English Hickory Championship 2025

Efter en hektisk golfhöst återstod nu bara en större tävling och på engelsk mark. English Hickory Championship avgörs som alltid på Rye GC i sydöstra England och 1a fredagen i oktober är normalt speldagen, så också i år. Intresset från svenska sida brukar vara stort men antalet tävlingar under året samt The Grail på svensk mark och med många svenskar med gjorde att intresset att åka över var ’svalare’ än normalt. Totalt bestod vår grupp denna gång av tio spelare; Jonas Fack, Stefan Kjell, Mikael Martinsson, Bob Bäckstedt samt undertecknad från HGH och dessutom hängde Martin Klasson åter med och från Arlanda flög Erik Brändström, Jörgen Isberg, Björn Petersson och Mats Elmgart över till Gatwick.

Vi åkte som vanligt ut tisdag morgon och Mick från South Coast Minibuses hämtade upp oss på Gatwick och körde runt oss under veckan. I år tänkte vi hedra Crowborough Beacon GC med ett besök och det är en härlig hedbana som ligger ca 45 minuter från Gatwick i utkanten av Ashdown Forest. Bara en kvart från vår bana ligger Royal Ashdown Forest GC som inte är helt olik Crowborough. Bägge är härliga hedbanor (med en hel del skog) som ligger 250–300 meter över havsnivån vilket innebär fantastiska vyer över landskapet omkring. Om ni undrar vad Beacon kommer ifrån så kommer detta från Beacon Hill utanför staden där man under andra världskriget tände ’Flaming Beacon’s’ (fyrar) för att varna London för angrepp utifrån vid Englands sydkust. Och vid, med utsikt över golfbanan där han också var ordförande 1910, bodde Sir Arthur Conan Doyle fram till sin död 1930.

Klubben grundades 1895 och då 9 hål lades ut och 10 år senare adderades ytterligare 9 hål. Ursprunglig arkitekt är inte känd men Dr Alister MacKenzie har senare varit med att bygga om ett antal hål på banan. Det är som sagt en härlig hedbana med relativt breda, hårda och undulerade fairways. Det var viktigt att landa bollen på rätt ställe annars var du snabbt i problem. Ett mycket härligt klubbhus och en underbar terrass med en fantastisk utsikt över både 1’an och 18e. Efter en mycket god Caesar Salad teeade vi upp och efter vissa problem för vår inledande grupp kom vi alla iväg. Sol och nästan vindstilla så det var inte mycket att klaga på. Det fanns en hel del utmanande hål så vi fick slita hårt för att ta oss runt men har ni vägarna förbi är banan helt klart värd ett besök. Rankad 94 i England. 

https://www.cbgc.co.uk/

Efter rundan 70 minuter med Mick ner till Rye och The Windmill där Toby tog emot oss. Middag avnjöts på The Hoof som alltid är ett säkert kort i Rye. Som vanligt fullbokat och det brukar gälla de flesta restaurangerna i Rye men med tanke på antalet turister som besöker Rye så är detta inte så märkligt. Härlig miljö och en trevlig dryckeslista har dom också. 

Tyvärr så hade våra vänner på BGCS tappat bort vår anmälan till Royal Cinque Ports och den foursome som spelades där på onsdagen så vi hade istället bokat in oss på Prince’s GC som ligger lite norr om RCP och dessutom granne med Royal St Georges. Prince’s är en härlig links med bra kvalitet på såväl greener som fairways även om inte greenerna höll den fart vi önskade. Dock når den inte upp till samma höga standard som grannbanorna men en oerhört trevlig bana att få spela. Banan började läggas ut 1904 och stod klar 1906. Banan var gjord för att klara utmaningarna av den nya Haskell bollen och mätte från backtee nästan 7000 yards!! 1912 spelades English Ladies Open på Prince’s men när kriget bröt ut blev banan ett försvars- och träningsområde för militären. Dock lyckades man under hela kriget att klippa greenerna som därmed höll en bra klass när kriget var över. Inom några år var banan åter i perfekt skick och 1932 hölls The Open för första och enda gången på Prince’s. När 2a världskriget bröt ut så uppläts återigen banan till militären trots klubbens protester och Lord Brabazon som senare kom att bli både president för The English Golf Union och 1952-53 Captain för R&A, St Andrews var så upprörd att han jämförde militärens övertagande som att: ’Throwing darts at a Rembrandt’. Banan återfördes 1949 till klubben och byggdes ut till 27 hål där 17 av de ursprungliga greenerna var bevarade. 2017 till 2019 gjordes en omfattande och välbehövlig renovering och uppgradering av banan av Martin Ebert & The Golf Architects.

