+ lite annat
Första veckan i oktober är alltid inbokad för då är det spel på Rye och English Hickory Championship. Så också i år och många svenskar brukar åka över och totalt var vi 14 stycken som drog iväg. Vi var åtta skåningar, Jonas, Bengt, Martin, Hans, Ulf, Mikael M, Stefan samt undertecknad. Floda’s ende HGH’are Per Salomonsson åkte med från Kastrup och uppifrån norr så dök på Gatwick, Jörgen Isberg, Erik Brändström, Mats Elmgart, Björn Petersson och Christer Ellnemark upp.
Som alltid alltför tidig väckning då vi denna gången hade starttid kl. 13.00 på West Sussex. Vi träffades på Kastrup redan vid 05.30 men ovanligt lite folk gjorde att det gick snabbt att ta sig igenom incheckning och Security. Det blev en efterlängtad frukost på Lagekaghuset som alltid har bra grejor även om den svenska kronan värde gör att en enkel frukost förvandlas till någon slags prismässig lyx….
Vi flög med Norwegian och både vårt och Stockholmarna’s plan var dryga 30 minuter tidiga in till Gatwick. Hyra bil har blivit dyrt (tom väldigt dyrt) och Abborren hade jagat upp ett buss-företag som skulle köra oss runt till de olika banorna. Vi fick alla plats i samma buss och bagaget åkte med i en släpkärra efter bussen. Det var halva kostnaden jämfört med att hyra bil och dessutom trevligt att åka tillsammans. South Coast Minibuses heter företaget.
Det tog 1.30 tim att köra till West Sussex så vi hann med både lite uppvärmning på rangen och i baren samt en god lunch med engelska mått mätt….. Klubben har också en både trevlig och prisvärd shop där några av oss gjorde lite fynd. Ben Burrows som är medlem på West Sussex hade vänligheten att ordna en hickorymatch mot lite lokala förmågor som dock hade begränsad erfarenhet av att spela hickory.
West Sussex ligger en dryg timmes körning söderut från Heathrow och ungefär lika långt från Gatwick så det är enkelt att ta sig hit. Banan stod klar 1930 och invigdes våren 1931. Det är en fantastisk hedbana som ligger på sand och där det förmodligen finns mer ljung än gräs. Åtminstone upplevs det så när man vandrar runt denna pärla till bana. Par 68 och bara ett par 5 hål gör den till en riktig utmaning och då inte minst de sista nio hålen som är riktigt tuffa. Fantastiskt många fina och omväxlande hål bjuds man på.
Vi bildade lag ihop med tre andra från BGCS (ett avhopp) så Jonas fick spela singel och vi övriga foursome. Det var som sagt vad många i West Sussex lag som inte spelat hickory golf tidigare utan de fick låna klubbor av Tony Hunt som hade med sig ett dussin extra set (jag tror han har mer än hundra kompletta set hemma). Matcherna var relativt jämna men ’vårt’ lag var ofina nog att vinna nästan alla….. Trevligt var det och tom vädret var på vår sida med 16-17C i luften och lagom vind.
Som vanligt hade vi vårt basläger på The Windmill i Rye och det blev efter lite förfriskningar i baren två timmar i bussen på de små och krokiga vägarna till Rye. Väl framme så var alla restauranger stängda så det blev att köpa mackor och något gott att dricka på Jempson’s Super market några 100 meter bort som vi sedan njöt av i frukostrummet. Med tanke på att vi varit uppe i 18 timmar så var detta en lagom avslutning på en härlig dag.
Windmill är ett förträffligt B&B som drivs av Kathryn och Toby. Mycket gemytligt, mycket god frukost men små rum så klubborna fick tillbringa nätterna i korridoren för vissa av oss. Vi hade lagt beslag på alla rummen men att dela rum kan ha sina utmaningar och Björn tillbringade nätterna på toaletten som bjöd på en betydlig tystare miljö än den han hade i rummet…..Ni tror kanske att han delade rum med Jaggan men så var det inte. Och vill ni ha olösta korsord eller suduko’s så har Jaggan som vanligt flera sådana hemma….
Onsdagen var vi inbjudna till Royal Cinque Ports i Deal (banan kallas ofta bara för Deal) och efter 90 minuters busskörning via Dover kom vi dit i god tid innan lunch. Vi blev oerhört väl emottagna och innan du hann reagera var du utrustad med en pint i ena handen och något annat i den andra….
Royal Cinque Ports grundades 1892 då nio hål lades ut (blev 18 hål 1899) och det klubbhus som fortfarande används byggdes upp. Harry Hunter som var klubbens första pro 1892 sägs vara den som lade ut de första 9 hålen. Han stannade på Deal i 43 år och klubben har fram till idag endast haft 8 pro’s!!
Klubben är känd för mycket och har bl.a. stått som värd för två The Open tävlingar, 1909 och 1920. Noterbart att 204 spelare var anmälda till tävlingen 1909 och efter kval fick 69 st spela huvud-tävlingen där vinnaren, JH Taylor, förutom The Claret Jug också vann hela £50….. (36tsek i dagens penningvärde).
The Open har alltså spelats två gånger på Deal men man kan inte undvika att nämna ’The Lost Opens’. Klubben har nämligen blivit tilldelade The Open ytterligare 4 gånger, 1915, 1938, 1942 och 1949 men då har tävlingen inte kunnat spelas på Deal. 1915 och 1942 pga av pågående världskrig och de två andra gångerna pga av översvämningar. Royal St Georges fick ta över mästerskapet 1949 och Deal har sedan dess inte kommit på tal som Open bana vilket är tråkigt då den i min mening är en bättre golfbana än St Georges.
