Hickory Goffers

of Helsingborg

RESAN TILL MACHRIHANISH

View Album: HGH i Machrihanish, 1 – 8 juli 2017

2017 Hickory Grail at Machrihanish

Flera HGH:are är medlemmar i Sveriges Golfhistoriska Sällskap, några också i The British Golf Collectors´ Society.

Det senare arrangerar varje år ett antal hickorymästerskap bl a Scottish Hickory Championship, liksom vartannat år The Hickory Grail, en prestigeladdad matchtävling i Ryder Cup-format. Valet av årets spelplats, Machrihanish, var antagligen inte lätt. Banan är avsides belägen i kanten av Atlanten längst ut på Skottlands fastland och den slingrande vägen runt fjordar och berg är tidsödande. Men väl på plats blir man rikligen belönad, i alla fall om man uppskattar linksgolf, folktom natur och ett landskap som formats av hav, vind och betande får. Det mest påtagliga är dock kanske inte det ögat ser, utan frånvaron av ljuden från lufttrafik och annan mänsklig aktivitet som annars ständigt förföljer oss. Som Bengan Gustafsson uttryckte det i ett segertal: ”At Machrihanish you can hear the silence”.

Lång dags färd mot natt

Den långa bilresan från Edinburgh till Machrihanish börjar inte bra för Henrik, Claes och undertecknad. Där motorvägen passerar River Clyde dundrar vi rakt fram i stället för att svänga vänster, och när vi gör en U-sväng för att åter knappa in målet väljer GPS:en, som det skulle visa sig, en mindre lyckad färdväg. Osäkerhet infinner sig. Vad väljer man att lita på, senaste teknik eller beprövad erfarenhet? Trots att alla sinnen stretade emot förfördes jag som självpåtagen vägvisare av den kvinnliga GPS-rösten vilket till slut medförde rodnande öron och en dryg timmes omväg innan vi vid midnatt nådde slutmålet, Machrihanish.

Fortsättningen blev desto mer lyckad.

3 – 5 juli. Förkrossande seger i The Hickory Grail

Tävlingsveckan i Machrihanish inleddes med The Hickory Grail, matchtävlingen i Ryder Cup-format mellan Europa och USA. I Europalaget ingick HGH:arna Claes Kvist, Jonas Fack, Stefan Kjell, Henrik Peyron och Micke Martinsson. Ytterligare svenskar som deltog var Jörgen Isberg från Landeryd, Erik Brändström och rookien Ingvar Ritzen från Stockholms GK. Invigningsceremonin i atlantiskt aftonljus gick inte av för hackor. Virvlande trummor och kvidande säckpipor, flagghissning med British Golf Collectors´Society´s flagga överst, därunder den blå Europaflaggan med sin cirkel av tolv gula stjärnor, underst The Starspangled Banner. Till tonerna av mässingblås och Beethovens utsökta Europahymn skötte sig golfikonen och flagghissaren Belle Robertson, 81 (hcp 3) perfekt, i takt med slutackordet låstes flagglinan på sin knap och solen sjönk ned mot whiskyön Islays bergiga siluett i norr. Spelet kunde börja.

17,5 – 6,5

Redan efter första dagens foursomes kunde utgången anas och gapet mellan ett inspirerat Europa och amerikanarna vidgades efter bästbollarna dag två. Sista dagens singelmatcher innebar dödsstöten och Europa vann med förkrossande 17,5 – 6,5, inte minst tack vare HGH:arnas insatser mot USA:s bästa spelare. Jag följer Henrik Peyrons match på sluthålen mot USA:s etta, den briljant puttande Mark Wehring som allmänt kallas ”militären” på grund av sitt snaggade huvud och strikta uppförande.

Henrik är ett upp inför sista hålet, båda slår perfekta drivar och hyggliga inspel. Wehring puttar först, en sex metersputt som snuddar hålet och skänks. Henrik, något närmare, slår putten alltför kort och står inför en matchavgörande putt på dryga metern. Miss är lika med delning, sänker han vinner han matchen. Pang. Mitt i hål. Kanske avgjordes dock The Hickory Grail redan kvällen innan då den svenska kontingenten bjöd samtliga 44 hickorygolfare i Machrihanish på ett bejublat ”Smorgasbord”? Vi backar bandet ett dygn:

Tisdag kväll, 4 juli. Århundradets fest i Machrihanish?