 Prince’s har 27 hål och vi fick spela Shore och Dunes där den förstnämnda, och den som ligger närmast vattnet, tilltalade oss mest. Vi hade ännu en härlig dag på linksen som avslutades med lite gott att dricka innan Mick körde oss tillbaka till The Windmill.

https://www.princesgolfclub.co.uk/

På kvällen hade vi bokat in The Union som var en ny upplevelse för oss men oerhört trevlig och fantastisk god mat (och vin). Det blev en synnerligen trevlig kväll innan vi nöjda och lite trötta vandrade hemåt. Mycket trevlig personal också och en servitör som hade ett minne i klass med Jonas von Essen. Tio personer beställde dessert och olika sorters kaffe och han skrev inte ner något överhuvudtaget i sitt block och lyckades också komma ihåg allt utom en rätt! When in Rye besök gärna The Union. https://www.theunionrye.co.uk/

Torsdag match mellan GB&I vs The rest of the World som spelades på ’andra’-banan på Rye, The Jubilee, §som ligger på från havet återvunnen mark. Vi bjöds på molnigt väder med en lagom bris dvs perfekta golfförhållanden. Tyvärr visade sig GB&I vara det något starkare laget denna dag och avgick med en rättvis men överraskande seger, 5,5–2,5. Liksom förra året så valde vi att besöka Marino’s Fish Bar på kvällen och vi fick även med oss några vänner från Tyskland, England och Sverige. Fish & Chips är det som gäller och detta sköljs ner med vin eller öl av relativt enkel kvalitet. Gott och trevligt trots allt och vi höll kvar personalen bra mycket längre än det normala. Inga utsvävningar denna kväll heller utan hem och vila men möjligen en liten whisky innan läggdags….

På fredagen var det dags för The Championship men då var veckans fantastiskt fina väder var som bortblåst. 10, 15, 18 m/s…… och lite regn till detta gjorde dagen till en överlevnads test. Dock hann vi avnjuta en god lunch innan (bättre för varje år) och glädjas åt att julskinkan fanns kvar. Dessutom kunde vi glädjas åt att bollarna på rangen bytts ut och numera till 95% bestod av nya och betydligt mjukare bollar än de gamla Molitor varianterna vi utsatts för under de tidigare åren.

Som sagt överlevnad blev det och varje bogey mottogs med ett tacksamt leende. Banan var i bra skick men ett antal hål är i lääääängsta laget för de flesta av oss. Hemma-pron Matthew Holland stod som vanligt får vi säga i särklass och hans 76 var både imponerande och den enda rundan under 80 slag. På 80 slag hittade vi bäste svensk och tillika bäste amatör även detta år Jörgen Isberg. Jonas och Micke hade 84 på 6/7e plats. Mats Elmgart 85 på åttonde plats och sedan följde vi andra några slag senare….

I nettoklassen, där också årets Mästare koras, var Britta Nolle helt överlägsen med 41 poäng för Candida Machin på 36 och 3a Michael Baigent med samma resultat. Bäste svensk Båstad bekantingen Lennart Brag som är medlem på Rye och på topp 10 listan hittade vi också Björn med 31 pinnar.  Vi kan dock konstatera att det nya handicap systemet för hickory inte har satt sig ännu vilket gör att det inte ger en helt rättvisande bild av nettoresultaten. 

Efter att vi försökt att torka klubbor och utrustning så gott det gick i omklädningsrummet var det dags för mästerskapsmiddag i klubbhuset. Det blev en fantastiskt trevlig kväll med god mat och fina viner samt ett antal trevliga tal både före och under prisutdelningen. Lagom trötta och nöjda kördes vi hem till The Windmill och med tanke på att det var tidig revelj lördag morgon blev det ingen runda på stan när vi kom hem. Fokus låg mer på att plocka upp alla blöta kläder och försöka få dessa torra innan avfärd. Jag kan meddela att det var begränsad framgång i detta projektet…..

Trots en tuff och fuktig avslutning en fantastiskt trevlig vecka som avslutar Hickoryåret för de flesta av oss. Nu hem och vila innan vi tar tag i träningen inför Wales i april 2026.

Vid pennan

Olle 

Hbg 25-10-17