Deal är en fantastiskt linksbana i underbar natur där hålen rullar fram mellan dynerna. Det är inte många ställen där bollarna ligger helt platt och dragningskraften i bunkrarna var av Muirfield klass….
Oftast enklare under första nio men det brukar man alltid få äta upp på hemrundan som är bland de tuffaste inrundorna ni kan hitta i England och då speciellt sista 7 hålen som är fantastiska utmaningar. Pure enjoyment!!!!
Vi spelade foursome också idag och även om resultaten inte offentligjordes så känns det som det var många segrar för BGCS laget där vi svenskar ingick. Om vi hade perfekta förhållanden under tisdagen så var det något kämpigare idag med vindar som pendlade mellan hård kuling och halv storm, dvs 17-24 m/s så lite kämpigt hade vi inte minst på inrundan……. Förbaskat roligt dock!!
Även här one for the road innan vi äntrade bussen och tog oss ’hemåt’ och middag på en enkel men trevlig italiensk restaurang som förmodligen slog sitt rekord när det gäller omsättning per kund och timme….. Många vin intresserade i detta gänget.
Torsdag är det alltid Rye som gäller och foursome mellan Rest of The World och England som spelas på the Jubilee course som 1977 byggdes på mark som återvunnits från havet. Från början var det 9 hål men nu finns där 12 hål som spelas i två ’loops’ om 9 med lite variation på inrundan. Dagen börjar alltid med lunch i klubbhuset och om tiden, (och aptiten) funnits kunde hela em spenderats här….. Klart en av de bättre luncherna på de engelska klubbar jag besökt.
Vädret var som alltid i Rye perfekt med 17-18 grader och en lagom vind. Perfekta förhållanden och det blev också en både välspelad och jämn match mellan lagen som när solen började sjunka ner visade sig ha slutat oavgjort 5,5 – 5,5. I det fina vädret kunde vi avrunda med något gott att dricka på uteserveringen och samtidigt njuta av den fantastiska utsikten över banan som blir vackrare ju lägre solen står.
På kvällen middag med Alan, Nigel och Steve på The George (här bildades Rye GC 1893) som öppnat upp efter att ha restaurerats efter den stora branden sommaren 2019. Det blev en riktigt trevlig kväll även om mat och service inte var på ’pre-fire’ nivå då George var outstanding bland restaurangerna i Rye. Vinlistan föll dock många på läppen inte minst våra vänner vid bord 3 som var klara vinnare i vintävlingen vilket inte minst förvånade Nigel….. Då det var tävling dagen efter så blev det en tidig sänggång och inga extra one for the road. Seriösa killar måste jag säga!
Fredag och The Championship på The Old Course som lades ut tidigt 1894 som 9 håls bana och året därefter utökades till 18 hål. H.S. Colt som var en av grundarna och The First Captain of Rye GC var den som designade banan som genom åren genomgått mycket förändringar och kvar av de ursprungliga hålen finns idag bara hål 12 och 17 kvar. Rye är känt för sin fina men utmanande par 3’or och ofta sägs det att de svåraste slagen på Rye är andra slagen på par 3’orna……
Vi inledde med uppvärmning på rangen där vi som spelade golf way back in time fick stifta bekanskap med en gammal vind favorit, Molitor, bland stenkulorna som tillhandahölls. En stunds pitchning, chippning och puttning innan det återigen var dags för lunch. Vädret var lite sämre idag, några sekundmeter till och molnigare så en riktig utmaning väntade oss speciellt när vi som vanligt spelade från vit tee….. Det var ett stort intresse för att vara med och över 50 spelare ställde upp till spel. Nytt för i år var att vi alla hade tilldelats en hickoryhandicap baserad på de rundor vi spelat i mästerskaps-tävlingarna i GB under den senaste åren. Ditt nya handicap räknades fram från de 8 bästa rundorna under de tävlingar du spelat. Känns som ett bra steg framåt och kanske något att ta efter i Sverige också.
Vi spelar i två klasser, dels scratch och dels en klass med handicap där också den engelske mästaren koras. I scratchklassen var hemma-pron Matthew Holland (som vanligt) bäst och tog sin tredje seger på fyra år på finfina 75 slag. Han var fyra slag för Louie Highfield (ass pro), Perry Somers och vår egen Jörgen The Iceman. Jonas hade 81 slag och Erik 85 och sedan följde vi andra i en lång rad.
I tävlingen om mästerskapet så stod till slut Jörgen som vinnare med 37 poäng och blev därmed English Hickory Champion!!! STORT GRATTIS Jörgen. Jonas var hack i häl med 36 poäng och Lorne Smith 3a på 35 pinnar. På delad 5e plats Erik, Björn och Chrille med 33 poäng. Ulf och undertecknad 32 poäng samt Stefan 30 pinnar.
Fina framgångar med andra ord för det svenska gänget!!! Dagen avslutades med middag och prisutdelning på The Mermaid Inn och bortsett från service, mat och dryck så var det riktigt bra. Mycket vin serverades dock i vanlig ordning vilket var uppskattat då maten under mer än en timme lyste med sin frånvaro vilket även verkade förvåna personalen…..
Bussen var bokad att hämta oss 06.30 på lördag morgon så det blev inga större utsvävningar efter middagen utan hem mot The Windmill. Heder till grabbarna då bussen prick 06.30 lämnade Rye och 90 minuter senare gled in på Gatwick fvb till Köpenhamn och Arlanda. Borta bra men hemma bäst heter det men visst tusan är det fantastiskt roligt att få möjlighet att hänga med på dessa resorna till golfens hemland. Nu blir det vintervila och tillfälle att bygga upp kroppen. En variant på 16 weeks of hell kanske kunde vara något…???
Svinga lugnt!!
Abborren Golf Travel
