Hickory Goffers

of Helsingborg

eller 2016 års resa till The English Hickory Championship med
British Golf Collectors´Society (BGCS)

Thursday,6 oktober. Resa och ankomst till Rye vid den engelska kanalkusten

En av fördelarna med att spela hickory på resan är att golfbagen är så liten att
det lediga utrymmet i resefodralet kan fungera som resväska. Det är ungefär som gamla tiders sjösäck, ett hålrum som fylldes med kläder och allsköns prylar som i takt med resan
hamnade i allt större oordning. Men allt man behöver finns i alltså resefodral samt väl tilltaget handbagage.

I vimlet på Kastrup träffar jag närmaste grannen, en pigg kvinna i näringslivet, som jag annars sällan ser. Hon äter tidig frukost på vårt discodunkande flygplatsfik efter en arbetsresa från Litauen. Gick hon någonsin och lade sig? Klockan går mot 06.45, jag är tacksam för att jag är pensionär, säger hej då till henne, och följer med HGH:s hickorygäng mot gaten.

Från Gatwick lotsar oss Fordens GPS genom tung trafik och vägarbeten med Jonas som rorsman och Stefan som navigatör. Slipper köra, vänstertrafik är numera inte min grej. Tack gode gud för att vår regering för snart 50 år sedan ignorerade resultatet av folkomröstningen och styrde landet till vägens högra sida. Hur många långtradarolyckor och turistkrockar hade vi annars haft? Vilket givetvis inte betyder att folkets vilja regelmässigt ska ignoreras. Men återigen, vi såg hur det gick med Brexit, och hur det möjligen skulle kunna gå med Trump. Ingen jämförelse i övrigt men kanske blir det som med Adolf, som ju helt legitimt röstades i in i den tyska statsledningen?

Den första matchen, Great Britain & Ireland v The World

Efter den för Rye-veteranerna bekanta fish - and chipsen med tillhörande gargantuaöl närmar sig första dagens match, Great Britain & Ireland v The World. Foursome förstås. På Rye spelas aldrig mer än två bollar åt gången. Vi ska spela Ryes Jubilee Course och jag har lottats att tillsammans med Jonas utmana ett engelskt foursomepar. Matchen är jämn men mot slutet går det illa för oss i världslaget, vilket mest beror på mitt eländiga närspel och de gamla Rye-arkitekternas faiblesse för att placera långa plankor på högkant för att försvara vissa greener. Trots Jonas fräsande järnettor förlorar vi till sist och jag är i monsieur Pierre de Coubertins anda inte säker på hur det till slut gick i den totala matchen mellan världsdelarna. Det viktiga är inte att vinna utan att kämpa väl, och drinken efteråt bland tweedkavajer och knästrumpor mildrar gradvis obehaget av att vara torsk.

Friday

Dag två och The English Hickory Championship på Old Course, den individuella varianten. De skickligaste fokuserar på scratchpriset i slagspel medan jag själv, realistiskt, får nöja mig med att spela om ”The George Colville Trophy” som är stableford. Man kan då, trots katastrofer, ändå hanka sig i mål. Liksom förra året startar jag på tian vilket inte tilltalar mig. En golfbana ska vara som en bok. En början, ett innehåll, ett slut. Vi ska denna dag börja på tionde kapitlet, snart därefter få reda på vem mördaren är, och tills sist introduceras i handlingen. Jag känner min medspelare Neil Millar från förra årets mästerskap. Han är professor på ett londonuniversitet och avslöjade för några nummer sedan i BGCS´s ”Through the Green” att den första golfen i England antagligen inte alls hade med Mary Queen of Scots att göra, eller att de första rundorna skulle ha spelats på världens äldsta golfklubb Royal Blackheath, utan ett par miles därifrån och först ett par år senare. Någon hade för länge sedan i ett gammalt pergament med nära nog oläslig frakturstil utläst ordet ”goff” dvs golf, när det i själva verket skulle vara ”korv” eller något sånt, vilket givetvis, efter Millars avslöjande, har framkallat en del ansträngda leenden på sagda golfklubb. Var felläsningen resultatet av ett banalt misstag, eller handlade det om önsketänkande? Just nu är det på modet inom BGCS att ifrågasätta golfhistoriska sanningar som slunkit igenom utan att någon ifrågasatt dem. För vår egen del står det fortfarande på framsidan av Vikens scorekort att klubben grundades 1924, vilket alla som läst ”Golfbanan i Viken” vet inte är riktigt. Rätt årtal ska givetvis vara 1923. Den fjortonde oktober. På Vikens hotel. 1924 blev klubben invald i Svenska Golfförbundet, en helt annan sak. Men låt det stå. Det ger upphov till samtal som för människor närmare varandra.

