Hickory Goffers

of Helsingborg

– några HGH-medlemmars resa med British Golf Collectors´Society till Scottish Hickory Open i maj 2016

Första dagen, eller lock för öronen i Lossiemouth

Klubbhuset ruvar som en borg högt över första tee på Old Moray, utlagd 1889 av Old Tom Morris. Klubbens valspråk är ”Far and Sure” vilket kan tyckas som en motsats i golfsammanhang. Efter flyg till Edinburgh och med Jonas och Claes vid rattarna under efterföljande bilresa är de till tänderna uppklädda Hickory Goffers of Helsingborg på plats och ut ur klubbhuset störtar sekreteraren med kameran i högsta hugg. ”Would you mind if we use you for advertising?”

Banan, The Old Course, löper motsols i ett mjukt böljande linkslandskap nedanför staden Lossiemouth 30 miles öster om Inverness. Fasta greener, torvade bunkrar, en klassiker. Det är svalt, men solen lyser. Kan golf bli bättre än så här?

Så kommer bullret.

Flygbasen i Lossiemouth. De tvåmotoriga attackplanen är värst. Lågt över golfbanan drar de på efterbrännkamrarna så att luften vibrerar. Vi håller för öronen och följer de försvinnande planen med blicken, samlar ihop oss och spelar vidare tills nästa rote är i luften. Prioriteringen är lika klar som den skotska linksluften: Först kommer den brittiska krigsmaktens krav på startbanor och övningsfält, och uppenbarligen först långt därefter folks behov av lugn och ro och hörsel i behåll.

Vi bor i den välmående kuststaden Nairn och spelar i morgon den gamla James Braid-banan med samma namn.

Nairn

Förra gången jag spelade mästerskapsbanan var 1970. Brittisk golf hade problem och greenerna bestod av mossa. Precis som det mesta här i världen så går det upp och ned, gång på gång, även för golfen. Men nu är det andra bullar, nu är det uppåt. De imponerande villorna från sekelskiftet 1900 och fortfarande sommartillhåll för rika londonbor, andas välstånd och det gamla klubbhuset från Braids tid är rivet och ersatt av ett fem gånger större som på sistone dessutom försetts med en imponerande tillbyggnad för klubbens memorabilia. Gamla trötta Nairn har utvecklats till ett välskött golfmaskineri av nästan amerikanskt snitt.

Gemensamt för svenskarna på denna resa är alltså att vi är medlemmar i British Golf Collectors´Society (BGCS) som i dag spelar en foursomematch mot hemmaspelarna på Nairn. Jag är för dagen lottad att spela tillsammans med en BGCS-medlem som är bokförläggare från New York. Han har möjligen ett olyckligt förhållande till golfen i så motto att han kan allt om sporten, publicerar böcker om golfens historia, känner varje död och nu levande stjärngolfares allra intimaste hemligheter, men saknar fallenheten för själva spelet. Han berättar att han började sin publicistbana med att producera böcker om basebollens historia, vilket får mig att kommentera att han faktiskt liknar den store Babe Ruth, vilket inte verka falla i god jord. (För den som inte kommer ihåg hade Babe potatisnäsa och var kraftigt byggd med korta ben och armar och nacke som tjuren Ferdinand.) Vi delar emellertid till slut matchen mot den lokala duon vars ena hälft inledde sin yrkeskarriär som gruvarbetare och är en charmerande person med stort intresse för golfhistoria,.

Nairn är alltså numera i prima skick och kan rekommenderas. Banan är nyligen något hårdhänt uppgraderad, bland annat har man anlagt ett antal djupa torvade bunkrar med lodräta kanter, vilket gör att den borde vara mogen att ta emot en högstatustävling på touren. En medlem, pensionerad arkitekt, har gjort ett fantastiskt arbete med att samla ihop och presentera klubbens innehållsrika historia i det nybyggda annexet. Projektet är det bästa jag sett i golfsammanhang, estetiken och pedagogiken av högsta klass. Det glänser av putsad mässing, gammalt silver och polerad mahogny och hylla efter hylla med exklusiva röda skinnband med guldtryck om klubbens historia vilket gör Nairn till ett måste för historienörden.