Vi backar alltså tiden till kvällen för Smörgåsbordet som sedan veckor omsorgsfullt Excel-planerats av Claes Kvist. Inköpen gjordes på IKEA Glagow och Tesco Campbeltown och samtliga HGH:are inklusive medföljande moatjeer drog sitt strå till stacken. Matlagningen som bl a innefattade skalning av 13 kg potatis utfördes i den inhyrda villan Rothmar East, och med en imponerande laginsats snoppades jordgubbar och ugnsbakades doftande Janssons Frestelser i långa banor. Från taket på grannhuset och festplatsen, B&B-palatset The Warren, fladdrade de svenska färgerna (Anders stormflagga från Gråläge upphissade på en ogrässkyffel), och lokalerna lystes upp av gulblå flaggspel. Till och med köttbullarna var prydda med svenska miniflaggor. Musik av ABBA strömmade ut ur Stefan Kjells mikrohögtalare, ackompanjerad av snaps, punsch och andra inspirerande drycker. Någon gång kring midnatt stängde transatlanterna baren och vandrade ut i den ljusa sommarnatten mot efterlängtad sömn i anrika, numera amerikaägda Ugadale Hotel, och därefter, som vi sett, USA:s Waterloo på linksen.

5 juli. Machrihanish Links

Bengt Gustafsson och Ove Stenbeck från HGH passade på att spela en inofficiell tävling på Machrihanish Dunes den endast tio år gamla grannen till Machrihanish Old Course. Banan som ritats av Billy Lay Kidd från St. Andrews med benäget bistånd av svenske Peter Nordwall som bidrog med idéer om greenområdena, ligger i ett naturskyddat och extremt kuperat dynlandskap och utvecklingen av banan skedde med stor hänsyn till naturvärdena på platsen. Under lågsäsong betas banan av får och inga kemiska preparat får användas. Banans lyskraft ligger i dess råa ursprunglighet inklusive de (alltför?) undulerade greenområdena som ställer extrema krav på spelstrategi och kreativitet. Bengan Gustafsson konstaterade efter rundan att han vandrat hela 1,3 mil, vilket framför allt beror på stora avstånd mellan greenerna och efterföljande tees. Men för den som gillar linksgolf i orörd natur kan banan ändå vara värd ett besök. Tävlingen vanns av Chris Kempton på 36 p, med Jenny Hunt på andra plats med 35 p.

6 juli. Dunaverty och The George Colville Trophy

Längst söderut på Kintyrehalvön med fantastisk utsikt över Irländska sjön och med Nordirland inom synhåll ligger byn Southend och den charmiga 18-hålaren Dunaverty från 1890. Banan, trixig och kuperad med många par 3-hål och par 66, fungerar som ”village course” för byn och är en ”dry club”, vilket innebär att alkohol inte får säljas i klubbhuset. Detta var ett villkor när den lokala bonden sålde marken till klubben för 127 år sedan och i denna del av världen handlar det om att ingångna avtal är till för att hållas. Vid första tee, inför starten av The George Colville Trophy, också den arrangerad av British Golf Cllectors, stöter jag för tredje gången under veckan ihop med Belle Robertson som utbrister i ”I feel like a bad penny – you can´t throw me away!” Hon är elegant i blek tweed och välputsade brogueskor och vi pratar om gamla tider. Belle vann flera gånger skotska och engelska amatörmästerskapen, representerade UK i Curtis Cup och bjöds på resor över hela världen, ända till Nya Zeeland, för att vinna sina segrar.

Hon nämner mötena med Liv Wollin och Cathrine Lacoste, hennes främsta konkurrenter på Europas golfbanor under 1970-talet. Efter makens bortgång för ett par år sedan återvände hon till sin ungdoms Kintyre och bor numera utanför Campbeltown.