Tillbaks till banan. Millar börjar med att slå bort två bollar på första hålet, han rör sig allt hastigare i den saftiga ruffen och hans vanligtvis goda humör hamnar i en utförsbacke. Han streckar hålet och missar därmed redan i starten möjligheten att tävla om slagtävlingens scratchpris. Även jag vandrar fram med sänkta axlar och vid halvtid meddelar jag honom att jag ska förvisa driver och mid iron till omklädningsrummet som passeras på vägen till ettan, dels för att spara vikt, dels för att jag inser att min optimistiska spelstil inte går hem på Rye. Jag informerar Millar om att ”from now I´m going to defend myself against the course”, vilket visar sig vara ett lyckokast. Hyggligt spel på de sista hålen ger 36 poäng i stablefordtävlingen, ett efter vinnaren Erik Brändström, Djursholm, som också vinner scratchpriset efter playoff i skymningen mot Claes Armå, Borås. Min professor skrapar till sist ihop 23 poäng och bjuder mig på en ”Gunner” (kanonskytt) efter ronden. Detta är en alkoholsvag drink som kommit på modet på Rye efter att engelsmännen sänkte alkoholgränsen vid bilkörning till 0,5 promille (skottarna lär enligt Millar fortfarande leva med 0,8). Ingredienserna är Ginger Ale, Lime Cordial, Ginger beer och ett stänk Angostura. Normalt serveras den i nätta martiniglas. På Rye är det som vanligt en bastant pint som gäller.

Prisutdelningen äger tillsammans med middagen traditionsenligt rum på Webb´s Fish Cafe i Rye, huvudrätt är det sedvanliga lammet från Romney Marsh, de vidsträckta sankmarkerna intill banan. Till vänster om mig vid middagsbordet har jag en dam från Sydney. Hennes man, ytterligare ett steg åt vänster, är kraftigt byggd och låter sig vinet väl smaka och förklarar efter en stund att hans fru är en ”cradle snatcher” för att därigenom markera att han är betydligt yngre än hon, vilket får mig att kommentera att den gamla frun inte kan ha något större trädgårdsintresse. När han frågar hur jag kan veta det berättar jag att hennes händer är så släta och vackra att de skulle kunna sitta på en tjugoåring. Och att såna händer får man inte av att påta i jorden. Hon ser påtagligt belåten ut och han övergår till att prata om rugby.

Saturday i vildmarken

Nästa morgon lämnar vi Rye för att liksom förra året ta oss till Wildernesse GC
I Seven Oaks söder om London. Besöket inleds med lunch. Bangers med mashed potatoes och brunsås. Därefter lagmatch mellan BGCS och klubben. Min BGCS-partner heter Peter och är från Köln. Vi får åter börja mitt i boken, denna gång på fjortonde hålet, det handlar återigen om foursome match. Peter inleder darrigt och straffar sig hårt. Jag anar en uppväxt med krävande skola och oförsonlig far, han ber om ursäkt för dåliga slag. Motståndarna från hemmaklubben heter Chris och Sree. Den senare är indier och jag ber att få kalla honom Jeev Milka, något som jag vet att jag kommer ihåg bättre än det för mig obekanta Sree. Han frågar mjukt vad han får kalla mig och det blir Nicklaus. Jeev Milkas svingrörelse är väl synkroniserad med tydligt ansatta vinklar, en svingdröm direkt från instruktionsboken. När han träffar rätt går det oerhört långt. Dessvärre händer detta alltför sällan, samtidigt som min spelpartner Peter från Köln glider in i ZONEN. Trots mäktiga slicar orsakade av en bollplacering en halvmeter till vänster om en rimlig bollpunkt mitt emellan fötterna, bombar han flaggorna. Matchen tar slut vid 7/6 till vår fördel och tycks, som det verkar något senare, ha gynnsam inverkan på hans förhållande till en attraktiv dam som senare visar sig vara hans hustru. Jag gissar att det handlar om en andra vår för dem båda, de rör sig leende hand i hand mellan borden, baren och deras australisk-tyske pro som kanske haft ett finger med i spelet när de valde att besöka England med golfklubban i händerna.

Med hickoryrenoveraren Tony Hunt som värd tillbringar vi svenskar kvällen på en indisk restaurang i grannskapet. Det är svårt att bestämma sig för meny bland hundratals alternativ, ljudnivån är extremt hög, kryddorna extremt starka för den som så önskar, betjäningen effektiv. Det är full fart helt enkelt. Jag vet inte vad jag beställt och de många såserna förenar sig undan för undan till en gemensam smaknämnare, men totalintrycket ligger på plus.

Sunday

För att få ut max av golfen har Jonas beställt en avslutande vänskapsrunda på Knole Park GC i Seven Oaks. Banan är högt belägen på sandigt underlag, en kuperad parkland-klassiker omgiven av gamla ekar och äkta kastanjer där dovhjortar skuttar omkring som i en disneyfilm. På grund av tilltagande förkylning avstår Claes Kvist, Micke Martinsson och undertecknad från dagens spel i den kalla vinden och driver istället snörvlande omkring mellan scones och te, den sedvanliga prissamlingen i gammalt silver, golfmemorabilia och TV:n som visar Dunhill cup på St. Andrews där Lagergren från Lydinge gör väl ifrån sig. Av en slump träffar jag på klubbens ordförande som berättar att man har ett juniorutbyte med Stockholm Golfklubb, Enligt denne ska konkurrensen om platserna i den manliga delen av laget vara stenhård eftersom pojkarna till varje pris vill få möjlighet att följa vackra svenska flickor på nära håll.

Så är resan över. Väntan vid bagagebandet. Den nattliga färden över Öresundsbron. Hustrun som öppnar källardörren för att släppa in golfklubborna. Det första jag får är en utskällning av Morris, 10 kg och 7 år.

KM nästa.