BGCS vinner matchen och den efterföljande middagen är inte fy skam.

Elstängsel kring greenerna på Brora

Vi lämnar nästa morgon Nairn och våra GPS-styrda bilar rullar norrut genom högländerna. Gorsen blommar gul i sluttningarna bakom fåren, det är skir vår, ett par veckor senare än Sverige, och fortfarande snö på bergstopparna.

Vi svänger in på hotellets gårdsplan i Morangie, inte långt från distilleriet Glen Morangie. Trädgården är i skick som om den finputsats med en skördetröska och en blick upp mot den gamla grå stenbyggnaden får mig att tänka på John Cleese och hans Fawlty Towers. Ovanpå en av skorstenarna ligger en havstrut på ägg och hotellets flagga har halkat ned till halvstång. En ljusramp med blinkande blåa tivolilampor lyser upp en sentida tillbyggnad som sannolikt tillkommit utan att någon obekväm arkitekt har stört processen. I receptionen möts vi av en trött ung man med polsk brytning. Han sköter också baren där vi frampå nattkröken inser att hans metod att hälla upp exklusiv maltwhisky med mätglas inte verkar helt genomtänkt. En icke föraktlig del av livselexiret hamnar gång efter gång på bardisken, vilket i kombination med förlåtande generositet mot kunden möjligen kan ha bidragit till det förfallna intrycket.

Brora GC har ett anspråkslöst klubbhus, men banan känns stor med mycket himmel och fria utsikter över Nordsjön. Det är ursprungligt och vilt, runt greenerna elstängsel för att utestänga fåren. När vi passerar en kulle med vajande rödsvingel attackerar en strandskata som ruvar på tre ägg mitt i banan. Idag gäller det The George Colville Trophy, slagtävling med handicap som uppjusteras med, för min del, hela fem slag mot den vanliga plåthandicapen. Under ronden blir vi åter medvetna om britternas martialiska sinnelag. På andra sidan bukten Dornoch Firth hackar tunga kulsprutor och kraftiga rök driver västerut. Någon insatt meddelar att det rör sig om övande attackhelikoptrar. Vinnare av Mr. Colville´s vandringspris blir vikenbekante Jörgen Isberg från Linköping som efter strålande spel också tar hem det inofficiella bruttopriset med 76 slag.

Jag frågar min engelske vän i bollen om han upplever det som ofint att vi svenskar ofta är framme och hugger vid prisbordet, väcker det ont blod, kommer det att äventyra sällskapets framtid? Han slår ifrån sig och menar att vi inte bara sänker medelåldern utan också lyfter BGCS-golfen till nya höjder.

Royal Dornoch

Resans pärla är naturligtvis Dornoch som i ett halvt sekel rankats som en av världens bästa banor. Klubben firar i år sitt 400-årsjubileum och matchen mot klubblaget ingår i detta firande som kulmineras med en maffig bok ”400 years at Dornoch”. Tack vare min nyfunna vänskap med bokförläggaren från New York halkar jag in i ett sammanträde med ”The Literati”, ett gäng garvade historieforskare från BGCS. Samlingen kan väl närmast liknas vid brittisk golfs motsvarighet till Svenska Akademin. Sammanträdet utnyttjas bl a för att presentera jubileumsboken och för att senarelägga den allra första brittiska golfen med etthundra år. Eftersom alla kring det stora bordet ombeds presentera sig tar jag tillfället i akt att omnämna boken om Golfbanan i Viken och HGH:s nära förestående uppvisning i hickorygolf på nationaldagen på Sofiero. Omnämnandet att kung och drottning förväntas närvara tycks falla i särskilt god jord.

