You are here:
  1. Home
  2. Äldre Scorekort

Äldre Scorekort

Äldre Scorekort

Det nyfunna scorekortet är sannolikt från perioden 1924 – 1926. Måttangivelsen ”6 tum” i nederkant kunde användas när man spelade match med stymie.

Äntligen! Scorekort från den första banan i Viken!

I boken ”Golfbanan i Viken” berättar vi om William Hesters bana från 1926, men vi vet att man spelade golf i ordnade former på Helsingborgs Golfklubb redan 1924, året efter att klubben grundades den 14 oktober, 1923. Men hur denna första bana såg ut har hittills varit en gåta. Tills nu.

Jakten på information till boken ”Här stråla vi ikapp med solen”, en ny bok om bad- och turistlivet i Viken som ges ut den 24 maj, förde nyligen Malmöjournalisten Erik Magnusson till Kungliga Biblioteket i Stockholm där han fann ett gammalt Viken-scorekort som av allt att döma är från 1924 – 1926. Samtidigt hittade han HGK:s stadgar från tiden för starten.

Kort bana med en green högt upp i sanddynerna

Scorekortets bana mätte endast 1.756 m för de nio hålen, jämfört med dagens 2.271 m men i avsaknad av en banguide från den tiden vet vi inte säkert hålens sträckning. Att döma av fördelningen mellan par-treor, par-fyror och par-femmor kan man dock anta att den hade ungefär samma sträckning som Hesters bana från 1926, det vill säga dagens bana, men med ett par undantag: Efter det tredje hålet, den långa par femman, samma som dagens alltså, kan hål fyra ha varit en kort par-trea upp i till en högt belägen green på toppen av dynerna, i närheten av det nordligaste av radhusen.

På baksidan av det gamla scorekortet talar man nämligen om var out-of-bounds-gränserna finns: ”Så är ock (out-of-bounds) vid 4:e hålet landsvägen och vägen ned till golfbanan.” Hålets längd, bara 57 m stärker också detta antagande. Vi kan fantisera om ett häftigt uppförshål med en riktpinne som visade vägen mot en skymd green, något som man fortfarande ser på många äldre banor på de Brittiska öarna. Men ett sådant brant hål upp över sanden skulle ju helt sakna fairway, hur kan det vara möjligt?

Med tanke på att man under den victorianska eran och ända fram till golfbanedesignens guldålder på 1920-talet gärna utnyttjade högpunkter i terrängen för att skapa spännande golfhål, samtidigt som man på den tiden inte tog särskilt stor hänsyn till höghandicaparna, verkar det fullt rimligt.

Något som också stärker idén kring detta lilla uppförshål är ett seglivat rykte på Viken som just påstår att en green fanns uppe i dynerna i gamla tider. Men, som sagt, ännu är detta endast ett välgrundat antagande, så om du som läser det här har hört eller sett något som motsäger, eller bekräftar detta, så hör av dig till oss i HGH:s styrelse!

Den nuvarande åttan fanns inte

Den nuvarande åttan fanns inte på denna första bana. I stället spelades den allra första åttan sannolikt i riktning söderut som en par-fyra i närheten av landsvägen, med greenen någonstans nära stengärdesgården mot röda huset. Kanske låg denna första green vid dagens övningsgreen eller möjligen där åttondes tee finns numera? I det gamla scorekortet anges nämligen att ”Vid 8:de hålet är landsvägen samt området söder om stengärdesgården vid skogsdungen utom gränserna.”  

Vad betydde att ett hål var ”bogey sex”?

Den första banan mätte alltså endast 1.756 m för de nio hålen, vilket var ganska kort, även om man jämför med andra banor från tiden. Området var mindre än idag, man hade ännu inte tagit i bruk den av Krapperup ägda marken norr om muren ”Långe Gäre”. Men man bör komma ihåg att bollarna inte alls gick så långt som dagens, och att den ofta hårda vinden från havet medförde att det vi i dag tycker borde vara en par-femma, ansågs vara en ”bogey sex”. Vilket kanske kräver att uttrycket ”bogey” förklaras, det betydde på den tiden nämligen inte ”ett över par”.

Medan vi numera med ”par-tre”, ”par-fyra” och ”par-fem” menar hål av olika längd där man anses kunna nå fram till green på ett, två eller tre slag, så betydde uttrycket ”bogey” på det gamla scorekortet mer hålets sammanlagda svårighet, alltså inte enbart hur långt det var från tee till green. Ett mycket kort hål men med en komplicerad green kunde alltså vara ”bogey fyra”, ett långt hål där det kanske krävdes tre fulla slag med träklubbor kunde vara ”bogey sex”.

Det var matchspel som gällde

På kortets framsida framgår att det var matchspel som gällde och om vi lusläser de lokala reglerna på det gamla scorekortets baksida upptäcker vi en annan detalj som understryker detta: ”Vid spel om 8:de hålet torde varsamhet iakttagas gentemot trafikanterna på landsvägen.”  Ordet om indikerar förstås att man spelade match, inte slagspel som oftast nuförtiden. I det sammanhanget kan nämnas att det första officiella svenska slagspelsmästerskapet kom först 1964, då matchspelsmästerskapet var sextio år gammalt.

Åkte Johny rutschkana ned till den gamla greenen i dynerna?

I boken ”Golfbanan i Viken” nämns att grabbarna som bar konsulernas bagar inte fick hålla till i klubbhuset som byggdes 1928. Men fram till dess dess var det Fårahuset som gällde som klubbens hjärta och därför kunde man på det gamla scorekortets baksida läsa ”Caddies tillåtas ej tillträde till materialhuset”. Konstigt, kan vi tycka, men så var det förr i tiden. Folk hade kul ändå, vilket blev uppenbart när jag 2011 frågade Johny Anderson om det seglivade ryktet kring den gamla greenen uppe i sanddynerna. ”Näe”, sa han, ”där fanns ingen green, bara en plätt där skeppsredarna parkerade sina bilar.

Vi som var caddies brukade leka däruppe, det var brant, vi åkte rutschkana i sanden ned mot bilarna”. Johny som började som caddie på Viken 1929 eller möjligen 1930, hade dock knappast varit med om det gamla korthålet uppför sanddynen. Antagligen inte heller följt Stockholmsingenjören Korsemans grävande efter Peder Wessel-Tordenskjolds skatt 1926, som ska ha skett där den gamla greenen borde legat. Stärks indicierna när vi betraktar ett foto på sidan 20 i ”Golfbanan i Viken”? Vi ser något som kan vara lämningarna efter den 1926 övergivna greenen, som kan ha förfallit ytterligare vid Korsemans skattjakt samma år, och ett par år senare av caddiegrabbarnas rutschkanor.

Helt säkert är det förstås inte om det gamla ryktet talar sanning, men håll med om att det kittlar fantasin!

/Anders Engström, Sverker Justusson, Jan Stewenius