Som alltid alltför tidig väckning då vår Norwegian kärra skulle lyfta 08.15. Vi träffades på Kastrup vid 06.30 men ovanligt lite folk gjorde att det gick snabbt att ta sig igenom incheckning och Security. Det blev en efterlängtad frukost på Lagekaghuset som alltid har bra grejor även om den svenska kronan värde gör att när en enkel frukost skall betalas så tror man sig ha beställt champagne och kaviar.
Bägge flygen landade enligt tidtabell men det var det enda positiva på Gatwick. Undertecknads väska dök inte upp så det blev att lomma bort till Lost Luggage och köa upp för att fylla i papper på längden och tvären. Något försenade kom vi ut till Ian som, liksom förra året, med sin 15 sitsiga buss och släpkärra mötte upp oss. South Coast Minibuses heter företaget som vi numera använder oss av och det är både prisvärt och trevligt!
I år skulle vi vi spela för oss själva första dagen och bussen styrdes mot Littlestone i Englands sydöstra hörn. Banan ligger vid Engelska kanalen och en knapp halvtimme från Rye. Littlestone, som grundades 1888 kommer ofta i skuggan av de mer kända banorna i trakten, (Rye, Royal St Georges, Royal Cinque Ports, Princes) men är en härlig linksbana som ofta används som kvalbana till The Open. Banan lades ut av Laidlaw Purves, förbättrades av James Braid i början av 1900-talet och ytterligare förändringar gjordes av Alister MacKenzie i början på 1920-talet.
Banan är relativt flack men har ett eget system av dyner som ramar in banan på ett fint sätt. Ingen klassisk in/out bana utan likt Muirfield bjuds man på spel i nästan alla väderstreck vilket gör banan både svårare och intressantare. Tyvärr vara greenerna hålpipade vilket inte gjorde dom rättvisa då de brukar vara bland de bästa i trakten. Vi hade trots det en härlig em i perfekt väder (20 gr) och ett antal bra resultat noterades också i den tvåboll bästboll vi spelade.
Som vanligt hade vi vårt basläger på The Windmill i Rye och det blev efter lite förfriskningar i baren efter rundan och sedan en kort tur upp till Rye. Windmill är ett förträffligt B&B som drivs av Kathryn och Toby. Mycket gemytligt, mycket god frukost men små rum så klubborna fick tillbringa nätterna i korridoren eller på toaletten för vissa av oss. Vi hade lagt beslag på alla rummen men att dela rum kan ha sina utmaningar men i år funkade det bättre än någonsin och tom Björn fick lite sömn denna gången. På kvällen avnjöt vi en trevlig måltid på The Hoof som hade bra burgare och kött samt anständiga viner men efter en lång dag blev det en tidig sänggång.
Onsdagen var vi återigen (tydligen uppträdde vi bra förra året) inbjudna till Royal Cinque Ports i Deal (banan kallas ofta bara för Deal) och efter 80 minuters busskörning via Dover kom vi dit i god tid innan lunch. Vi blev oerhört väl emottagna och innan du hann reagera var du utrustad med en pint i ena handen och något annat i den andra….. RCP är en klubb med anor vilket vi blev medvetna om och Stefan fick tydligt veta att keps inte är godkänt i baren….
Royal Cinque Ports grundades 1892 då nio hål lades ut (blev 18 hål 1899) och det klubbhus som fortfarande används byggdes upp. Harry Hunter som var klubbens första pro 1892 sägs vara den som lade ut de första 9 hålen. Han stannade på Deal i 43 år och klubben har fram till idag endast haft 8 pro’s!!
Klubben är känd för mycket och har bl.a. stått som värd för två The Open, 1909 och 1920.
Tävlingen har alltså spelats två gånger på Deal men man kan inte undvika att nämna ’The Lost Opens’. Klubben har nämligen blivit tilldelade The Open ytterligare 4 gånger, 1915, 1938, 1942 och 1949 men då har tävlingen inte kunnat spelas på Deal. 1915 och 1942 pga av pågående världskrig och de två andra gångerna pga av översvämningar. Royal St Georges fick ta över mästerskapet 1949 och Deal har sedan dess inte kommit på tal som Open bana vilket är tråkigt då den i min mening är en bättre golfbana än St Georges.
Deal är en fantastiskt linksbana i underbar natur där hålen rullar fram mellan dynerna. Det är inte många ställen där bollarna ligger helt platt och dragningskraften i bunkrarna var av Muirfield klass….
Oftast enklare under första nio men det brukar man alltid få äta upp på hemrundan som är bland de tuffaste inrundorna ni kan hitta i England och då speciellt sista 7 hålen som är fantastiska utmaningar. Pure enjoyment!!!!
Vi spelade foursome också idag och även om resultaten inte offentligjordes så känns det som det var många segrar för det svenska laget. Om vi förra året kämpade med en styv kuling så bjöds vi i år på en solig och härlig em med måttlig vind.
Även här one for the road även om jag tyckte att kamraterna vid det runda bordet använde sig av en annan taktik men till slut fick vi loss grabbarna och kunde äntra bussen och ta oss ’hemåt’. På kvällen middag på Webb’s Fish Cafe där vi också bjöds på god mat och dryck. Lite piggare var vi idag så vi orkade hålla oss uppe några minuter längre. Lennart Brag som brukar spela med oss på Southern Hickory Tour anslöt till middagen då han också skulle vara med på Rye.