Av många anses Dornoch vara den bästa banan som inte fått The Open. Den ligger helt enkelt för långt bort. Men klimatet längs Moray Firth är milt och banan brukar bjuda på skönt väder även tidig vår. Att spela Dornoch är en upplevelse, mycket beroende på utsikterna från de upphöjda utslagsplatserna som ingjuter självförtroende, och den under vår vistelse intensivt blommande gorsen. ”Den har aldrig blommat så rikligt” säger en medlem.

Klubbhusområdet med exklusivt inrett klubbhus, parkeringsvakter som dirigerar anländande bilar och ett enormt stort 1. tee med en starter som presenterar spelarna i högtalare, verkar ha influerats av sentida amerikanska förebilder.

Liksom på Brora spelar vi en foursomematch, BGCS mot Royal Dornoch GC. Jag spelar med Claes Kvist och mot oss har vi ett par bestående av den f.d. oljeriggskocken Raymond och Dornochs greenkeeper Scot Acheson. Båda säger sig vara nybörjare med hickory och den urstarke Scot hinner avverka två klubbskaft under rundan, vilket förmodligen inverkar positivt på hans score – hans mashieskott kompenserar mer än väl för den pulveriserade drivern, de blir rakare och försvinner som reaplan rätt upp i himlen innan de dimper ned efter ca 180 meter. Ovanligt nog har Dornoch en kiosk på nian där jag skojar med Scot genom att sticka greppdelen av hans avbrutna driverskaft i mitt ena öra och nederdelen i det andra, så att klubban tycks gå rakt igenom mitt huvud. Detta uppskattas särskilt av Raymond som blixtsnabbt utbrister ”Join the club!”

Samtalet med greenkeepern Scot är givande. Han tipsar om en ny tysk ruffklippare som jag ser göra ett bra jobb. Och så pratar vi om de torvade bunkrarna. De torvas med gräset nedåt, men det växer ändå fram så småningom. Förr i tiden, berättar Scot, brukade man då hälla olja över torvytorna och tutta på så att gräset brändes bort. Numera sprutar man bort det med växtgift. Det här är en av de frågor som R&A har på bordet, sedan en tid har ”sustainable golf” högsta prioritet i St. Andrews.

Vi lyckas besegrar hickorynybörjarna med 4/2 och BGCS vinner klubbmatchen totalt. Den efterföljande middagen når sedvanlig hög BGCS-standard.

“Ladies and gentlemen, let me introduce The Champion of The 32nd Scottish Hickory Championship at Tain GC!”

Banan är den mest anspråkslösa av veckans klassiker men i god kondition trots att övningsgreenen är ”striped” som facktermen lyder. Normalt beror det på att man har använt en dåligt underhållen gödselspridare, men i det här fallet handlar det om ojämn spridning av en kemisk tillväxtregulator som gör att gräset växer långsammare och blir tätare. Detta är senaste modet även bland greenkeepers i Sverige, så ett varningens finger är på plats.

Boll efter boll med spelare från HGH, Finland, USA och alla delar av UK stegar iväg från första tee och jag blir så småningom ganska ensam med min spelpartner Philip Truett, president i BGCS och medlem i Walton Heath och Royal & Ancient där han leder medlemskommittén. Han är på dåligt humör. Tredjemannen har fått lämna sent återbud på grund av bursitis, slemsäcksinflammation som jag av egen erfarenhet vet kan vara smärtsam. Två man omgiven av trebollar är lika med väntan. Truett som vet att han inte har med täten att göra slokar och hotar med att kasta in handduken men kan naturligtvis inte, han är i grund och botten en gentleman. I smyg inhandlar jag strax innan tee off två lunchpaket som jag smusslar ned i min nyinköpta och rymliga bärbag. På tian där trebollarna staplas på varandra finns en bänk och där dukar jag upp vår picknick. Truett ler och sänker axlarna. Vi blir sittande i väl tjugo minuter innan nästa boll dyker upp och hinner avhandla det mesta som hänt i våra liv under de senaste sjuttio åren. Truett skryter med att han hade världens äldste farfar, född 1849, men att han nyligen blev ”sadly beaten by a good friend´s 1848:er”. Jag föranleds då att berätta om min morfar Oscar Schollin som föddes 1844, och stiger på så sätt i Truetts aktning. Jag inbillar mig att vi kommer att stå varandra ganska nära innan rundan är slut.

