”Han inte bara klär sig som en trädgårdsmästare, han spelar som en!”
Alf Perry (1904-1974) engagerades som instruktör på den för de flesta, okända klubben i Viken 1927, han var alltså bara 23 år när han tog Fårahuset i besittning. Men han skulle snart utmärka sig på tävlingsbanorna och vid sidan sitt livs seger på Muirfield 1935 också representera britterna i Ryder Cup, vilket bör ha noterats av den tidens bästa Vikenspelare, till exempel Torsten ”Trubba” Olsson, K A Bogren och Stellan Banck.
Det förklenande omdömet om Perry i rubriken fälldes av Henry Cotton, sannolikt efter att Perry besegrat honom med tio slag vid The Open på Muirfield 1935. Långt senare berättade samme Cotton, vinnaren året innan på Royal St Georges, om när han erbjöd Perry skjuts i sin bil ned till London på kvällen efter Muirfield-mästerskapet. Cotton hade fått syn på Perry vid järnvägsstationen nära banan och på frågan svarade Perry att han redan köpt biljetten och att han skulle ge lektioner nästa morgon på hemmaklubben, detta alltså efter att ha vunnit världens kanske mest prestigeladdade tävling med en fenomenal score.
Alf Perry, plikttrogen som få och med ett hjärta för klubb-medlemmarna därhemma.
Segern på Muirfield hade varit lika oväntad som scoren, 283 slag på den tuffa banan, den lägsta någonsin i The Opens historia, ett rekord som skulle stå sig tills Jack Nicklaus nådde samma resultat (också på Muirfield) trettio år senare. Perry berättade att segern gav honom 100 pund, att hälften gått till caddien och att resten gått åt till ett par drinkar för att fira vinsten.
Kanske låg det något i Cottons uttalande om att Alf Perry såg ut som en trädgårdsmästare. Vid en intervju långt senare berättade Perry att han inte längre höll koll på vilken handicap han spelade på, utan bara puttrade runt på hemmabanan Highcliff Castle GC i sydvästra England, när han inte puttrade runt bland växterna i hemmaträdgården.
Vad var hemligheten bakom den sensationella vinsten?
På den långa och ganska flacka Muirfield hade hans enorma utslag och spelet med träklubborna varit avgörande. Han hade en vid, flack sving och ett starkt högerhandsgrepp vilket normalt ger en låg borrande draw med lång rull. Och han tog det inte så allvarligt, ska ha spelat mästerskapet ungefär som den genomsnittliga hobbygolfaren tar sig an helgens runda med vännerna, totalt avspänt enligt samtida betraktare. Ett fotografi från samma år avslöjar att Perry fortfarande spelar med hickoryskaft, åtminstone i järnen.
Om det sitter hickory även i träklubborna syns inte på bilden, men man kan förmoda att en hardhitter som Perry bör ha bytt till stål för maximal längd. Han var inte unik i det avseendet. Det var vanligt att även bättre spelare på den tiden behöll hickoryn i träklubborna ganska länge eftersom de upplevde att det gav en bättre känsla än det styvare stålet.
Övergången från hickory till stål gick alltså inte över en natt, det var en ganska utdragen process och flera tillverkare saluförde både hickory- och stålklubbor parallellt. I USA hade stålskaften tillåtits redan 1924, medan det dröjde till 1929 innan R&A gav klartecken, vilket medförde att Europa halkade efter USA, åtminstone när det gällde skaften. Som exempel kan nämnas att i Western Open, som räknades som en major i USA på den tiden, hade samtliga spelare rätt igenom stål i skaften 1932, alltså tre år före the Open på Muirfield.
En sann hickoryspelare.
Källor: Highcliffe Castle GC: Highcliffe Castle GC 100th Centenary (book), 2013. Engström, Kvist, Stewenius: Golfbanan i Viken. Hickory Goffers of Helsingborg, 2011. Engström Anders: Hundra år på Viken. Sv Golfhistoriska Sällskapet, 2023.