Belle Robertson, född McCorkindale, växte upp på en bondgård intill banan och förklarar sina framgångar med det hårda arbetet med tunga mjölkkannor. För några år sedan fick jag en pratstund med den ställföreträdande klubbchefen på Dunaverty. Också han kom från en bondgård i närheten. Som extraknäck graverade han idrottspriser, serverade te och gräddade muffins i klubbhuset. Han berättade att Belle Robertson en folktom dag för ungefär tio år sedan hade kommit till klubben och frågat om han inte ville spela en runda, hon var då fortfarande scratchspelare. Efteråt hade hon gått till sin bil och hämtade en gallonflaska med whisky som hon gav honom som tack för matchen, hon hade då gått banan på par. ”Jag fyllde 70 i går förstår du” sa hon, ” jag kan absolut inte dricka upp allt det där.”

Hur gick det då för våra HGH:are i The George Colville Trophy?

Nettoklassen som är huvudtävlingen, vanns av Bengt Gustafsson på utsökta 60 netto. Scratchpriset gick till Jörgen Isberg, Landeryd, 70, tvåa blev Ingvar Ritzén, Stockholms GK, också han 70, trea Jonas Fack 71. Bengan hade 74 brutto.

7 juli. Scottish Hickory Championship 2017

Kanske bidrar det ensliga läget, avlägset och alldeles i kanten av Atlanten till den mystik som omger Machrihanish Old Course. Men banan har också designkvaliteter som övergår det mesta. I nyligen publicerade praktverket ”Planet Golf, the definitive reference to great golf courses outside the United States of America” räknas bland annat det första hålet som världens bästa (och svåraste) och hålen 5 – 7 anses av författarna tillhöra världens ”best stretch of any three holes”. Självklart håller jag med, alltsedan mitten av 1990-talet har Machrihanish varit en självklar del i min golfalmanacka.

I inledningen av fredagen den 7 juli faller ett stilla regn som gör ruffarna ogenomträngliga och man har dessutom valt att spela det berömda första hålet från backtee. Scottish Hickory Championship kunde fått en mer inbjudande start. En efter en faller skickliga golfspelare ifrån, amerikanarna som brukar vara känsliga för styggväder är chanslösa, de regnhärdade engelsmännen likaså. Vinner gör till slut Jonas Fack på ett över par, 73 slag, en sensationellt bra score under de tuffa förutsättningarna. Han vinner också handicapklassen på 41 p. Två scratch blir alltid pålitlige Jörgen Isberg på 77 slag.

Dagen avslutas med bankett i klubbhuset och tal av, bland andra, den allestädes närvarande Belle Robertson som berättar att hennes tre barn hade döpts så att initialerna formade ett golftypiskt uttryck. En son döptes till något i stil med Peter Andrew Richard, vilket sålunda blev P.A.R. Robertson.

8 juli. Hemåt

I ställer för den långa bilresan via Loch Lomond, väljer några av oss att med bilfärjors hjälp snedda över Loch Fyne och fjärden utanför River Clyde. I färjeläget i Tarbert får vi bevittna hur en lokalt tillverkad kopia av den norske kungen Magnus Barefoots vikingaskepp winchas upp på land, ett lustigt sammanträffande eftersom jag ett par dar tidigare använt denne gamle vikingakungs äventyr som utgångspunkt för ett litet tal i samband med vårt Smorgasbord.

Originalhändelsen utspelades år 1096 då kungen lät sina vikingar släpa sitt långskepp över den smalaste delen av Kintyrehalvön för att demonstrera sin äganderätt till ”The Western Isles” dit tydligen Kintyre räknades. Dagens skottar upplever inte vikingarnas inflytande för tusen år sedan som obehagligt, utan tvärtom, som en berikande del av det skotska arvet, och vikingafestivaler arrangeras varje år från Kintyre i väster till Orkneyöarna i öster.

Dagen efter hemkomsten promenerar jag med cairnterriern Morris (yes, döpt efter Old Tom) till hamnen i Domsten där ”Helge Ask” från vikingaskeppsmuseet i Roskilde just lagt till. Hon är 17,3 m lång och kan ros med upp till 26 åror i sju knop. Under segel kan hon göra femton. Skeppet är en kopia av det arkeologiska fyndet ”Haderslev 27” som sjösattes omkring 1030.

Spelade vikingarna golf? Morris lyfter på benet och markerar tid för hemgång.

View Album: HGH i Machrihanish, 1 – 8 juli 2017