Torsdag är det alltid Rye som gäller och foursome mellan Rest of The World och England som spelas på the Jubilee course som 1977 byggdes på mark som återvunnits från havet. Från början var det 9 hål men nu finns där 12 hål som spelas i två ’loops’ om 9 med lite variation på inrundan. Dagen börjar alltid med lunch i klubbhuset och om tiden, (och aptiten) funnits kunde hela em spenderats här….. Klart en av de bättre luncherna på de engelska klubbar jag besökt.
Vädret var som alltid i Rye perfekt med 19-20 grader och en lagom vind. Perfekta förhållanden och det blev också en både välspelad och jämn match mellan lagen som när solen började sjunka ner visade sig sluta med en klar seger för Rest of The World 8-4. I det fina vädret kunde vi avrunda med något gott att dricka på uteserveringen och samtidigt njuta av den fantastiska utsikten över banan som blir vackrare ju lägre solen står.
Nytt för i år var att middagen avhölls dagen innan tävlingen och inte på tävlingsdagen. I år var den förlagd till klubben vilket var mycket lyckat då restaurangen som sagt vad numera bjuder på mycket god mat. Att man därtill har en synnerligen bra och prisvärd vinlista (£8 är tillägget per flaska) är en extra bonus. Vi hade en mycket trevlig kväll i ett fullsatt klubbhus men vi var tvungna att avsluta tidigare då ett vägarbete mella banan och Rye innebar att 12 minutersturen hem förlängdes med 30 minuter…….
Vi åkte ut tidigt (kanske lite för tidigt…) och inledde med uppvärmning på rangen där vi som spelade golf way back in time fick stifta bekanskap med en gammal vind favorit, Molitor, bland stenkulorna som tillhandahölls. För att fördriva tiden blev det pitchning, chippning och puttning innan det var dags för lunch. Vädret var fortfarande bra, några sekundmeter till jmf med torsdagen och ren sidvind på alla hålen utom 11’an.
Mycket trevligt ställe och intressant att när vi anlände, trots att vi uppnått en relativt mogen ålder, så sänkte vi snittåldern kraftigt när vi kom in i vår del av restaurangen…… Väldigt vällagad mat och trevlig vinlista men också hyfsat stora portioner som framgår av förrätten nedan…….
Vi brukar alltid spela vit tee vilket är en utmaning utöver det vanliga så i år hade Nigel Notley som är tävlingsledare ordnat så att vi skulle få spela en betydligt kortare bana vilket gladde oss alla. Efter 4 hål var de flesta av oss tveksamma om budskapet nått fram till banpersonalen och jag som spelade med Nigel såg en lätt frustrerad Nigel när vi ännu en gång vandrade iväg till en avlägsen tee…..
Långt var det…. Svårt var det…. Och med par 68 i år så blev det ovanligt låga poäng i år även om vissa undantag fanns.
Det var ett stort intresse för att vara med även i år och över 50 spelare ställde upp till spel. Vi spelar i två klasser, dels scratch och dels en klass med handicap där också den engelske mästaren koras. I år borde det funnits en extra klass då det visade sig att banan stod i en klass för sig och fullständigt krossade startfältet. Undantag finns alltid och bäst brutto på lysande 74 slag var unge amerikanen Jonathan Sanders (+2 eller +5 i hcp), fyra slag före Bobban och fem före Jörgen och Erik.
I tävlingen om mästerskapet så stod till slut Erik som vinnare på strålande 37 poäng och därmed English Hickory Champion 2023!!! STORT GRATTIS Erik. Jörgen tvåa på 33 pinnar och Bobban delad 3a på 32 poäng. Per (Totto) hade 30 och sedan följde vi andra…..
Fina framgångar med andra ord för det svenska gänget!!! Dagen avslutades med middag på vår italienska favorit Simply Italian som tog emot oss med öppna armar då de hade i tydligt minne vår middag hos dem förra året och vi gjorde inte dom besvikna denna gången heller…. Enkelt men gott och oerhört bra service och vi lämnade 90 minuter efter stängning….
Bussen var bokad att hämta oss 06.45 på lördag morgon så det blev inga större utsvävningar efter middagen utan hem mot The Windmill. Heder till grabbarna då bussen prick 06.45 lämnade Rye och 90 minuter senare gled in på Gatwick fvb till Köpenhamn och Arlanda. Borta bra men hemma bäst heter det men visst tusan är det fantastiskt roligt att få möjlighet att hänga med på dessa resorna till golfens hemland. Nu blir det vintervila och tillfälle att bygga upp kroppen men först en resa till Surrey (sitter på planet just nu..).
Svinga lugnt!!
Abborren Golf Travel
PS. Undrar ni hur det gick med min väska så bad jag när vi kom till Gatwick för att checka Norwegian’s personal att undersöka om den möjligen stod kvar bland lost luggage i bagagehallen och efter 15 minuter hittades väskan som Norwegian i 3 dagar påstått var på väg med kurur till Windmill…… Totalt blev det 105 timmar i rad med samma kläder för undertecknad…… (tvättade något plagg…)
