan via Loch Lomond, väljer några av oss att med bilfärjors hjälp snedda över Loch Fyne och fjärden utanför River Clyde. I färjeläget i Tarbert får vi bevittna hur en lokalt tillverkad kopia av den norske kungen Magnus Barefoots vikingaskepp winchas upp på land, ett lustigt sammanträffande eftersom jag ett par dar tidigare använt denne gamle vikingakungs äventyr som utgångspunkt för ett litet tal i samband med vårt Smorgasbord.
Originalhändelsen utspelades år 1096 då kungen lät sina vikingar släpa sitt långskepp över den smalaste delen av Kintyrehalvön för att demonstrera sin äganderätt till ”The Western Isles” dit tydligen Kintyre räknades. Dagens skottar upplever inte vikingarnas inflytande för tusen år sedan som obehagligt, utan tvärtom, som en berikande del av det skotska arvet, och vikingafestivaler arrangeras varje år från Kintyre i väster till Orkneyöarna i öster.
Dagen efter hemkomsten promenerar jag med cairnterriern Morris (yes, döpt efter Old Tom) till hamnen i Domsten där ”Helge Ask” från vikingaskeppsmuseet i Roskilde just lagt till. Hon är 17,3 m lång och kan ros med upp till 26 åror i sju knop. Under segel kan hon göra femton. Skeppet är en kopia av det arkeologiska fyndet ”Haderslev 27” som sjösattes omkring 1030.
Spelade vikingarna golf? Morris lyfter på benet och markerar tid för hemgång.
View Album: HGH i Machrihanish, 1 – 8 juli 2017
The Hickory Grail 2019
HGH:are som deltagit i The Hickory Grail;
Claes Kvist (2005, 2007, 2009, 2011, 2013, 2015, 2017)
Jonas Fack (2011, 2013, 2015, 2017)
Mikael Martinsson (2015, 2017)
Stefan Kjell (2015, 2017)
Henrik Peyron (2015, 2017)
THE HICKORY GRAIL 2021
The Grail week 2021 at St Andrews seen from the eyes of the undersigned
The Grail, the biennial match between Europe and US, will this year, much thanks to Nigel’s contacts and planning be played at St Andrews. It’s a three day match and we will have the pleasure to play foursome’s at the New course, fourballs at The Old course and singles at Jubilee on Wednesday- Friday. This is the 12th time this match is played. We were 19 players in the European team. Twelve had through the rankings qualified over the two last years and 6 wild cards were given out + the Captain of the BGCS. Of the 19 players almost half (9 players) came from Sweden.
Sunday was arrival day for most of us flying or travelling in from various places in the world. We were greeted with nice, partly sunny weather and late afternoon we walked down the 18th on the Old course (always closed Sunday’s) to take in the wings of history. Maybe take the obligatory photo at Swilcan Bridge or outside the R&A clubhouse. We were too many to stay at the same hotel but we tried to meet up for dinner and Sunday a few of us had a nice evening at the Adamson.
Still good weather when we Monday morning travelled to The Golf House Club in Elie to play a 18 holes team stableford with both teams participating but also other BGCS member and US guests did join in. The Golf House Club was established in May 1875 and takes its name from the golf house, or clubhouse, that was begun in the same year and completed in 1877. The clubhouse has been steadily upgraded and is still in use. The Golf House Club is not the only club that plays at Elie but Earlsferry Thistle Golf Club (formed in 1875) and the Elie and Earlsferry Ladies golf club, formed 1884, also plays over the links at Elie.
From a moderate breeze the wind picked up during the morning and when we teed off it was a ‘wee’ breeze of +30mph coming straight into our face when playing our way down to the water. Elie is one of the few courses without par 5’s which made the course extremely long going out. It was more than once you had a long iron left to the green (on the third shot) on the par 4’s…… As if the wind wasn’t a sufficient challenge, the weather gods insisted on periodically dropping small downpours over us. Survival (with capital letters) was the theme of the day. I had the pleasure playing with Willie Tanner (most likely born and raised in wind / rain) and the very nice Wolfe brothers (most likely not borned and raised in wind/rain). We had a pleasant game despite all tribulations and Willie had amazing 37 points which together with my more normal 29 points (given the conditions) made us top in the two man stableford competition. What a wonderful course Elie is !! True pleasure!!
