Hickory Goffers

of Helsingborg

HGH i Skottland, 23 – 27 maj, 2018.

Först lite om birds.

Det lär häcka 200.000 havssulor på Bass Rock, den höga klippön utanför North Berwick. Så här i slutet av maj håller havssulorna till här vilket innebär att den enorma klippan vid tiden för vår resa ser ut att vara täckt av en vit linneduk. Havssulan blir 1,90 m mellan de sotsvarta vingspetsarna, i övrigt är fågeln vit. Jaktmetoden är en i det närmaste lodrät störtdykning från 10 – 30 m höjd i upp till 100 km i timmen mot fiskstim strax under vattenytan. När den dyker ser den ut som en torped i luften och vattenkaskaden när den passerar vattenytan är imponerande. Sannolikt är det några av dessa fåglar jag under den gångna vintern dagligen observerat från mitt fönster i Gråläge när det dykt efter sill, ansjovis och annat som Sundet utanför haft att erbjuda.

1 vinnarna pa kilspindie 2 vantar pa start 3 jonas fack dunbar 4 jonas fack bruttovinnare pa winterfield 4 o stenbeck narmst hal

Gemensamt för årets HGH-utflyktsmål i British Golf Collectors´regi till Kilspindie, Dunbar och Winterfield är utsikten från dessa banor mot just havssulorna på Bass Rock. I övrigt är de tre banorna högst individuella.

Från birds till birdies och ändamålet för HGH:arnas utflykt:

Tävling nummer ett. Scottish Hickory Open på Kilspindie

Kilspindie är en sån där puttrigt trivsam och välskött linksklassiker i vacker natur med ett välskött och likaledes klassiskt klubbhus. Du vet, lackad mahogny, heltäckande axminstermattor, gammalt silver, slipad kristall i inomhusdörrarna. Tio poäng av tio möjliga om du frågar mig. Här arrangerade Kilspindie GC en hickorytävling, där bl a ett tiotal hemmaspelare ingick i startfältet. Segrare i bruttoklassen blev vår captain Jonas Fack på 76 slag och vinnare netto vår captain emeritus Claes Kvist på fina 64. Närmast hål på en par-trea blev Micke Martinsson. Storslam för HGH!

Tävling nummer två. Scottish Hickory Championship på Dunbar GC

Dunbar är lite rufsigare än Kilspindie, i matsalen har man lyckats med konststycket att hänga samtliga fyrtio tavlor med tidigare ordförande och captains på sned, och handtrycket till huvudingången saknar samtliga skruvar utom en. En kraftig renovering av klubbhus och bana förestår och man tycks ha givit upp hoppet om det gamla. Men banan är bra med trevlig routing, trots att man på sina ställen tvingats hålla till godo med en Vikensmal remsa innanför stranden. Här spelades veckans huvudtävling Scottish Hickory Championship med stockholmsspelaren Ingvar Ritzén som vinnare på 76 brutto och vår egen Jonas Fack på andra plats med 79. Trea blev ”Iceman” Jörgen Isberg, Landeryd med 81. Något förstapris delades enligt BGCS regler inte ut i handicapklassen eftersom Ingvar Ritzén segrade också där. HGH:aren Bengt Gustafsson blev tvåa i hcp-klassen med 70 netto. Claes Kvist fick åter ihop en aktningsvärd score med 72 netto, vilket gav en placering strax under toppen. Jenny Hunt från Wildernesse GC i Seven Oaks vann damklassen.

Tävling nummer tre. The George Colville Trophy på Winterfield GC

Banan som ägs av kommunen och hyrs av klubben är positivt crazy, eller kanske hellre ”quirky” som engelsmännen säger. Åtta par-treor varav den första spelas, inledningsvis över ett utförslut, som övergår i brant och saftig uppförsruff, över tvåhundra meter totalt, denna morgon i kyla och motvind. Full driver. Inte ens Jonas nådde green.

Greenerna. Påminner om hårt stampat stallgolv, men bollrullen är ändå där. Bunkrarna är ibland hisnande djupa, de flesta uppbyggda med lager på lager av plastgräs istället för naturtorv. Eftersom bevattning saknas är det från femtio meter och in chip- and run som gäller. Att stoppa bollen på de hårda greenerna är i det närmaste omöjligt.

Här spelades årets George Colville Trophy (GCT) där huvudtävlingen är en poängbogey. Vinsten i GCT kammades hem av tävlingsledaren Ian Hislop från grannbanan Dunbar med 40 poäng. I bruttoklassen vann åter vår HGH-captain Jonas Fack på 75 slag med Ingvar Ritzén, Stockholms GK och Nigel Notley, Royal Worlington på 77, och vår HGH-Micke Martinsson på 78.