Tävlingen vinns av min rumskamrat under resan, Henrik Peyron med en 76:a brutto vilket också ger honom det bästa nettoresultatet. Han kan därigenom titulera sig Scottish Champion, vilket torde vara en av de mest åtråvärda titlarna inom ämnet golf. Trea är Jonas Fack på samma resultat som tvåan Mats Jönsson från Bro-Bålsta. Jonas har vunnit titeln två gånger, Claes Kvist en gång!

The Royal & Ancient

Den officiella delen av BGCS:s är till ända och resan avslutas i St Andrews där jag med ålderns rätt avstår från att spela Jubilee. Golf fem dar i rad får räcka. Jag följer dock HGH-medlemmarna till banan där jag träffar den tidigare golflandslagsläkaren Sten Forsberg som numera ägnar sig åt handikappgolf och dopingfrågor inom golfen.

Sten som är medlem i R&A inbjuder till en drink med tillhörande visning av klubbhuset där jag fastnar vid en oerhört porträttlik mastodontmålning av den samlade R&A-eliten. Jag känner igen Truett i målningens vänstra tredjedel trots att han på målningen sitter med ryggen mot konstnären och berättar för Sten att detta är Philip Truett som jag spelade med på Tain igår. Vi går ned en trappa för den utlovade drinken och stöter då på – Philip Truett, som vanligt i oklanderlig tredelad tweedkostym. Presentationen faller sig naturligt. ”Please, meet the face of Philip Truett!”

Även nästa morgon, strax innan återfärden till Edinburghs flygplats, blir det visning av R&A, denna gång ledd av BGCS-medlemmen David Hamilton, en pensionerad hjärnkirurg som anses vara en av de främsta auktoriteterna när det gäller golfens historia. Vi passerar mässingsskyltarna med namn på medlemmar och några av världens mest kända golfare som inbjudits att bli hedersmedlemmar. Strax till vänster om den nollställda receptionisten och hennes bildskärmar som visar vad som försigår på klubben, syns Annika Sörenstams namn. Och ”Dame Laura Davies”. Jag kommer ihåg Laura Davies kortbyxor från en tävling på Vasatorp då hon inte var särskilt damig av sig. Men hon är väl värd det, kanske till och med mer än att Faldo blev Sir Nick. Det viktiga i kråksången är dock att kvinnor äntligen fått tillträde till detta golfens Mecka. I Muirfield tvekar man fortfarande, men R&A har en hållhake på dem. Numera blir lär det inte bli något Open utan att tjejerna får vara med i värdklubben.

Epilog

Den här personliga erfarenheten av en golfvecka i Skottland ger naturligtvis inga ledtrådar för vilka banor som man bör välja. Men ett står klart. Även om det finns fantastiska banor på västsidan, så är vädret säkrare på östsidan, särskilt på vårkanten då greenerna i väst kan vara lite sämre. Av våra banor den här gången kan jag rekommendera allihop, möjligen med undantag av Old Moray om man är känslig för100 decibel plus från lågtflygande attackbombare. Men även britterna tar ju ledigt emellanåt och då är banan absolut i klass med de övriga. Allt flera banor förses med torvade bunkrar vilket ger ett gediget gammaldags intryck. Men väggarna är ofta lodräta, ibland runt om hela bunkern, och den som vant sig vid mesiga resortbunkrar bör träna på höga bunkerslag. Eller göra som en gammal dam som min fru mötte i England. Enbart spela match och alltid vid bunkerbesök plocka upp bollen med kommentaren ”I don´t do bunkers.”

Anders Engström