The European’s had a team meeting at Waldon House with information from Captain Nigel and vice Captain Jonas. Tie, bow tie and sweaters were handed out and if we were not to win, we would lose in style and well-dressed….. The evening ended with a few of us having dinner in The Open room at The Russel Hotel. Best food in town in my own opinion. A hidden gem!!
Tuesday a day off and we could do whatever we liked. A few tried to get on the Old Course (more or less impossible), some other played the New and Mikael and myself went to the practice ground to fine tune our game. Late afternoon it was flag raising and United States national anthem was played on trumpet by Rick Woeckener followed by cocktail party for the two teams (and the closest supporters). As usual at a british cocktail party some food was also served with the wines…. It was an early night for most of us as The Grail began Wednesday with foursomes on The New course. Originally there would be 18 players in each team but a few late cancellations in the US team meant that the match was to be played with 14 players each day.
Wednesday and the first day of the match started if not in total confusion so almost because there had been a misunderstanding regarding the starting times. Tee off was planned for 10pm but we were obviously booked from 09.20 so the players had to rush not to miss their starting time. Everyone made it in time but not everyone had the possibility to warm up but in the end it was equal for all. Perfect weather for golf with 12-13C and a moderate breeze. The New course was built in 1895 by Tom Morris and today plays at 6.362 yards and par 71. A long rather tight course that requires long and accurate driving. As always it was an even, but swinging, match that ended in a draw 3.5 – 3.5. The European players not taking part in the match played 18 holes at the New even though the undersigned arrived at the 1st tee one hour before my tee off time just to learn that the last ball went off 45 minutes earlier…… As Henrik Peyron did have problems with his Covid Certificate and only arrived in Scotland Wednesday morning I awaited his arrival and we played 18 holes in the afternoon. After that we had yet another nice dinner this time at Forgan’s.
Thursday. Four-balls. The Old Course!! Life is sometimes really good. Decent weather and a moderate breeze. A few showers but not much. It had been raining in the days before our arrival so the courses were played much longer than normal. Par is 72 on the Old and plays 6.387 yards from the blue tees. Yet another day with very good golf and tight matches but in the end Europe came out stronger and took a 2 points lead going into the singles. 4.5 — 2.5 on the day. Many good shots were played and many good scores recorded but best of them all Neil Gascoigne playing level par on his own ball. Impressive!! Now time to rest before the 14 singles on The Jubilee course Friday morning. A few of us made a return visit to dine at Russels and it was as good this time. Do you like dessert try their sticky toffee pudding……..
But we can’t leave the Old Course without mentioning a few things from the club’s history.
- The course was establised in 1552 even though golf was played over the links much earlier.
- In 1754, twenty-two noblemen, professors and landowners founded the Society of St Andrews golfers which later became the R&A.
- The first Open at the Old Course was played 1873 and Tom Kidd won at 179. First prize £11…
- In 1921 Bobby Jones, 19 years old made his first visit to The Open at the Old Course. During the third round he did hit 6the shots in the bunker at the short 11th hole before picking up his ball. He continued the round but did not hand in his scorecard. In 1927 he came back and won The Open at the Old Course wire to wire with a score of 285 (-7). He also won the Amateur in 1930 at the Old Course but later that year retired from competetive golf 28 years old……
Friday and 14 singles to be played at the Jubilee course. The course built in 1897 was originally intended for use by ladies and beginners……..????? With 6.424 yards slightly longer than the New but par 72 and it’s a good test of golf. Wider landing areas but a number of tricky and wonderful holes among the dunes. If we had been spared from rain and wind the first two days, the weather gods offered the exact opposite day 3……. Strong winds and rain sideways meant extra challenges for everyone and rainwear as well as umbrellas were necessary equipment for the day.
USA got off to a flying start and won 4 of the first 5 matches and had now turned the deficit by 8-6 to a lead 10-9. Europe, however countered and won three and shared two of the next five games to regain the lead with 13-11. When Neil Gascoigne beat Scott McAllister 2/1 Europe were sure to retain the Cup, Ben Burrows followed this up with a comfortable win and the final score was 15-13.
A very close match that could have gone both ways but this time Europe had the little extra that was needed to win. Celebrations started already in the clubhouse and then, if I remember correctly, lasted well into the night. For me personally it was a fantastic experience to be part of my first Grail match, in St Andrews, and also to be part of the winning team. It was also an incredible experience and great to meet many like-minded hickory golfers from both sides of the Atlantic. One thing is for sure, I will do my best to qualify for the team in 2023 if health and golf skill allows.
By the pen / Olle (Perch Golf and Travel)