Musselburgh, Gullane och North Berwick

Kuststräckan öster om Edinburgh kantas av flera av världens mest traditionsrika golfbanor. Här finns bland annat världens äldsta fortfarande aktiva bana Royal Musselburgh, innesluten i en galoppanläggning som för närvarande verkar breda ut sig på golfens bekostnad. Mina ciceroner Claes Kvist och Ove Stenbeck, tidigare medlemmar i Musselburgh, är nämligen överens om att utslagsplatsen för ett par-tre-hål är flyttad för att hästarna, efter hundratals år av samexistens med golfarna, inte ska riskera träffas av en toppad boll. Claes pekar också på det intilliggande ”Mrs. Foreman´s”, ett mindre vitkalkat hus som varit pub och mötesplats för Musselburghs golfare i nära 200 år. Trots lobbyarbete av British Golf Collectors-medlemmen Mungo Park, ättling i rakt nedstigande led till Old Willie Park som spelade matcher med höga insatser mot Old Tom Morris och därefter läskade sig i Mrs Foreman´s bar, kommer byggnaden i framtiden att få huka sig för ett nytt hus alldeles intill, som av många anses förringa platsens golfhistoriska värde. En parallell alltså till vårt eget käbbel om det planerade Nobelhuset i Stockholm.

Några kilometer österut från Musselburgh når man den världsberömda Open-banan Muirfield i den lilla orten Gullane kring vars imponerande stadsberg tre banor, Gullane 1, Gullane 2 och Gullane 3, flockas. Redan under utresans första eftermiddag spelar det yngre och spänstigare HGH-gardet Gullane 3, medan Ove, Claes och undertecknad bedriver sightseeing som inkluderar en utdragen lunch på ”The Old Clubhouse” nära sista green på Gullane 3. Strax efter desserten återförenas vi med de färdigspelade, frusna och hungriga HGH-spelarna som liksom vi stoppar i sig haggies och annat stärkande som uppladdning för det som rapporterats ovan.

Vår sightseeing inkluderar också grannstaden North Berwick, nästan lika rik på golfminnen som Gullane. Centralt, utmed havet och kantade av stadsbebyggelsen ligger här kända North Berwick GC och den något enklare banan The Glen. Med sina banor och sitt Sea Bird Observatory är North Berwick ett måste för anspråksfulla golfare och ornitologer.

Boris Lietzow

I Gullane håller också Boris Lietzow till. Han är i botten arkitekt och kommer ursprungligen, som namnet antyder, från Ostpreussen, alltså inte precis en bakgrund som man förväntar sig finna i en anglofil som är fullständigt tokig i golfens historia. Och när jag säger tokig så menar jag det verkligen. Han kör en intensivt begagnad Bentley modell större och har en golfbutik i Gullane där han säljer det mesta som hör till golfens förflutna. Antika bollar, dito manchettknappar, peggar, muggar, böcker, mössor, skor, klubbor förstås, bagar, kläder. Allt. Han administrerar också golftävlingen World Hickory Open där man i amerikansk anda tillåter dagsfärska kopior av gamla hickoryklubbor, och ler snett när vi kommer in på detta. ”Well, one has to make a living, too!” Vi har sålunda hamnat bredvid varandra vid avslutningsbanketten som följer på tävlingen i Dunbar. Medan huvuddelen av gästerna är uppsnofsade i slips och vit skjorta, är Lietzow iklädd en kraftig norsk lusekofte. Han berättar med hög röst oavbrutet om spelet med gamla klubbor. Han är övertygad om att den mycket öppna puttingstancen som praktiserades av mästare som Park, Morris, Braid, Vardon, Taylor och andra under slutet av 1800-talet – är överlägsen. Med en så öppen stance följer enligt Lietzow putterhuvudet ett rakare spår, vilket självklart minskar risken för pushade eller pullade puttar. Lietzow säger att han praktiserar denna puttningsteknik och kanske ligger det någonting bakom hans förtjusning. Han vann nämligen en BGCS-tävling på Kilspindie förra året på 47 poäng.

Boris Lietzow driver alltså en golfbutik med namnet ”Jack White” på huvudgatan i Gullane, nära det gamla golfmuseet. White verkade i Gullane för ungefär hundra år sedan och var en duktig entreprenör och golfare som vann The Open för att senare slå mynt av sin berömmelse, dels som golflärare på Sunningdale för bl a den blivande svenske kungen Gustaf VI Adolf och hans söner, dels som marknadsförare av sina ”Jack White” golfklubbor. Jag snöar in på det senare och pressar Lietzow på detaljer om Whites splitcaneskaftade klubbor som var à la mode mellan 1900 och 1930 ungefär. Skaften var alltså tillverkade med samma teknik som flugspön av splitcane och ett sådant golfset måste ha kostat en förmögenhet. Träklubborna anses ha varit särskilt långtslående och är mycket sällsynta idag, men Lietzow har ett knippe i butiken. Om dessa klubbor finns mycket att berätta, men därom mera i en separat artikel som nu äntligen kan kompletteras med bilder av splitcaneklubbor från Lietzows samling.

Hem till värmen

Golfdagarna i East Lothian som regionen kallas lider mot sitt slut och vi påminns om att det också finns andra fritidssysslor än golf då vi på väg till flygplatsen tvingas köra en omväg för The Edinburgh Marathon. På flygplatsen inhandlar jag tre askar short bread som formats till små skottar (hundrasen), inte cairnterrier, men de får duga. Några timmar senare, vid ankomsten till ett Gråläge i tropisk värme, möts jag av hustru och cairnterriern Morris vilken som vanligt engagerat hjälper mig att packa upp resväskan. Även om tävlingsresultaten vittnat om min låga lägstanivå så har jag bara förlorat en enda boll under resan. Linksgolf är underbart.

Anders Engström